Ett inlägg om nåt onämnbart

Nä, jag kan inte hålla mig. Jag måste skriva lite i alla fall.
Det gör så ont i en förälder när ett barn är sjukt. Idag är det Leonard som har åkt på nån slags magsjuka. Man får inte prata om magsjuka, för då blir den som hör på illamående. Det är lagen.
Magsjuka är det nya spetälska. Pinglor till oss som är i närheten av den.

När han, vår äldste son, var dryga året så åkte han på en jättemagsjuka. Han kunde inte behålla nåt och han blev spak. Ledsen, såklart, men mest bara tom och hålögd. Han som annars var ett livfullt, sprudlande barn satt i sin barnstol och somnade sittande i sin bruna tröja.
Vi, som relativt nyblivna föräldrar visste inte vad vi skulle ta oss till eftersom han inte fick i sig varken vätska eller föda. Vi ringde sjukan och fick rådet att komma in till akuten.
Där fick vi ett eget rum och till slut så kom en sköterska. Hon spritade sina händer och armar och sa att en doktor skulle komma. Leonard satt stilla. Kräktes emellanåt.
Som tur var så hade han ett ganska fint hull att ta av och vi fick rådet att pröva ge vätskeersättning och om det inte funkade, komma tillbaka.

Det funkade. Han drack girigt små sippar vätska och till slut så fick han behålla det. Men han var loj.

Ända tills han en kväll tog upp en leksak och sa "den!"

Ikväll sover han i sin spjälsäng. Jag sitter i hallen här utanför och surfar på Internet.
För en stund sedan hostade han till och jag gick dit.
När han var klar tittade han på mig med sina blanka, sömndruckna ögon och sa med ett tappert leende "jag älskar dig".

Så somnade han om.
Och jag, jag sitter och tänker på alla medmänniskor som har barn, syskon, släktingar eller vänner som är allvarligare sjuka än en märklig liten magsjuka. Önskar att det inte skulle göra så ont när barn var sjuka.

***

Var precis inne hos honom igen. Berättade att jag skriver det här. Han förstår nog inte men han sa att det var okej. Han är smart, vår femåring.
Han sa att han skulle blunda nu också, för då kunde han ju somna.