Vad säger det här om mig?

Det var inte till de tuffa grabbarna jag räknades när jag var liten. Heller.
Mellanstadiet var en lite ledsam period när jag kände mig ensam. Jag hade vänner, men jag var osäker.

Jag hade inte looksen för mig heller. Jag fick inte barnbidraget av mina föräldrar som en del av mina klasskompisar och jag hade inga Levi's förrän långt senare. Än alla andra. Mina runda glasögon jag fick i högstadiet var inte till min fördel. Alls. Eller ja, de passade liksom perfekt, men de var ju inga chick magnets direkt. Vad jag märkte då.

Högstadiet var bättre, för då fick jag fina kompisar. Vi var inte de hippaste eller fränaste, men vi hade väldigt roligt.
Jag spelade inte hockey som de tuffa grabbarna, tränade inte heller fotboll och jag hade ingen träningsoverall med LIF-tryck.

Kände mig alltid lite sämre. Det gör jag ibland fortfarande, men nu vet jag att det beror på att jag är människa. En operfekt sådan.

Idag mötte jag de andra. De tuffa grabbarna.
Och jag måste erkänna att jag njöt lite när de beställde "en chokladboll med strösocker".

Ändå revansch.

Förlåt. Jag skäms lite. För att jag njuter. Men jag är operfekt.
Och i mitt stilla sinne undrar jag ofta vad de gör, de tuffa grabbarna från den tiden jag minns som en period i gråskala. Jag hoppas de mår bra.