Minnen eller déjà vu?

Ni vet när man sitter i sitt akvarium till kontor och bara knappar på sin dator och stämplar med sina stämplar och ringer på sin telefon och det väller in en massa tonåringar i foajén utanför?
Och bäst när man sitter där och kollar på de där ungdomarna som tydligen ska på en teaterföreställning, precis när de får instruktioner om att stänga av sina mobiler - så börjar det tjutas och hojtas bland kidzen!! Höga, förfärade ljud, som voro de skrämda av monster.

Du, som sitter bakom ditt pansar av glas, ser då plötsligt hur det stojar omkring fullvuxna gorillor bland ungdomarna, spridande kaoz och misshag - allt medan teaterledarinnan tycker att allt är fullkomligt normalt då hon är iklädd en kostym av khaki. (Med hatt och allt.)

Då är det lätt att minnas tillbaka...

Det var en mörk höstkväll i en huvudstad i ett avlångt land i norden.
Folk hade vallfärdat från (verkligen hela landet. till och med från Lycksele) hela landet för att besöka en egendomlig byggnad, formad som en "boll" för att lyssna på konserter en hel natt.

En gorilla hade smitit in i lokalerna. (Eller egentligen var det väl en halvung man som hade gått in genom en entré och tagit på sig en kostym som skulle se ut som en gorilla, men jaja.) Han hade fått i uppdrag att informera deltagarna på festivalen om ett informationsställ på andra våningen och i sin hand hade han även en del pamfletter att dela ut. Han var stum.

Förutom att han kunde vråla. Som gorillor gör.

Han smög runt och roade sig med att skrämma slag på folk, lite till höger, lite till vänster. Men höjdpunkten var, by far, när han fick syn på två pojkar och tilltalade dem med deras namn. Som om han kände dem. Vi kan kalla dem Marcus och Johannes.

Sånt är det lätt att sitta och minnas tillbaka till när man sitter i sitt akvarium.



(Och för rätta déjà vu-känslan kan man läsa den här gamla skåpmaten.)