En blandad, tack.

Våra barn har varit hemma idag. Friska och krya, och jag också. Omständigheter har gjort att de fått vara hemma och så får det vara ibland.
Man tror kanske att inget kan hända på en dag när man bara är hemma med sina barn, men då tror man galet. Allt och inget kan hända.
Vill ni höra? Okej rå.

Solen har skinit genom ett molntäcke. Brisen som fläktat har haft karaktär som vore vi vid medelhavet. Jag har ju varit där en gång, så jag borde veta.
En härlig dag. Gott kaffe ur termosen. Barn som leker med lego ihop med varandra - jag har nästan varit obetydlig.
Promenad längs med byvägen, upp för en gammal kostig till en äng. "Bara den som vandrar nära marken..." blev melodin och jag tänkte på Lappkåtan hemma i LSE med barnkören Ung ton. När vi var där och gigade.
Vi såg en näbbmus som gått vidare. Eller slutat gå. Den låg mest på sidan och var stel. Som den pinne som vi petade med. Sig blev illa till mods så då vinkade vi till den och så gick vi iväg. Barn hand i hand.
Jag efter.
Värmen. Medelhavet. Eller åtminstone en plastpool, lagom att plaska i.

Tills jag räknar leksaker igen. Och märker det jag skrivit om förut.

Och så är dagen som förbytt. Eller inte dagen, utan jag. Om det hade funnits ett pris för sura pappor hade jag vunnit det som när Leonard vann Bamsespelet med 15-6. Utklassning.
Att lyfta ur barn ur pool är något som jag kan göra snabbt, visade det sig idag.

Så blir stämningen därefter. Jag är sur och barnen är barn. Springer runt och jag är sur. Och arg emellanåt. Eller faktiskt hela tiden.
Helena kommer hem och det som jag berättar om dagen är inte allt trevligt vi hunnit göra, utan ett litet fragment av dagen som sabbat allt. Enligt mig.

Men så somnar de så småningom, jag hinner lugna mig, känna att solen fortfarande värmer och inse att det är en dag imorgon också.
Då ska jag göra om och göra rätt.

Plus att de ska få bada med blöja.