Dagens Caféskola. Kanske den sista om brickhantering och feedback

Det gör mig ont när jag inser att det kanske är den sista Caféskolan den här rektorn kommer skriva. Imorgon är min sista dag på det trevliga fik jag har jobbat på i ett och ett halvt år, och det är känns varmkallt att sluta. Men eftersom jag inte har slutat än och känner att det finns några korta lektioner kvar här så kör vi.

På tal om ont.
En sak som gör ont i mitt baristahjärta är när jag kommer till brickvagnen och finner ... wait for it ... ourdruckna latteglas.
Typ enklunk-druckna. Alltså nästan helt fullständiga glas med fint kaffe, berett med kärlek, värme och respekt. Såsom en latte bör och ska göras.
Då börjar jag tänka. Vad har jag gjort för fel? Var den för stark, för varm, för kall, för svag, för lattig, för kaffig, för skummig, för blaskig, för tjock, för smal, för blek, för mörk, för stor, för liten..?
Och så vidare, och så vidare.

Det är här du som cafébesökare kan hjälpa Baristan. (Vi på Caféskolan har full förståelse om det är så att du som kund inte vågar gå fram till Baristan, särskilt om hen är skäggig och ser allmänt farlig ut, eller om det bara är så att du inte vill.) Och vi uppskattar hjälp. Feedback. Som ges på rätt sätt, och det går förstås hand i hand med attityden, men det tror jag vi har koll på nu va?
Vi vill, eller åtminstone den här Baristan, att du som kund vågar komma fram till disken och säga om det var något fel på din kaffe. Om den var för stark, för varm, för kall, för svag, för lattig, för kaffig, för skummig, för blaskig, för tjock, för smal, för blek, för mörk, för stor, för liten... etc. För annars vet vi ju inte hur vi kan göra den bättre nästa gång!
Och det vill vi.

Så alltså. Vi här på Caféskolan vill bara uppmuntra dig som kund att våga komma fram till Baristan och ge saklig feedback så han eller hon kan bli bättre på sitt jobb. För det behöver vi alltid. I alla fall den här Baristan.

Som har en dag på sig att bli bättre.

Frågor på dagens lektion?

Medans ni funderar på frågor så kan ni bara tänka på att det går att säga att man vill ha en sallad med cashénötter. Och att Baristan tycker det är roligt.

Sista veckan. Del I

Den här veckan alltså.
Den har börjat bra. Med att det var måndag idag. Ingen vecka börjar bättre än att det är måndag, såhär i början. Och så rullar det på.
Det var trevliga kunder på det fik där jag fortfarande jobbar. Inte så trevliga så att de fattade alla mina skämt, men det börjar jag bli van vid nuförtin. Man kan inte få allt, och att begära att nån ska reagera när man säger att "nej, receptet på snickerskakorna har varit hemligt i 400 generationer" kanske är för mycket begärt? Eller så är det VERKLIGEN dags att göra en skylt, om du frågar mig.

Jag blev bjuden på lunch. Det var verkligen trevligt. Det ska jag också börja göra.
Men när jag kom tillbaka efter lunchen så ringde en och bjöd mig på lunch på torsdag också. Det känns ju enormt lägligt och spännande, om du frågar mig.

Det är en sån himla tur att jag är så grymt bra på att pendla. För då märks det knappt att jag åker från Sågmyra till (nästan) hem, parkerar bilen på en liten avtagsväg, väntar på Kavelmorabussen, kliver in i den och åker tillbaka till Sågmyra. Tänk om jag inte hade varit så grym på att pendla - då hade det ju kunnat kännas jättejobbigt att åka den där vägen som jag åkt 40000 miljarder gånger nu. Tur, om du frågar mig.

Och det är ändå tur att barnen är söta. Om du frågar mig. (Ni får måla upp en mental bild, eftersom jag inte är så hejsan på det här med internet och bilder och sånt därnt. Tänk söta barn så har ni det.) Och att mina kollegor säger och sa att det inte gjorde nåt att våra telningar sprang omkring och stökade till i undersorteringar och på säljtorg tror jag vad jag vill på.

Plus att det imorgon är tisdag, dan före dopparedan eller vad man nu ska säga, och att jag då kommer hinna mala lite kaffebönor till morgonkaffet.

Var ska den här veckan sluta? frågar jag mig.

Denna helgen, en toppen

Fördelen med att ha en egen blogg är att man får skriva vad man vill. När man vill. Och hur man vill.
Just nu är klockan sent efter en härlig helg med många, många, många, många härliga intryck och händelser. Det skulle kunna bli ett inlägg lika långt som Internet om jag skrev allt, men jag vill ändå dela med mig och göra en liten minnesanteckning för mig själv. Är det okej? Ja.

• Vid ankomst Stockholm och systers lägenhet så blev största minnet samtalet om själens fågel, färgen lila, tapeter, gråtlådor och cykelhjälmar mellan en femåring, en tioåring och en fyrtioåring.
• Dag 2 präglades av Mulle Meck, glass, sömn på gräsmatta efter tröttma, bussåkning (och tanke på om det inte behövs en serviceskola för alla oss som jobbar med service också?) och kräftor.
• Idag kom jag på att jag har fantastiska syskon, fina syskonbarn och fina vänner. Basådär. Och jag kom också på att det är jätteroligt att gå ut för att hämta posten och där finna ett paket med mitt namn på innehållande en tisha och ett paket kaffe. Med ett fint meddelande från fina män, som jag räknar som fina vänner. Jag har också åkt bil med en hel familj och sett att det går bra. Eller åtminstone så bra så att man är glad när man kommer hem.

Ja. Brottsstycken som kanske inte gör dig som läser så mycket klokare. Och egentligen inte mig heller - men det kan bero på att jag fortfarande bearbetar tankarna och skriver dem ofärdiga.
Men jag är färdig.
Och möter mina tre sista arbetsdagar. Kanske nånsin.

Men den här helgen kommer jag leva länge på.

Dagens Caféskola. En kort om brickor

Det är kanske inte så många lektioner kvar på den häringa Caféskolan, så vi tar varje chans vi får.

Men vi på Caféskolan har märkt en sak: Ofta så händer det störiga saker som kunder gör (förmodligen för att de är otänkande) och då stör sig Baristan på det och så hamnar det här på Internet. För att han är lite störd på deras beteende. Och det kanske uppelvs stöddigt, oförskämt och ohyffsat, för så ska väl inte en Barista bete sig? Han eller hon eller hen som vi brukar säga ska väl kunna vara proffsig nog att klara av kunder som inte är så vana cafébesökare?

Det kanske hen ska. Men den här Baristan är en ytterst mänsklig Barista. Tyvärr.

Men den här Caféskolan har ändå som ambition att försöka förmedla kunskap och kärlek till att gå på fik - och vi främjar framför allt till en positiv och trevlig miljö. Och vi ger aldrig upp. Även om vi måste låta lite hårda i vår kritik mot kunders beteenden så är det för att vi älskar dem. Innerst inne. (Ibland är kärleken gömd bakom och under många, många, många, många, många lager såsom av Tidstrandsfiltar, men den finns där.)

Så alltså kommer dagens lektion. Den handlar om brickor, och det har vi talat om förut.
Men inte den här aspekten.

Pay attention:
Om Baristan ger dig en bricka för dig att bära fikat på, ta den. Det är ett dolt meddelande i den handlingen som betyder att du ska ställa brickan i brickvagnen - förmodligen eftersom du som kund kommer enormt sent och Baristan inte BEHÖVER springa längst bort i lokalen för att hämta en skräpad bricka för att känna att hen inte kommer hinna klart i tid innan klockan stänger butiken.
Det är frowned upon, som man säger i England (ska träffa lite såspråkiga människor i morgon så jag förtränar lite), och det kan leda till att Baristan blir på ganska dåligt humör och måste skriva av sig på Internet. Om dig. Och din kompis.
För det är väldigt otroligt att du kommer hämta en bricka efter du fikat klart för att ställa den i brickvagnen.

Så. Det var väl inte så svårt?

Frågor på det?

Kanske sista för ikväll

Vet ni?
Jag tycker ni är tappra som går in här och läser.

Det värmer mitt hjärta nåt enormt. Jag hoppas att ni får ut nåt av det - så att det inte bara är jag.

Dagens kom-ihåg

Dagens kom-ihåg är att komma ihåg att lära våra barn vad "obligatorisk" betyder.
För om de nån gång kommer att dricka kaffe på ett fik, och vill ha en påtår, och frågar Baristan vad det kostar med påtår, och Baristan säger lite menande med en glimt i ögat: "Påtår är obligatorisk."

Då vill jag som pappa att de ska förstå vad det ordet betyder.

Gårdagens bästa

Gårdagens bästa var ändå när jag kom för att hämta barn på Bystugan och Nigge kom dit ungefär samtidigt. Våra barns ena superpedagog säger: "Nejmen, är det inte bloggpapporna?"

Fattar ni hur stort det var för mig?

Ett inlägg om sömn

Igår vid den här tiden gick jag och la mig.
Jag minns inte senast det hände innan igår.
Somnade direkt. Vaknade 0200 och kände mig utsövd. Lyckades somna om och vaknade typ 0500. Funderade på att kliva upp, eftersom kroppen kände att den hade sovit klart. Lyckades somna om och sov till 0750 när min fru gick till jobbet.

Vilken grej alltså! Att sova.

Men det gjorde att jag inte skrev nåt här igår så då tar vi igen det ikväll. Det kan sluta hur som helst.

Varför inte ett inlägg med gråskala?

Man vaknar upp. Är på strålande humör. Helgen är avklarad och man är ledig. (Med man menar jag självklart jag.) Barnen sitter i sängen och kollar på Bumbibjörnarna och de sitter för en gångs skull stilla.
Man skriver en lite provokativ statusrad med innebörden att det väl ändå går att ha en bra måndag, trots allas klagovisor kring detta måndagsfenomen. Som bör och ska beskrivas i grått. Gärna mörkt, regnhimmelsgrått om det går.
Men man mår fint. Helgen är avklarad och man är ledig.
Frukost avnjuts i harmoni och det enda man egentligen längtar till är att få mala sina kaffebönor till morgonkaffet. Tiden som måste passas känns möjlig att hinna med och kattungarna är till och med redan utfösta i uterummet.
Man går på toaletten.
Och hör uterumsdörren öppnas. Och inser att kattungarna nu är på väg in i huset. Och att man inte kommer hinna i tid till barnbesiktningen på BVC. Och att den här rosaskimrande måndagen som man för en halv morgon sedan trodde sig gå till mötes på ett ögonblick var som bortblåst.
Kvar var bara en grå surdimma med tröttma och arghet som medresenär. Ett onödigt skäll på kattungsinsläpparen gjorde att man kände sig som en strålande förälder. Och med man menar jag jag.
Självklart kom vi inte i tid till besiktningen. Självklart hann jag inte njuta av något nymalet, nybryggt kaffe i lugn och ro. Självklart regnade det när vi gick till bilen. Självklart hann jag inte få ut alla kattungarna i uterummet innan vi åkte.

Måndag. À la deluxe.

Men när en vän (som jobbar som Modedoktor) kommer ut och hälsar på och tar med sig en påse Zoegas Hacienda-bönor att mala så känns livet genast lite mer rosa. Och när frun kommer hem snabbt i vår nyservade bil så känns livet också lite mer rosa. Och när vi får sitta och leka "Gissa Djuret" vid middagen och man får känna sig som ett proffs när man drar hem svåra gåtor som "jujet haj knojj, fyja ben och en näsa som inte sej ut som andjas näsoj" så känns det också lite mer rosa.
Och att sig/hen ändå verkade gå igenom besiktningen med "godkänt" stämplat i baken gör ju inte det hela sämre på färgskalefronten.

Då kan dagen ändå slutar med att man får lägga sig med ett bättre än bra humör.

Kakdjurskombo

Jag kände till Lussekatt och Tigerkaka.

De här fick jag serverade idag: (Metaforiskt alltså.)

Mandelmusslor
Kattungor
Kamelbullar
Grodbakelse
Nötkakor
Kokosboll
Hundlort
Hundkex
SOckerkaka
Gäddringar
Myrstackar
Marsipangris
Tuppkaka
Kanelsnäcka
Björnkaka
Oxögon
Tjäderskitar
Hästskor
Punschnäbbar
Kalvdans
Björntassar
Syltrutor
Pengiun Milks
Kakadua
Vetekuse
Kaffegök
Hönökaka
Bulldog
Allt med pepparkaks...
Grisar (Finska syltmunkar, Possumunkki)
Smörgåsen
Älglortar
och Dieselbullar.

Ni ser, listan är lång. Men jag tänker att vi bara skrapat på ytan av glasyren på kakan. Men visst var det en god lista?
Om ni vill läsa vilka som har engagerat sig i det här på twitter så kan ni klicka här och jobbar ni med facebook så kan ni kolla på min profil om ni vill.

Men nu går jag och tar mig en kaka ur skåpet. Säg inget till någon bara.

Nästa gång kanske vi tar maträtter och djur som kombo och gör en lista. Fast ett förslag jag fick från min goda vän och läsare Modedoktorn var lite för grovt för att publiceras på det här forat så vi väntar lite till. Och det ska sägas att det inte var hon som hade kommit på det.

Gotländsk humor

När man åker från Gotland till Dalom för två anledningar.
Den ena vara att träffa sitt barnbarn.
Den andra vara att köpa en snickerskaka på ett fik i en gammal fabrik i en liten ort mitt i skogen.

Och bli så upprörd att det inte finns snickerskakor att köpa så Baristan på fiket inte vet om det skojas eller allvaras på andra sidan disken.

Men med tanke på att alla Gotlänningar Baristan känner så var det nog på skoj. Att hon verkade så arg.


Hoppas Baristan.

Dagens Caféskola. Bland annat om odds.

Fastän Baristan är på läger ikväll och ligger i en stuga med sjöutsikt och somnar barn så ska inte det hindra att Caféskolan håller lektion. Vi vet ju inte hur många till det kommer bli, så rektorn har bestämt att köra så ofta det går.

Idag behövs det. Tydligen.

Vi ska prata om det här med fredagströtthet.
Ja. Man kan känna det. Det vet jag. Men i världen som vi lever i så finns det andra människor, som Baristan lite naivt kanske tycker att man bör ta hänsyn till.
Ett exempel:
Tre kvinnor kommer in, på låt oss säga ett fik. De ser fredagströtta ut och har varsitt litet spädbarn med sig. Baristan säljer lite fika till kunderna som inte sprudlar av livsglädje, men han gör sitt jobb. Kanske försöker han skämta lite, kanske landar skämtet "sådär".

Kunderna går iväg till sitt bord och Baristan försöker göra nytta. (Då chefen kanske läser detta så skriver vi att Baristan GÖR nytta. Men ni fattar?)

Och så plingar det i klockan. Baristan skyndar fram till disken och där står kunden som köpt fikat. Och är missnöjd med t.ex. en kaka. Som hon, utan att ha smakat på den, anser vara torr. Baristan förstår att det enklaste sättet att lösa situationen är att bara böja sig och erbjuda något annat. Trots att han vet att kunden inte har rätt. (Den här gången heller.)
Kunden går iväg till sitt och sina vänners bord och Baristan går och gör nåt nyttigt. Viker papper eller nåt.

Så plingar det i klockan.

Nu är det en av de andra mammorna som tvingas möta Baristan. För de har säkert dragit lott.
Hon ska köpa två koppar kaffe och passar samtidigt på att lite spydigt fråga när kakan de fick som alternativ var bakad. Baristan svarar "igår" och kunden fnyser lite.

Om vi stannar upp lite här bara och tänker lite.
Relationen mellan Baristan och hans kunder är något frostig. Han (ja, Baristan är i det här exemplet en man) är egentligen på ett strålande fredagshumör även om han inte kommer få helg förrän på måndagen. Men kunden är inte på ett strålande humör. Snarare tvärtom. Och det kan man vara. (Till och med Baristan har varit det - hör och häpna!)

Och det är här vi kommer till en viktig grej som de kunder som inte läser här borde veta om: Ditt humör och din utstrålning kan påverka Baristan oerhört! Nu i dagens lektion har exemplet handlat om en negativ utstrålning men självklart gäller samma sak om kunden är glad!

Så kom ihåg: attityden är a och o när du går på café. Simple as that.

"Men rektorn, det skulle ju handla om odds också!" kanske du tänker. Och det ska det.
I nio fall av tio när Baristan gissar ifall kunden kommer plocka bort brickan har han rätt.
Idag gissade han att mammakunderna inte skulle ta bort brickan.

Men han hade ändå mest trevliga kunder.

Published with Blogger-droid v1.7.4

HON HAR KOMMIT HEM!

Och Wilfa har också kommit hem.

Jag tror Julafton kom tidigt i år.

Kavelmora Ink Kahawa

"När frun är borta tycker ibland vissa söner att det är tråkigt att sova". (Ett helt nytt ordspråk.)

Men annars går allt bra. Lite näsblod bara, annars har det varit lugnt. Eller ja, lite gråt då vid sänggångningen. Men inget nytt under solen som vi brukar säga. Nil nove sub sole. Om man talar latin.

I övrigt så är jag sjukt peppad på att det kommer komma en kvarn om ett par dagar. Så peppad att jag tror jag ska starta ett eget rosteri (kanske till och med odla egna bönor) och göra ett eget kaffe.
Ska jag det?

Idag har jag...

Beställt en kvarn. Att mala kaffebönor med.
Jag har beställt den från Te & Kaffehuset och det är den här kvarnen som kommer bli min till helgen. Han som tipsade mig om att köpa just den kvarnen är den här killen och han skriver mycket bra om kaffe och har ett litet säkerhetstänk med i dagens blogginlägg.

På tal om säkerhetstänk och Skåne så är det så att min fru ska åka dit imorgon. Till Skåne alltså. Jag är mest orolig för två grejer:
Den ena är att hon inte ska klara språket.
Den andra är att jag kommer råka försäga mig till Leonard och berätta att "Mamma minsann sitter på ett flygplan just nu och sen ikväll så kommer hon bo på hotell och kanske äta en lyxig middag helt själv utan att behöva hålla koll på er tills imorgonkväll" och att han då säkert kommer bli besviken.

Men det är nog bara det jag är orolig för.

Internettystnad och livslång vänskap. Vad det verkar.

Om det är så att det inte kommer in ett inlägg på en kväll, så har det lite olika orsaker.
Det kan vara så att det kommer en kompis från förr på besök, och att man då börjar minnas lite olika saker.
Till exempel så kan man minnas att det fanns en pizzeria i LSE som hette Villa Marco.
Man kan minnas att man tillsammans med honom gjorde chokladdoppade Hob-Nob's, innan de fanns att köpa färdigchokladade på affärn.
Man kan minnas att man tillsammans med honom kom på pallplats i Öråns KM i pingisdubbel. Och att det är en av ens bästa sportmeriter.
Man kan komma att minnas i framtiden att ens äldste son kom in i rummet med ett förslag på ett nytt jobb jag kan söka *Glassbilschaufför* och hans stora häpnad när jag klargjorde för honom att vår gäst faktiskt har kört glassbil. Och fascinationen som följer när Leod får höra hur man som glassbilschaufför får sköta volymen på jingeln med mera.
Man kan minnas dramalektionerna och franskalektionerna man haft tillsammans och hur man träffades för första gången där på Domus vid spelochdobbelhörnan. Och satsade två kronor på Stryktipset och for real trodde att man skulle vinna. Sömmersketipset. (Men inte gjorde det.)

Och så kan man prata bort en hel kväll medans Kommisarie Montalbano snackar italienska i bakgrunden. Bara trivas.

Det är ofta därför som det inte kom in nåt inlägg igårkväll här på Kavelmora Ink.

Dagens Tankesmedja. Blandat.

Idag bjuder Kavelmora Ink på lite olika tankar.
Håll till godo:

• Är det bara i min själ som det gör lite fysiskt ont, när man klipper gräset och ser att grannarna precis har satt sig att äta lunch på altanen?
  
• Vad är oddsen på att både min Klippo och Leonards Plasto får bensinstopp samtidigt?
  
• Det är ofta dubbelt så många barn på en tvillingträff.
  
• Hur kul är det inte när det kommer nya grannar till gäststugan?
  
• Hur svårt kommer det bli att hitta ett nytt jobb?
  
• Var Sherlock Holmes så där spattig i verkligheten? (Ni vet ju hur han är i filmen och den där nya, bra serien som gick häromsisten.)
  
• Visst kan Heytell vara den fränaste uppfinningen efter den inspelningsbara boxen till tv-n?
  
• Hur stor på en skala är glädjen när ens solglasögon gått sönder så att man äntligen får köpa nya?
  

Ja, det var väl det. Och hur tänker du?

Ett sleep over

Ni vet när man nästan är fem år gammal och ska sova över hos sin bästa kompis för första gången.
Man har fått låna en fin, lila pyjamas och bästisens föräldrar har bäddat med madrass på golvet. Och sovsäck.

Och så äter man pop-kolm till filmen. Och råkar svälja en kärna.

Då vill man inte så gärna stanna kvar på sleep overn.
Men när ens pappa kommer och hämtar en, och han säger att man är världens finaste - då kommer man lätt att tänka på den gången man bodde på hotell med mojmoj och mojfaj och fick en Sigge-ballong. Och att den där fajbjojn på hotellet sa att man var lika fin som ballongen.

Ni vet hur det är, va?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Denna dagen. En toppen.

Redan när morgonen grydde kände jag en förväntan i luften. Och det var inte att det var lite kallt, tror jag.
Solen sken. Utan sin svettgivande värme.
Jag mötte människor. Glada, trevliga och härliga människor. Jag mötte andra också, men blev inte påverkad. Trots budskap.

Bara glad. Hör på det här:
Lunch på herrgård med kaffe i salongen. Solo. Sittandes i ett hörn av lokalen, med ryggen ut mot restaurangen.
Trevliga kunder. Vänner. Som vet hur man laddar en bricka för brickvagn.
Testade det gamla tricket att prata extra långsamt och lite högt med folk som inte förstår vårt språk. Det funkar ibland.
Träffade gästbloggare från den här bloggen. Både före detta och blivande. Ping Nigge och Jeanschefen.
Pratade med vänner som bryr sig.
Köpte sockar. För att jag är värd det. Eller för att det var roliga mönster och färger. Och jag ville känna att jag var värd dem.
Kom hem och lagade mat. Fick besök av Pradas hussmatte. Och bjöd dem på en middag ackompanjerad av barns gnäll och djurgissarlek.
Blev mutad med ett hallon för att leka affär med vår äldste son. Den långe och vackre, Pradas husse köpte ett hallon för 1 men fick inte köpa en maskros "eftejsom den baja växte på gjäsmattan".
Somnade barn och fann den äldste sovande i soffan, fullt påklädd och insåg att han nog bara tänkt ta en paus i leken. Och somnat.

Och nu kan jag gå till sängs med en skön känsla i kroppen. Tack vare budskap. Och svalka.

Dagens Caféskola. Bland annat om hur saker och ting kan ta slut.

En regnig dag är i min bransch en bra dag. Fler tycker det är trist att ligga och sola utan sol och tänker att de kanske skulle passa på att gå och handla kläder och kanske passa på att köpa lite fika samtidigt.

Gott så.

Det finns få fik som säljer förköpsbiljetter. Man tar det man får. Det är som en gissningslek, det här med att förutspå hur många människor som ska komma och köpa fika av en. Det är mitt jobb.
Kundens jobb är att köpa fikat som finns. Om det är något som de gillar.

Nu till ett kanske helt omvälvande kungörande - saker och ting i montern kan ta slut. Särskilt om det är så att det har varit mycket folk på besök. Ibland så går det inte att, som Barista, förbereda mer än vad man hinner innan portarna öppnas - och kanske innebär det att ekvationen kunder+mackor-tid inte går ihop sig.

(Det är sällan Baristan gör för lite fika med flit.)

Nu finns det lite olika sätt som kunden kan lösa situationen med, och samtidigt lite olika sätt som Baristan kan hantera situationen på.
Ett dåligt sätt som kunden kan använda sig av är att bli jättesur när det saknas grejer i montern. Baristan förstår självklart att kunden är besviken, och kan förstå att det verkar märkligt att saker och ting har tagit slut snett efter lunch - men han eller hon gör det ju som sagt inte med flit. Och sällan är Baristan så pass duktig att han eller hon kan trolla med knäna. Jättesällan.
Det är extra onödigt när kunden blir jättesur för att det saknas en sak när det finns andra alternativ. Det är i ett sådant fall väldigt stor sannolikhet att kunden lyckas, på ett mirakulöst sätt, sopa bort all energi och entusiasm som Baristan har lyckats samla ihop under den förmodade tidigare kundanströmningen. Men det är väl kul att vara bra på nåt?

Det Baristan kan göra i sådana här situationer är väl mest att ha färska skämt på lager alternativt gå ut i disken och diska lite oömtåliga plastgrejer. Eller platta till kartonger. Eller skriva om det på Internet.

Så sammanfattningsvis på den här delen av lektionen: KOM IHÅG ATT DET ÄR BRA ATT HA EN TREVLIG ATTITYD NÄR DU GÅR PÅ FIK.

Imorgon hoppas vi alltså på regn igen och att NÅGON (som behöver det) har läst den här Caféskolan.

Ett inlägg om samtal

Denna dagen, tre samtal. Fast egentligen fler - men tre är lite extra.

1. Dagens första; med ett proffs. Jag ids inte säga så mycket mer om den timmen. Annat än att det var så värt det.

2. Ett halvlångt, med en före detta läsare av den här bloggen. Vi skojade att vi inte setts så mycket den här sommaren. Det var egentligen inget roligt skoj, men han lovade att han skulle läsa här igen. Om jag lovade att skriva kortfattat. (Vi får se hur länge han hänger kvar..)

3. Kvällens längsta per mobil. Med en gammal vän. Som det var alldeles för länge sen jag pratade med, men som jag pratade med ikväll. En lång stund, fast den var nog ändå för kort. Men det får vi kanske göra nåt åt vid tillfälle.

Ni som känner mig vet ju att jag är enormt talträngd. Eller tvärtom, jag blandar ihop.
Jag tycker ibland att det är svårt att samtala. När jag precis blivit ihop med min nuvarande och enda fru så var jag ofta orolig (på riktigt alltså, det här är inget skämt) att jag inte skulle komma på nåt att prata om. Ångesten.
Numer så har vi ofta saker att prata om, men jag är fortfarande inte alltid så bra på det.
Men jag avser att träna.

Fast jag skriver också.

Ett inlägg om bio.

Det var en höstkväll.
Mitt korpinnebandylag hade spelat match, och jag fick låna min systers kompis mobiltelefon för att ringa och kolla hur det hade gått. Vårt lag hette Tvet.
Jag var i Stockholm. På Kungsgatan. Satt vid ett bord med min syster och några till.

Vi skulle på bio. Inte vilken film som helst skulle vi se, utan vi skulle se Sånt är livet.
Kanske inte mitt förstaval vad gäller film, men det blev min förstafilm på bio.
Jag var 18 år.

Ja, man kan tro att jag är amish eller laestadian, men det är jag inte. Eller var för den delen. Jag hade bara inte gått på bio.
Men sen gick det utför. Fyra dagar senare såg jag Independence Day med Will Smith. Det jag minns mest från den filmen är att jag vid ett tillfälle hoppade högt.

Jag var på bio idag också. För första gången den här gången också.
För första gången för vår son och för första gången med vår son.
Vi såg Bilar 2.
Det har varit ganska mycket olika åsikter huruvida det är en bra film eller en kass film, om det är för mycket bilar i den, om det är en bra story eller inte, och så vidare plus.
Jag såg sjukt mycket fram emot att se den. För vi skulle få gå med vår son. Mamao och Morfar skulle vara hemma för att barnvakta de andra kachaowfantasterna här hemma och vi skulle bara få gå; vi tre.
Självklart laddade vi med hamburgare och cola och självklart köpte vi godis. Det är ju ändå måndag.

Det var jättemycket barn i lokalen. Kanske inte en högoddsare eftersom det är en film som riktar sig till en yngre målgrupp än låt säga pensionärer. Jag som aldrig gått på bio med barn visste till exempel inte att man kan få låna en bilkudde av plast så att korta barn får ynnesten att kolla över nån pappas nacke i raden framför. Men det visste Leonards kompis pappa, som tur var.
Och så kom jeklamen. Leonard åt sina små smarties och ögonen började lysa.
Och så kom Woddy och Buzz in på skärmen och bjöd på en förfilm. (Jag hann börja fundera om vi hade gått in i fel salong, men det hade vi inte.)
Och så började filmen. Och jag njöt.

Jag njöt av att luta mig fram lite för att kolla till vänster, dit där Leonard satt. Hans ögon lös från första scenen till sista, och ett leende spelade hela tiden i hans mungipor. (Det var så mörkt i lokalen så det gick inte att fota, men ni har väl begåvats med fantasi? Tänk "lycka" så har ni ett hum om hur det såg ut.)
Jag njöt av att ibland sträcka handen mot Leonard och få en "five" av honom.
Jag njöt av att vara på bio med min son.

Jag försökte fota honom efter filmen, när vi suttit och kollat på alla eftertexter, men han ville inte.
Fast han sa att han tyckte det hade vajit joligt att gå på bio.

Och jag tänker att han kanske också kommer minnas sin första bioupplevelse. Såsom jag gjorde.
Fast jag vill tro att hans upplevelse klår min. Såsom det ska vara.

En lista.

Ja, ni vet väl när det händer så mycket så man inte vet vad man ska berätta och när man ska berätta det som man inte vet att man ska berätta?
Klart ni vet.

Så därför tänker jag ikväll komponera en lista med lite olika saker som har präglat min helg. Håll till godo.

Helgens besök
Ni vet när någon kommer hemifrån där man själv kommer ifrån, och ens dialekt blir lite bredare? Så kan det bli när man får besök av en från hemma.

Helgens fest. (Detta segment kommer innehålla subpunkter, men det förstår ni väl?)
Majskakans bröllop. Needless to say årets kalas. Fast när Leonard fyller fem kanske saker och ting ändras.
- Festens fluga. Typ alla utom jag som hade slips.
- Festens tal. BG's farfar som höll tal på Våmhusmål. Det är nog ett av mina bästa, när farfarar håller tal.
- Festens skor. En kille med samma namn som jag som satt mittemot mig. Väldigt snygga, bruna skor.
- Festens felsyn. När Brudens mor trodde jag hade sjungit (och spelat flygel) på vigseln. Det hade jag inte gjort.
- Festens smartaste. Kaffe och kanelbulle efter vigseln. I solsken. Briljant.
- Festens dans. Att jag inte fokuserade mer på att kolla på Killen med tidningarna ångrar jag lite.
- Festens dessert. Att komma på att bearnaiseparfait inte kommer att vara en hit. Någonsin.
- Festens sammanträffande. Att min bordsgranne, som för övrigt också är min riktiga grannes dotter, har en "vän" som har föräldrar vars hus jag brukade använda som alibi när jag brukade tjuvköra på en genomfartförbjudengata i en ganska-stor västerbottninsk stad. Förritin.
- Festens mat. Buffé. Allt var gott. Allt. Båda gångerna.
- Festens diskussion. Vad hade min fru och jag för färg på vår bröllopstårta? Jag hävdade (onödigt) bestämt att den inte var vit. Vilket den var. Så som vanligt förlorar jag...
- Festens bästa. Kärleken. Den är ändå fin.

Helgens besök II
När en av ens favoritbloggare och hennes man heads upar att de ska komma förbi på jobbet, så blir man ju nervös. Och med man så menar jag jag. Men man blir glad också. Och tänker att det skulle vara roligt ifall jag hade hunnit prata med dem. Men men. Och så hoppas jag att kaffet smakade bra. Och Caféskolan låter hälsa att Ni gjorde ett utomordentligt bra jobb som kunder. 5 latteglas av 5 möjliga.

Helgens miss. Att det var kusinträff i Bygdsiljum och jag var inte där.

Helgens utrymning
Nu har Scott, Prada, Siri, Saga och Sonny lärt sig hur man hoppar ut ur inhägnaden. Jey och wihoo.

Helgens beställning
"Hej, jag vill ha en brownie. En brun."

Helgens uppladdning
Imorgon är det bio som gäller. En snartfemåring och hans mamma och pappa ska gå på bio med en bästis och hans föräldrar.
Åsså ska nån se till att jag aldrig kan bli kattmorfar igen.

Jag längtar till bion. Och till sängen.

Dagens Caféskola. En fru får ett SMS.

Baristan blir så glad att det värker i hjärtat. Och säkert baristan på fiket också.

Ett inlägg i fem punkter.

På riktigt; vem var det som beställde all denna värme? Träd fram! Jag vill ha ett snack.

Ja, när jag fått det sagt så kan vi väl gå till resten.
Det är mycket nu. Eller mycket och mycket, det kanske är att ta i. Men det finns många tankar som skulle behöva komma ut ur mitt huvud, och då drabbas du, stackars läsare. Men du vet väl att det är valfritt att läsa här? (Och jag blir hemskt glad när/om du gör det.)

Var ska vi börja?
1. Att få så fin feedback av en av sina favoritbloggare så man nästan storknar. Baxnar är ett annat beskrivande ord på känslan.

2. Caféskolan. Tröttnaden man ibland känner på att att det verkar som jag måste repetera allt flera gånger. Igen. Och igen. (Och du som läser här behöver inte ta åt dig, för jag vet att du har koll på hur man sköter sig. Och har rätt attityd.) Idag tröttnade Baristan ur på några kunder som gick fram till montern, kollade på utbudet, frågade en liten snorkig fråga om vi hade slutat servera lunch (vilket vi inte hade gjort eftersom vi serverar lunch från morgon till kväll, om du så vill) varpå de vände sig om och gick. Utan ett endaste litet "hejdå,-tack-för-oss-men-vi-var-kanske-på-jakt-efter-nåt-annat-men-ha-en-trevlig-dag" och så gör man inte. Det kan ha varit så att Baristan tröttnade ur lite och lite extra högt (to their backs) sa "Hej Då!" med lite arg-sprucken röst. Men det är inte säkert. Och för övrigt anser Caféskolan att snusare bör lära sig hantera sina prillor. Vilket du som läser här absolut redan gör.

3. Pannkakor. Jag har gjort pannkakssmet kanske tre gånger i mitt liv. Eventuellt fyra. Idag gjorde jag det, och de blev väldigt goda. Men så gjorde jag dem på arton ägg också.
"Va, arton ägg?!? Är du från vettet? kanske du frågar dig. Och det är jag inte. Det är bara det att en god vän brukade hävda att han skulle göra pannkakor på arton ägg, och sedan dess så brukar jag också hävda att jag ska göra det. Men det brukar jag inte, eftersom det är min fru som gör smeten. Jag steker bara. Tills idag. Fast jag gillar mest att steka.

4. En idé. Ni vet när man får en idé, och faktiskt gör slag i saken och fullföljer idén. Det har jag testat ikväll. Nu hoppas vi bara att det funkar - resultat kanske visar sig snart. Och då kan jag berätta vad det handlar om. (Om det är så att du tröttnar ur på min hemlighetsfullhet så ber jag högaktningsfullt om ursäkt. Det är lite medvetet, men det har med lite tystnadsplikt att göra.)

5. Vem av er vill komma till mitt jobb och föra statistik på hur många gånger jag säger "Sådär ja" på en dag? Anmäl er i kommentarsfältet.

Sen en grej till på slutet. Kattungarna heter Scott, Sonny, Saga, Siri och Prada. Tänk Matteus, Markus, Lukas och Ingvar fast fem ungar och av kattart.
Och imorgon kommer Modedoktorn förbi med fikabröd. Tur jag är ledig.

Annars då?

Det här med värme.

När det är varmt ute så blir det ofta varmt inne.
Jag har en tendens att jobba på ställen med utan AC. AC är säkert inte så bra för miljön eller hälsan, men det hade varit grymt om man hade haft lite ändå. Det går ju sådär att svalka av sig inne i kylen, och står man där för länge så börjar väl folk undra. Om man säger som så.

Men jag får i alla fall bära t-shirt. Och inte slips. Eller väst. Eller masdräkt.

Det gäller att ta det onda med det goda.
Och att svärfar säger att han tycker jag skriver bra värmer också. Bara av godo.

En anordning

När man står och plockar hallon som bäst, och grannen kikar in över grinden och frågar om man vill följa med och kolla på en anordning han har gjort.

Då tror man absolut inte att det man ska få se är en 50+ meter lång linbana från en björk ner i skogen över en äng. Med en blå Clio som linspännare.

Det tror man inte.

En agent.

Jag skulle behöva en agent.
Inte en hemlig agent, utan en sån som finns. Och som kan hjälpa till med kluriga saker. (Jag har en fru, men henne är ju bra att ha till en massa andra grejer så därför behöver jag en agent.)

Är du intresserad? Jag tänker att jag skriver en liten speclista på vad jag behöver - och kanske är du rätt person?!

• Jag behöver nån som kan sköta mina förhandlingar. Av olika typer. I olika situationer.
• Jag behöver nån som kan promota mig så jag får bra femton minuter i famet.
• Jag behöver nån som kan ordna trångmål jag hamnar i.

Vad mer är det jag behöver?
Är du den jag behöver?
Maila mig gärna här i kommentatorsfältet med löneanspråk och varför just DU skulle passa bra som min agent.