Tystnaden som... kan bli. Ett par dagar.

Vi hade vänner på besök här idag. De var senast här 2007, men det kändes som det var igår de var här. Behöver jag säga att det var en bra dag? Inklusive burgare?

***

Min fru skrev ett inlägg idag. Läs det, om du har ett par minuter över.

Vi ska på resa imorgon. Till den byn där vi gifte oss. Vi kommer ha utsikt över vår giftaskyrka och det känns väldigt toppen.
Och jag ska lämna min mobil hemma. Här i Kavelmora.
Den senaste tiden har jag haft den inom meters avstånd, hela tiden. Nu tar jag en paus. Därför kommer det vara lite tyst här på internet ett par dagar, men i min fåniga ödmjukhet tror jag knappt att det kommer märkas. Men det kanske det gör. Jag kommer sakna att skriva, men jag kommer tänka. Och prata.

Och läsa. Tre böcker ska med. Lagom för två-tre dar sådär. Det går ju alltid att köpa en tidning på affärn om de skulle ta slut i förtid.

***
Sen när jag är tillbaka på fredag/lördag så hoppas jag det kommer kännas som att vi sågs igår.

Drömma går ju

Natten som gick sov jag som en kratta.
Vaknade runt tresnåret och kunde inte somna om. Ni vet, när man är klarvaken och inte ens har nåt grus i ögonen - så kändes det.
Jag trodde aldrig jag skulle somna om, men tydligen gjorde jag det.

För jag började drömma.

Jag drömde att jag skulle parkera på Götgatsbacken i Stockholm med vår Chrysler Grand Voyager. Det snöade och jag skulle äta lunch med Modedoktorn och nån till. Enda kruxet var att det inte fanns en enda parkeringsplats där i snömoddet så jag fick cirkulera runt Slussen och Burger King som ligger där (!) tills jag hittade en liten plats där jag kunde fickparkera bussen. Vi började äta inne i bussen men blev snart avbrutna när en "lapplisa" kom och störde.
Så jag körde därifrån. Och fann på råd.
Jag backade in bussen i en hiss, och där fick jag stå i fred tills jag vaknade.

Det är lite sjukt det här med drömmar. Vill ni läsa om en till?

Jag somnade om.
Och hamnade i en slags sjö full med krokodiler och andra livsfarliga vattendjur. Det var en så kallad mardröm, så jag valde att vakna.

Och så låg jag vaken ett tag.
Men det var mycket kvar av dagen, till exempel åkte vi till mina svärföräldrar för lunch. På vägen dit så såg vi något långt, smalt och svart som låg mitt på vägen. Jag trodde det var ett bälte eller en slang, så jag blev lite förvånad när jag kollade i backspegeln och såg att slangbältet slingrade av vägen.

Vips var jag tillbaka i min värsta mardröm.
Jag hade den när jag var kanske 10. Jag sov i hallen på övervåningen på vårt hus på Linnévägen. Det kan ha varit runt jul.
Jag var i djungeln. Lianer, blommor i kulörer jag inte trodde fanns, snår och buskar var det vartän jag såg. Minns inte vart jag var på väg, men helt plötsligt högg det till i handen!
EN ORM!
Halvmeter lång, streckig och giftig.
Jag gav upp. La mig ner och väntade på att döden dö.

Men så fick jag en snilleblixt! Ormen hade ju bara bitit tag med överkäkständerna (för alla vet väl att ormar har tänder i underkäken också, eller hur?) och så länge som inte nederkäkständerna hade sammanlänkats med överkäkständerna kunde inte giftet utsöndras.
Jag ställde mig upp och skakade av mig ormen som slingrade iväg.

Och jag vaknade med rädsla.
Mardrömmar är mitt värsta.

Men att vakna från dem är mitt bästa.

Midsommar, såklart.

Igår handlade internet om diamanter.
Idag om midsommar.
Dagens bästa utan inbördes ordning:
1. Flankstek på kalas hos trevliga värdar aka Nigge och co
2. Godiset som var kvar från igår. (Lite för mycket, jag mår lite illa idag också.)
3. SMS
4. Inget regn
5. Fyraochetthalvtårig grabb som finner en ny vän, och gläds (utan att egentligen komma ihåg vad den nya kompisen heter) att denne grabb kallar fyraochetthalvtåringen för "kompis". Som i: "Kom kompis så går vi och samlar stenar."

Dagens sämsta:
Att krullhåriga barn inte kan få hoppa studsmatta för evigt plus att de är enormt tydliga med att visa missnöjet när föräldrarna tar dem ifrån studsmattan

Published with Blogger-droid v1.6.9

Kvällens tips. Ädelstenar.

Två bloggar jag läser hade ikväll inlägg om diamanter.
Jag har inget att skriva, men läs gärna den här och den här.

Och jag ändrar härmed min profilinformation.

Ett tackbrev till min Bror och min Pappa

Ni vet det säkert redan.
Min pappa och bror är här hos oss. De har varit här sedan i (jag är lite dagvill pga ledighet) ... typ fredags, och de har inte haft en ledig stund sen dess.
Pappa bor i Storuman, min Bror bor i Bygdeå.
"Det ligger i Nojjland. Däj pjataj man ett annat spjåk." Säger Leod.
Pappa gillar inte att man säger Norrland, han föredrar Lappland. Jag håller med. Norrland är lite väl stort att komma från när man kommer från en plats.

Men jaja, det var en liten petitess.

Mellan där de kommer från och här, så är det ganska långt. Pappa åkte 92 mil i fredags, med en väldigt fullpackad Fransyska. Lien var med, tre skåpstommar var med, åtta hyllplan var med, minst fyra lagerhyllslister var med, verktyg och självklart sängkläderna var med. Plus lite till. När min Bror skulle byta av min Pappa bakom ratten fick han inte riktigt plats (han är min storeBror) eftersom Pappa hade packat så fullt i bilen.

92 mil.

Om han är ung, vår pappa?
Nej, han fyller 75 nästa månad. Vår Mamma fyllde 75 i lördags (Grattis i efterskott!) så man kan inte klassa våra föräldrar för att vara unga.
Men de är arbetssamma. Med en positiv klang. Egentligen inte särskilt arbetsföra med tanke på krämpor, värk och annat - men det bryr de sig inte om.
Vår Pappa jobbar på.

Han är snickare. Min bror också. "Vi jobbar bra ihop", säger vår Pappa. Det märker man när man som jag står bredvid och ser på.
För det är det jag gör. Jag ser på. Hjälper inte till särskilt mycket, för jag kan inte. Vet inte hur man gör. Det var därför vi anlitade en byggfirma när vi skulle bygga ut.
Och de sliter och står i. Jobbar så svetten lackar. Och så målar de. Och spikar, och hyvlar. Och jobbar. Springer fram och tillbaka med brädor och pinnar och vattenpass och hammare och allt däremellan.

Vår Mamma blir sur på mig när jag säger att jag inte kan något. När jag säger att jag inte är något att ha eftersom jag inte kan snickra som min Bror. Eller Pappa. Eller måla som min Syster. Eller pyssla och göra fina grejer som min andra Syster. Eller kunna språk och vara smart som min tredje Syster.
Jag är ju yngst.
Och jag kan saker, det vet jag. Men när ens Bror och Pappa är här för att jobba på vårt hus, då känner jag mig så ödmjuk. För jag vet inte hur jag ska betala tillbaka. Mina kunskaper känns futtiga.

De förväntar sig inget. De vill inget ha.
Men jag vill ge dem något. Tillbaka. För att de är så fantastiska som gör det här för oss.

Bästa Bror och Pappa. Tack för att ni gör det här.
Jag vet inte om Ni vet att vi är tacksamma, men det är vi.

Kör säkert hem imorgon. Det är bara 61 mil till Bygdeå.

Ett avslöjande.

Om du alltid undrat hur Killen med tidningarna ser ut så har du honom här. I egen hög person.

Dagens Återvinningsskola.

Mitt värsta ställe är tippen.
Återvinningsstationen om man ska vara pk. Men i min värld heter det tippen.

Jag är inte där så ofta, för jag gillar inte att åka dit.
Varför? kanske du frågar dig.

Jo, det kan jag berätta för dig om du vill det eller inte.
Först och främst har vi alltid packat en hel släpvagn med skräp innan vi ska åka dit. Det får plats med ungefär en miljon saker på en släpvagn, om du inte visste det.
Vi brukar försöka sortera lite lagom, men det blir ändå så i slutändan att allt hamnar i samma kasse, och då är det jättesvårt att bara hiva ut allt i containrarna på tippen. (ÅVC för pk.) Detta faktum gör att man blir lite onödigt mycket stressad innan man ens har åkt iväg, och det är ingen bra uppladdning.
Sen när man väl kommer fram till tippen så är man ju aldrig själv. Eller ensam, vilket ord jag nu ska använda.

Hursomhelst.

Det är en massa andra människor där och fullt med folk är det också. Var ska man ställa bilen? Har man packat släpet så att glasburkarna är lättåtkomliga eller kommer man behöva köra flera varv? Är det ledigt i mitten så att man behöver gå så få gånger som möjligt till de olika containrarna?

Jaja. Nån plats brukar man ju alltid få och så börjar irrandet bland de olika containrarna. Man vill ju inte lägga i fel.
Det står skyltar på de olika containrarna, med vad som ska läggas i. Det är bilder på typ fyra grejer per container, men hur ofta har man en pulka att kasta? Eller en soffa? Eller ett videoband? Allt annat då, var kastar man det?
Jag vet, jag är inte alltid den vassaste kniven i lådan osv med mera, men jag vill heller inte göra fel.

Då är det ju tur att det finns personal att fråga!
Eller?

De sitter inne i sitt lilla hus, bakom disken och jag blir alltid lika nervös för att möta deras blick. De känns så allsmäktiga och jag är konstant rädd att de ska dräpa mig med sina blickar om jag kastar fel skräp i fel container.
Men jag tar mod till mig. Och frågar om var jag ska kasta mitt ... skräp.
I åtta fall av tio, eller kanske fler, så får jag svaret "brännbart".
Varför kan de inte ha en jättestor sån container då?

Eller ännu bättre - och här kommer ett konkret tips till alla återvinnare:
Våga känna att du kan ge lite service till oss rädda skräpkastare! Det gör inte ont att gå ut i solskenet och fråga hur läget är och om jag behöver hjälp med mitt skräp.
Om ni vill ha hjälp från en billig konsult är det bara att maila mig på rektor@kavelmoraink.nu
Jag är alltid redo! (Eller ja, kanske inte när vi lägger barnen och gärna inte mitt i maten, men annars.)

Det skulle göra susen.
Om inte det känns som ett alternativ, ta bort alla onödiga containrar och låt mig kasta allt i brännbart.

För jag vill trivas hos Er.

Dagens modeblogginlägg

- Pappa, jag vill ha jobbajbyxojna i mojjon också.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Lycka är:

Att det var första dagen på semestern
Att pappa hade tagit med sig lien 92 mil och slog gräset (läs djungeln) på baksidan
Att få hjälpa sina vänner att flytta
Att inse att de vännerna ska bygga hus på granntomten
Att bli bjuden på lunch lagad av en riktig matmor
Att få höra sin äldste son ringa till sin farmor för att gratulera henne på hennes 75årsdag
Att få höra sin yngste son ringa till sin farmor för att gratulera henne på hennes 75årsdag genom att köra bobby-car genom huset medans hållande i telefonen
Att få huset spacklat och gipsat av sin bror och sin pappa
Att få en påse bilar av sin fru
Att få en påse med orostade kaffebönor av vänner som jag ska få rosta själv och på så vis få vatten på min kvarn att köpa en kvarn
Att få gå till sängs

Lycklig.

Published with Blogger-droid v1.6.9

En rubrik med små bokstäver

Semester.

Jag vet att det inte är alla som har den lyxen, och jag (konflikträdd som jag är) vill inte stöta mig med någon genom att arrogant basunera ut att det är semester nu.
Men det är skönt.
Det slog mig igår när jag körde hem att jag alltid, lagom till att semestern ska börja, tröttnar på att pendla. Typ två dagar innan, så vill jag bara inte köra bil längs med den däringa Valsanvägen. Någonsin igen.

Förrän om tre veckor. Då kommer det vara kul igen att ta de där kurvorna och samtidigt hoppas att det inte är några Subarus ivägen.

Men nu är nu.
Pappa och Bror anlände ikväll. Pappa hade kört/åkt bil 92 mil idag. Han fyller 75 nästa månad. Det är olika vad man tycker om det, men jag är glad att de är här i alla fall.
De ska hjälpa oss med det sista finliret på Kavelmorabygget. På nåt sätt så ska min Bror "betala" tillbaka för den hjälpen som Pappa ger honom genom att bygga här hos mig - snacka om att jag går olottlösast ur det här!
Men det känns lite snålt att jag bara ska tjäna på det här, så om du har något förslag på hur jag kan betala tillbaka så är det fritt fram här i kommentarsfältet.

Imorgon får jag däremot hjälpa några att flytta ur sin lägenhet.
Det känns så toppen att få göra det på sin semester.

Tystnaden som... kan bli.

Tror ni, trogna läsare, att jag inte skrev nåt igår? Som jag brukar?
Jo, det gjorde jag. Men det var inte publicerbart, så hoppas att ni njöt av tystnaden.

Imorgon ska jag besiktiga vår bil. Det finns säkert nåt inlägg om det från förra sommaren, om inte annat så kanske det kommer en resumé imorgon. När min bror och far har kommit hit.

Från det ena till det andra och tillbaka igen.
Svackan är här igen. Den kreativa. Är det vädret kanske?

Jag tänker att en blogg som den här är bland det vanligaste som finns. Jag tänker att det är väldigt roligt att just du läser - vem du nu än är.
Och jag hoppas att du blir underhållen.

Men. Jag känner att jag saknar en USP. En Unique Selling Point.
Har du något tips på vad det skulle vara så skulle jag bli jätteglad. Jag vet ju att du som läser det här vet vad du snackar om!

Lika glad som jag kommer bli om bussen går igenom besiktningen. Och lika glad som jag kommer bli när jag går på semester imorgon.

Dagens Caféskola. En rektor reflekterar.

Den här lektionen kommer fungera som en reflektion av rektorn, och kanske kan man klassa det som repetition. "Repetitio est mater studiorum" som de gamla latinarna sa stämmer faktiskt. Märker vi på Caféskolan, eftersom det ibland kommer in "elever" som inte har lagt på minnet hur det är att gå på café. Och så ibland kommer det in andra "elever" som bara beter sig som man ska, och då blir rektorn lite rörd.

Basånivet.

Men här kommer lite olika tankar:

• När det kommer in finländska kunder så känner rektorn för Caféskolan sig lugn, eftersom det finns en del finländska läsare här på Kavelmora Ink. Han blir dessvärre lite illa till mods när kunderna pratar med varandra på det något svårförstådda språket finska, och lite extra illa till mods när de skrattar och kollar på honom.
  Men för att de ska förstå honom så gör han som alltid när det kommer folk från andra kulturer och språkfamiljer - han talar _l å n g s a m t_ och _t y d l i g t_ så att de ska förstå honom. (Och så ler han.)
• Om man vill bli lite osams med tuffa killar så funkar det jättebra att säga att pannkakorna bara är för barn. Då kan de lätt lämna fiket med lite sura miner.
• Som Barista blir man jätteglad när kunder tar bort sina brickor från borden. Det är inte utan att det är så. Ligger det sedan en femma på brickan så är dagen gjord och Baristan dansjobbar sig lätt genom stängningsrutinerna.
• Vad betyder det att BVC-läkaren känner igen Baristan?

Ja. Sånt här kan Rektorn för Caféskolan gå och fundera om på dagarna.

Frågor på det?

Grävmaskinist, javisst.

Ja, det är så roligt som det ser ut att köra grävmaskin.
Jag vet, för jag har testat.

Vore jag inte barista skulle jag lätt kunna tänka mig att köra grävmaskin. Och då självklart starta en Grävmaskinsskola. Där skulle det nog lyftas frågor om huruvida folk tänker när de planerar sina tomter, varför det finns så mycket sten i vissa marker, bästa sättet att koordinera sina rörelser med mera.

Ja, det skulle nog funka.

Dagens Caféskola. Bland annat om tider.

Kavelmora Ink's Caféskola har legat lite på is på sistone. Den har väl tyckt att det har varit skönt kanske att ligga på is i den häringa värmen som har varit...

Hursomhelst. Puns intended.

Det har kännts som att alla ämnen har avhandlats, och rektorn på Caféskolan har funderat om inte Caféskolan skulle läggas ner. Det går ju inte bara att repetera allt, även om det verkar behövas ibland.
Men så plötsligt händer det. Nåt har missats att gås igenom, och då känner vi på Caféskolan att det är läge att damma av pekpinnar och skämsstrutar (för dem som inte kommer ihåg att det egentligen bara handlar om att ha en trevlig attityd när man går på fik).

Nu till lektionen.
Det är väl känt att ett café oftast har öppettider. Till exempel kan ett café öppna jättetidigt så att man kan äta sin frukost där, eller så öppnar det lite senare så att man kan äta en lite senare frukost. Huvudsaken med öppningstiden är att den är. Så att caféet öppnar.

Nästa tid som är lite viktig att lyfta fram är den tiden runt lunch, låt säga från ca 11.30 och framåt ett par små timmar. Det är tydligen den tiden på dygnet då de flesta är fikasugna och då kan det vara på sin plats att bereda sig på att man kan hamna i kö. Vi har pratat om det tidigare, men nu gör vi det ur ett annat perspektiv.
Alltså, lunchtid. Fikasugen? Ja. Ensam om det? Nej.
Tror man som kund att Baristan jobbar så sakta som möjligt, särskilt under lunchtimmarna? Jag vet inte, går så sällan på café så Du som gör det och vet kanske kan upplysa mig?
Nåväl, kunder genererar kö och här kommer ett tips till dig:
Om du vet att du blir extra fikasugen runt lunchtid och att ditt fikasug lätt leder till att du blir sur - gå liiite tidigare. På så vis slipper du förmodligen vistas i kön onödigt länge och alla blir glada. Om du väljer att gå för att fika precis i lunchtid, tänk på att du har gjort valet. Och att Baristan gör sitt bästa, och gillar om du tänker på attityden. Det är lättare att le än att se sur ut, det garanterar vi på Kavelmora Ink.

Nästa och sista tiden är stängningsdaxtiden. Den kan självklart också variera, men oftast är den tydligen lite för tidig för de flestas smak, eftersom det finns många som väljer att komma för att köpa sina fikaprodukter typ för sent.
Det kan vara så att Baristan är rigid och trångsynt och ogin som vill packa ihop för att avsluta sin och sina medarbetares dag, vad vet vi?
Men det finns lösningar även på detta problem med att kalibrera stängningsdaxtiden:
Kom till fiket lite tidigare. Då får du köpa ditt fika, sitta ner för att njuta av latten innan du går hem med en Barista vinkandes hejdå till dig med antingen tårtspaden eller en muffin. Allt i lugn och ro.
Det blir så mycket trevligare för alla.

Och alla vill väl ha trevligt när de går på fik?

Sammanfattning:
Kom i tid. Glöm inte attityden.

Frågor på det?

Kattmorfar

Idag blev jag kattmorfar.
Kezia födde fem små rackare, och de var söta som stryk. Eller till och med sötare än stryk.
Och de är väldigt små. Fast de har päls. Det trodde jag nog inte, men så har jag ju aldrig varit i den här situationen förut heller. Och jag är ju inte heller nån kattkonnässör.

De mest bara ligger och kravlar eller diar.

Nån gång ska jag nog ta kort på dem. Men tills dess får ni skapa era egna bilder. Jag ska ge lite förutsättningar:

• Tänk söta
• Tänk små
• Tänk lite olika färger
• Tänk svansar som ett lagom stort lillfinger
• Tänk att de blundar
• Tänk att om de lät (vilket de inte gör) så skulle det låta som det minsta lilla pip du kan tänka dig
• Tänk att Kezia är liksom stolt och beskyddande
• Tänk att de ligger i en liten låda med lite filtar som är spräckliga så att man inte kan urskilja kattungarna ordentligt eftersom de smälter in i filtarna
• Tänk att lådan står i den häringa garderoben vi har i hallen, under det däringa bordet som vi ställt dit med alla prylar runtomkring
• Tänk att de är fem stycken

Ja, nu borde ni ha förutsättningarna för att skapa er en rättvis bild av mina kattbarnbarn. Om jag knyter an dem onormalt mycket? Tja, skulle nog tro det. Men så är det ohemult söta också.
Nåväl. Gå och tänk över den här bilden nu så kommer jag vid tillfälle lägga ut facit.

Lycka till! Nu ska jag gå och kattmorfora, som man gör när man precis har blivit kattmorfar.

Den humorlösa pappan

I vårt kök finns det en liten vägg. Bakom den har vi gömt vårt kylskåp med mera. Det är även där vi breder mackor.
Våra barn och jag hade avnjutit vår frukost. Jag var sur.
Efter barnen har ätit sin youghurt (eller som i leods fall havrefrasen) så brukar jag gå iväg för att göra mackor till hank och leod. Sig vill inte ha. Som regel.
Jag gick bakom väggen för att göra mackorna varpå Henry frågar: "Pappa?"
Jag gör den äldre brodern svara: "Han haj åkt till jobbet".
Varpå den yngre brodern börjar storgråta. Jag är två meter bort. Inte på jobbet.
Men det verkar som att jag har lämnat min humör på jobbet eller nån annanstans för jag går tillbaka till bordet och säger till den äldre brodern att "så kan du väl inte säga! Han blir ju ledsen, din lillebror."
Den store brodern kollar på mig med lite förfäran i blicken och säger: "Men jag skojade ju baja. Som ni bjukaj göja."
Och så började han gråta.

Och jag fick ånyo känna mig som en skräppappa som inte orkade förstå att han skojade, som vi brukar göra.
Men nu ikväll, efter att jag fått krama om honom och inse att han typ hade glömt att jag var en skräppappa i morse, så kände jag en stolthet och förtröstan. Han, vår fina son - han har humor.

Till skillnad från hans pappa. Ibland.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Kaffe. Name your fave, konnässör style.

Jag är ingen konnässör av kaffe. Jag bara gillar det.
Vi var som trogna bloggläsare vet på Johan & Nyström i söndags, min syster och jag. Där hade de en liten kaffeprovning. Man fick en sked, lite djupare än en standardsked och så skulle man sörpla förstod jag. Första gången jag såg den här kaffesmakarmetoden var när jag jobbade på selecta 1999 och vi gjorde ett studiebesök på Arvid Nordqvist Kafferosteri i Sundbyberg - där gjorde bossen så. Alltså bossen på rosteriet. Jag förstod inte då, och jag förstod inte i söndags.
Är ingen konnässör. (Jetekonstig stavning, jag vet. Men jag har googlat.)

Men det var trevligt i söndags. Kaffet var gott. Jag försökte sörpla men kände mig lite konstig så jag mest smådrack lite ur skeden. Jag hade ingen aning om vilken världsdel bönorna var rostade i eller vilken jordmån de hade vuxit upp ur eller om de var handplockade för hand eller per maskin som hade byggts av händer så att det ändå var som att de var handplockade.
Är ingen konnässör.

I morse öppnade jag ett nytt kaffepaket här hemma. Jag var laddad, det kändes som att kaffet hade potential att göra dagen lite ljusare. Solen sken, det var varmt som i en bakugn, men det var inte sol i mitt sinne. Jag behövde kaffe.
Min syster som vi besökte i helgen hade ett mörkrostat kaffe från Zoégas. Det var väldigt otroligt gott. När jag handlade i tisdagskväll (trogna läsare vet vad jag tycker om att handla) så blev jag tvärsnål och struntade i att köpa det där röda paketet som min syster hade visat, utan köpte i stället ett annat. Billigare. Men ändå mörkrost och jag tänkte att det borde kunna smaka gott.
Är ingen konnässör.
Men gillar kaffe.

Och så smakade det rävens. Besvikelsen var total. Jag blev inte på bättre humör, utan snarare tvärtom. Och med tanke på att jag inte var på nåt toppenhumör från början så blev det ganska trist stämning här hemma.
Jag var så besviken så jag till och med struntade i att dricka kaffe efter maten. Så besviken.
Nämnde min besvikelse på Facebook och många av mina vänner kom med förslag på sina kaffefavoriter, så jag tänkte att vi kan öppna det här kommentarsfältet och dela med oss av våra kaffefavoriter, okej?

Men ändrades mitt humör nåt under dagen då?
Jo, tackar som frågar. Ett besök hos bloggläsaren och gästbloggaren Nigge i grannbyn inkl en utsökt kopp Zoégas och kladdkaka plus glass och lite kompislek barnen emellan hjälpte humöret att klättra upp ett par pinnhål. (Börjar ana att mitt dåliga humör mest handlar om när jag är typ själv...)
Blixtar och dunder senare så åkte jag och mötte upp med våra barns moder på stan, och vår dotter och jag drog en repa längs med gågatan. I söndags, på Johan & Nyström så tipsades jag om att det hade öppnat ett nytt kaffehak i min favoritlokal så jag gick dit och hälsade på. Att dricka en dubbel espresso gjord i en manuell maskin från 1961 bättrade också på mitt humör - och ska man fika nån annanstans i falutrakten förutom i en by som heter sågmyra, så ska man gå till Falu Chocolat.

Men även om den där espresson var god, så hjälpte den inte mig att hålla mig vaken under nattningen av Sig/Hen. Fast jag tog ju bara en dubbel å andra sidan.
Och jag hade ju inget efter-lunchen-kaffe i mig heller.

_____________________
Men det gör ju inget - för nu ska vi samla kaffeförslag!
Skriv in ditt favoritkaffe. Gärna sånt som går att köpa, helst färdigmalt eftersom jag inte har hunnit samla ihop till en ordentlig kvarn ännu. Men det är inget krav.
För att alla tedrickare inte ska känna sig utanför, så går det självklart bra att också skriva dit sina favorittesorter!
Alla är välkomna!

Och om ni vill läsa ett annat bra blogginlägg om kaffe, läs det här. Han som skriver ska jag bjuda på glass nästa gång jag ser honom.

En blandad, tack.

Våra barn har varit hemma idag. Friska och krya, och jag också. Omständigheter har gjort att de fått vara hemma och så får det vara ibland.
Man tror kanske att inget kan hända på en dag när man bara är hemma med sina barn, men då tror man galet. Allt och inget kan hända.
Vill ni höra? Okej rå.

Solen har skinit genom ett molntäcke. Brisen som fläktat har haft karaktär som vore vi vid medelhavet. Jag har ju varit där en gång, så jag borde veta.
En härlig dag. Gott kaffe ur termosen. Barn som leker med lego ihop med varandra - jag har nästan varit obetydlig.
Promenad längs med byvägen, upp för en gammal kostig till en äng. "Bara den som vandrar nära marken..." blev melodin och jag tänkte på Lappkåtan hemma i LSE med barnkören Ung ton. När vi var där och gigade.
Vi såg en näbbmus som gått vidare. Eller slutat gå. Den låg mest på sidan och var stel. Som den pinne som vi petade med. Sig blev illa till mods så då vinkade vi till den och så gick vi iväg. Barn hand i hand.
Jag efter.
Värmen. Medelhavet. Eller åtminstone en plastpool, lagom att plaska i.

Tills jag räknar leksaker igen. Och märker det jag skrivit om förut.

Och så är dagen som förbytt. Eller inte dagen, utan jag. Om det hade funnits ett pris för sura pappor hade jag vunnit det som när Leonard vann Bamsespelet med 15-6. Utklassning.
Att lyfta ur barn ur pool är något som jag kan göra snabbt, visade det sig idag.

Så blir stämningen därefter. Jag är sur och barnen är barn. Springer runt och jag är sur. Och arg emellanåt. Eller faktiskt hela tiden.
Helena kommer hem och det som jag berättar om dagen är inte allt trevligt vi hunnit göra, utan ett litet fragment av dagen som sabbat allt. Enligt mig.

Men så somnar de så småningom, jag hinner lugna mig, känna att solen fortfarande värmer och inse att det är en dag imorgon också.
Då ska jag göra om och göra rätt.

Plus att de ska få bada med blöja.

Dagens citat

"En låg dag är också en dag".

/Okänd.

Ett dygn fyllt av händelser och flera år samlade i ett möte av en blick.

Ett dygn i en huvudstad.
Vad kan hända på ett dygn i en huvudstad?

Jo, det tänkte jag berätta för dig:
Vi (frun, svågern och jag) anlände till vårt hotell i Bergshamra efter en händelserik resa. Den hade innehållit en sväng till Himmelska Fridens Torg utanför Gävle med kanske Europas bästa kinamat. Och mongoliska mat. Med tanke på att Mongoliet och Kina kanske inte var de såtaste av vänner förr i världen så hade de löst problemet med att lägga de olika matenarna (mat i plural) på olika buffébord - men det var lika gott på båda sidor "muren".

Okej. Det var kanske det som hände under resan, men sen eskalerade det bara resten av kvällen.
Vi åkte tunnelbana in till huvudstadens centrum där vi fortsatte på det inslagna mattemat. Asiatiskt. Det blev sushi till middag, så vi klarade av mongoliskt, kinesiskt, japanskt och koreanskt (eftersom det stod så på menyn) och vi tyckte det räckte så med det asiatiska.
Vidare skedde färden mot en sydlig stadsdel där jag lämpades av på en plats för alla medborgare. Där mötte jag upp med en syster och vi begav oss för att kolla på Barista VM som visades på ett "café" vid namn Johan & Nyström. Jag skriver "café", för det är inte en rättvis beskrivning av etablissemanget. Tänk "café" med alla superlativer som går att uppbringa så kommer du i närheten av fränheten som detta ställe har.

Iallafall hursomhelst så var det jättefränt att äntligen få besöka detta ställe! Man får respekt för de som kan det här med kaffe, om jag säger som så...

Kvällen fortsatte på lokal. Det var bland det trevligaste jag gjort på länge. Bara så ni vet. Att få spendera en kväll med en av sina tre favoritsystrar - det blir knappt bättre än så.

Men min fru och svåger då? Vad gjorde de?
Jo, det valde att lyssna och kolla på Jerry Seinfeld. Han den rolige. Och han hade varit rolig, så det förslog. Sådär gammeldags rolig, som man var förr i världen, ni vet?

Men nog om Jerry Seinfeld, ni vill väl veta vad som hände idag?
Okej, jag kan väl berätta då - om ni är så himlarns nyfikna.

Min fru och jag hade en förmiddag iklädda strosarskorna. Vi spankulerade runt bland bibliotek, gator, kungar och trädgårdar, såg höga vakter åka förbi på sina havremoppar och vi åt glass.
Och gick in på en affär.
Sen gick vi ut från affären, och det var då jag såg honom.
I min bok den störste.
Och jag kände lite skam för vad jag gjort mot honom.
Vad då? kanske ni undrar. Okej, jag kan väl berätta:

Det var en sommarkväll. Min fru och jag var och hälsade på hos några otroligt goda vänner i en mellanstor, svensk stad vid den höga kusten.
Vi åkte på sightseeing en kväll. Solen sken och det var varmt. Chauffören hade ett förflutet som busschaufför och styrde vant den lilla bilen rakt genom rondeller och andra korsningar.
Vi var på hockeyspelarsafari.
Svartvadets, Näslunds, Sedinarnas och ... Forsbergs hus.
En vit villa. Eller slott, välj själv.
Med en gärdsgård och blåbär.

Jag tog ett par blåbär från hans tomt. Jag sträckte in armen mellan gärdslorna och pallade från Peter Forsberg.
Det här har gnagt mig sen dess. Jag har inte legat sömnlös över det här. Jag har tänkt på det nästan varje dag.

Idag möttes vi för första gången. Jag vill tro att hans blick mötte min, men det kan vara en efterkonstruktion. De stålblå ögonen läste av mig och det kändes som om han visste vad jag gjort, den där sommarkvällen för fem-sex år sedan.
Jag vek undan blicken och gick knäsvag förbi. Vände mig inte om. Det var ett stort ögonblick.
Och jag tror inte att hans ögon försökte borra hål i min rygg.


Det här hände under ett dygn i en huvudstad.

En dag på landet.

Vi bor på landet. "Idyll" you might say, och det stämmer på pricken.
Idag i alla fall.
Andra dagar hade jag gärnare bott i en charmig lägenhet inne i stan, typ helt själv med ett café på bottenvåningen. Fast det har jag ju gjort, om jag tänker efter...

Och lämnat.

Nu bor jag i ett hus på landet med tre uteplatser och en kaffebryggare i köket. Det bor en familj här också och ibland är den ganska trevlig.
När man bor såhär som vi gör så kan man gå över till grannarna två hus bort och få kaffe på förmiddagen. Där kan också ens ena son och dotter få hoppa studsmatta medans den andre sonen får köra åkgräsklippare. Själv.
Ja, vi bor på landet. I idyllen.

När man sedan ätit lunchen funkar det att lägga sig i hammocken och kanske läsa tidningen. Det går också ibland att höra kossorna som släpptes ut "på grönbete" idag, och i min värld så är det ganska härligt. Även om tjuren är större än en folkabuss och den blänger när man går förbi.
Tycker man sen att man fått lite för lite av det sociala så går det att gå 250 meter (en omväg, that is) till sina andra grannar som håller på att markbereda sin tomt. Där kan både barn och vuxna få sitt lystmäte tillgodosett - själv fick jag hjälpa till med att springa bredvid fyrhjulingssläp för att vakta så inte stubben trillade av. Sen fick jag och Leod åka med chauffören som vi känner som Mästersnickaren A. Blomid. Att hans braiga fru hjälpte oss med hemleverans av barn tar vi inget extra för.

Korv Stroganoff (med pastahjul av hänsyn till familjemedlem) på uteplats smakar gottgottgott en lördageftermiddag. #justsayin'

Om man nödvändigtvis måste tvätta kläder så kan jag rekommendera att hänga den på tork utomhus. Doften är divinsk och den blir torr på en grisblink. Jag gör så, för att jag kan.

Spännande film är också ganska trevlig när man får sitta bredvid fru i soffa. Gärna på en tjockTV ska filmen visas. 28" helst ska tv'n vara.

Och kryddar vi det här med sol och värme så vet du hur illa vi har det. Idag och andra dagar.
Här på landet.

Ps. Se filmer här till höger så fattar du mer.

Tänka sig.

Det virvlar tankar i mitt huvud. Roliga, tråkiga, snabba, långsamma, personliga, allmänna, uppåtiga, nedåtiga, glada, ledsna - alla typer av tankar.
Ibland blir jag yr av dem. Jag vet inte hur jag ska ordna upp dem.
Jag kan lista några av dem om ni vill.

• Rädslan att ha någon som är sur på mig utan att jag vet om det. Varför går jag och är rädd för det?
• Hur ska den här internetsidan fortsätta? Den var roligare och bättre förr och ibland känns det som om jag har skrivit allt bra redan. Min rädsla för att återupprepa mig så att du som läser detta blir sur på mig gnager mig ihålig.
• Varför har Caféskolan bara lett till att folk verkar nervösa när de ska gå ut för att fika? Hur kan Caféskolan bli bättre på att uppmuntra så att det är kul att gå ut på fik?
• Jag är inte bättre live.
• Humor är en bräcklig rustning.
• Om man inte vet om man vågar veta svaret - är man feg ifall man inte frågar?
• Förlåt om jag upptar din tid.
• Hur länge ska vi jobba med den här Jante? Finns det någon medelväg och hur gör man?
• Varför ger inte övning färdighet efter ett drygt år av idogt skrivande?

Några tankar som virvlar. En så kallad skrapning på ytan.
Om du vill tänka med mig så är du hjärtligt välkommen!

Hemma igen!

Googla "Hemtjänst kavelmora ink" och läs det inlägget.
Ikväll var de här, igen. Och vi grillade. Och var glada. Jätteglada.
Den här gången hade de med sig en liten extra person, han var också glad. Tills jag skrämde honom.

Ikväll väljer jag att vara glad för att de hälsade på oss och för att vänskap kan hålla. Även om man bor utomlands. Eller hemma.


Och om Modedoktorn läser det här så kan jag meddela att rödbetorna var da shit. In a good way.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Till dig som enligt statistiken läser nu:

[Ash nekalbu lituvishkay]*









*Jag talar inte litausika

Vad säger det här om mig?

Det var inte till de tuffa grabbarna jag räknades när jag var liten. Heller.
Mellanstadiet var en lite ledsam period när jag kände mig ensam. Jag hade vänner, men jag var osäker.

Jag hade inte looksen för mig heller. Jag fick inte barnbidraget av mina föräldrar som en del av mina klasskompisar och jag hade inga Levi's förrän långt senare. Än alla andra. Mina runda glasögon jag fick i högstadiet var inte till min fördel. Alls. Eller ja, de passade liksom perfekt, men de var ju inga chick magnets direkt. Vad jag märkte då.

Högstadiet var bättre, för då fick jag fina kompisar. Vi var inte de hippaste eller fränaste, men vi hade väldigt roligt.
Jag spelade inte hockey som de tuffa grabbarna, tränade inte heller fotboll och jag hade ingen träningsoverall med LIF-tryck.

Kände mig alltid lite sämre. Det gör jag ibland fortfarande, men nu vet jag att det beror på att jag är människa. En operfekt sådan.

Idag mötte jag de andra. De tuffa grabbarna.
Och jag måste erkänna att jag njöt lite när de beställde "en chokladboll med strösocker".

Ändå revansch.

Förlåt. Jag skäms lite. För att jag njuter. Men jag är operfekt.
Och i mitt stilla sinne undrar jag ofta vad de gör, de tuffa grabbarna från den tiden jag minns som en period i gråskala. Jag hoppas de mår bra.

Efter.

Ett inlägg fotat av Mästersnickaren A. Blomid
Så här såg det ut när vi lastat runt lite ved hemma hos Modedoktorn och Killen med tidningarna.
Fikat efteråt var gudomligt.
Imorgon har jag nog träningsvärk. Eller är lämmen. Som vi säger.