Ett tacktal

Kanske är jag som vanligt klassiskt självförnekande, eller bara verklighetsanpassad - men jag tror aldrig jag kommer behöva skriva ett tacktal.
Förutom det här tacktalet som jag tänker skriva nu:

Igår var jag sjuk. Inte så här mjäkigt ont-i-halsen-diffust-sjuk, utan verkligen 38,5graders-feber-sjuk. Med ont i kroppen som bonus på huvudvärken som inte var av denna världen. Riktigt sjuk. Jag skulle vilja vara en sån där gammeldags tapper kämpe som aldrig klagade, som hade gått till jobbet i timmerskogen med brutet ben (observera GÅTT till jobbet) utan att ens påpeka det till frun vid frukostbordet - sån skulle jag ha velat vara.
Men jag är inte sån. Jag är något klenare.
Låg i sängen typ hela dagen.

Dagen före våra barns treårskalas.

Ja, du som läser det här kanske inte vet - men vi har två treåringar i familjen nuförtiden.
Treårsåldern är en härlig tid. Härlig, sådär på ett dubbeltydigt vis. Härlig, som att man inte vill att den ska ta slut men också "härlig" som att man menar den totala motsatsen och bara önskar att den ska gå över så att dom snart flyttar hemifrån.

Och så ligger man i sängen och kommer inte ur fläcken. Känner sig ynklig och värdelös när ens fina fru kommer med alvedon och coca cola om vartannat. Vet att det är lite som ska fixas inför kalaset nästa dag. (OBS ironi på ordet "lite".)

Då dyker hon upp. Räddarinnan i nöden. Den populäraste figuren som kan sätta sin fot i Kavelmora, till och med före Mästersnickaren A. Blomid (om än det är ett tight lopp dom emellan.)
Svärmor.
Som har ett späckat pensionärschema nuförtiden. Som har skafferier att rensa ur. Som har egen fri tid att äntligen disponera. Som har en make att umgås med.
Men som struntar i allt ovanstående, sätter sig i sin röda bil och styr kosan ut mot landsbygden. Dag efter dag, kväll efter kväll. När vi inte orkar eller är för klena. Då kommer hon och hjälper oss.

Om hon hade en chans att läsa det här innan jag publicerade det så hela internet kan läsa så skulle hon med all säkerhet säga "jamen dom ÄR ju så härliga!" och så skulle hon le lite, och rycka bekymmerslöst på axlarna. Som om hon hade all tid i världen.

Hon dyker upp och leker med barnen så att min tappra hustru, utan att klaga till mig en endaste gång, kan förbereda våra barns födelsedagskalas. Och allt hinns klart utan nämnvärda melt downs av den friska föräldern.

Tror ni att tacktalet är slut här så tar ni fel.

Sen idag då. Vilka dyker upp runt lunch med en påse potatis och ett par kotletter i en frigolitförpackning? Om inte Svärfarsch. (På min dialekt så säger man Svärfarsch och i det ordet innefattas både Svärmor och Svärfar. Reds. anm.)
Dom kokar potatis och bjuder oss på lunch i vårt eget hem och sen tar dom hand om våra barn när vi åker och kokar kaffet till kalaset.
Väl på kalaset så finns dom med som presentöppnarassistenter, kladdkakehämtare och fikasällskap till sina barnbarn.
Och sen börjar dom plocka disk.
Ingen kan diska som min svärfar. Ingen nu levande, åtminstone. Du kan försöka motbevisa mig - jag kommer vinna. Just saying.
Jag dök in i köket och dom schasade ut mig med orden "vi fixar här, gå ut och var trevlig" vilket förvisso kändes som en omöjlig uppgift) och jag dök ut igen. Nästa gång jag kom in i köket var det helt städat och jag kunde gå ut igen.

Vi vet att vi är bortskämda, tro inget annat. Jag skriver inte det här som nåt skrytinlägg för att visa hur bra vi har det - utan jag vill bara säga tack på det här sättet också.
Tack kära Svärmor och Svärfar. Guldstjärnor och så vidare till er för alltid.