Ett brev till mina barn

Hej Leonard, Signe och Henry,

Ni kan ju inte läsa, men jag ville ändå bara skriva ett litet brev till er.
Jag tycker så väldigt mycket om er.
Det är inte så roligt att vara magsjuka, det förstår jag på er. Ni är tappra, det ska ni veta.
Ni är väldigt roliga.
Leonard, du med dina klurigheter och snällheter som du fixar runt med. När du springer runt och tänker - jag gillar det verkligen! Blir du aldrig anfådd?
Henry, din energi. Jag hoppas att du har kul här hos oss.
Signe, du fantasirika. Jag tror du kommer klara allt.

Sen vi då. Er mamma och jag. Vi försöker så gott vi kan. (Hon är en väldigt bra mamma, eran mamma - det har ni märkt va?)
Jag är bara väldigt trött emellanåt. När ni leker och stojar så är det som om ljudet blir pilar som skjuts in i mina öron, min hud är så tunn.
Henry - du vill ju bara göra grejer som är lite utmanande. Förlåt mig för att jag säger nej så ofta. Du är världens finaste. Dina pigga ögon.
Leonard - dina frågor tjatar hål på min hjärna. Sluta aldrig fråga, jag vill orka svara dig som en pappa ska försöka kunna. Jag är stolt över dig.
Signe - din envishet gör mig galen. Fortsätt så, du kommer gå långt med den. Du är världens bästa på att kramas.

Jag vet inte riktigt varför jag mår såhär. Varför jag ena dagen är världens "bästa" pappa för att nästa sekund bli en tråkfarsa utan nån humor.
Bara så ni vet så försöker jag komma på vad det är för nåt som gör det så, och jag vill också att det ska bli bra snart. Jättesnart.
För jag vill att ni ska ha en bra pappa som orkar med. Som vill leka, som vill laga mat med er, som vill måla och kladda med er, som vill gå ut i skogen tillsammans med er, som vill ta med er till slalombackar och badhus, som vill vara med er. Som pappa.
En som ni kan komma till om ni funderar nåt. En som kan försöka hjälpa er.

Så vill jag bara säga att ni inte ska ta på er nån skuld för hur jag mår.
Aldrig.
Jag tycker om er.

Kram Pappa