Frysa ihjäl eller svettas ihjäl. Vad väljer du?

Min husfru jobbar på kontor.
Vi var där idag. Hela Cirkus Timeus gick dit efter att vi hade "mayhemat" banken i en knapp halvtimme. Varför måste det alltid vara så varmt överallt? Har inte lokaler som välkomnar barnfamiljer nåt som kan liknas vid AC? Man måste alltid svettas ihjäl litegrann, särskilt när man oroar sig för att inredning ska gå sönder. Det skulle nog underlätta om man inte var så varm...

Hursomhelst.

På husfruns jobb var det lite svalare. Vi tog vägen förbi där för att byta filter på Singo. Vår stackars bankman, som för övrigt hade slips (och i min värld så blir allt lite varmare med slips), måste ha njutit hejdlöst när han öppnade dörren ut till kontorslandskapet av att äntligen få andas frisk luft - samtidigt som han nog både glatt sig och förargat sig över att ha erbjudit oss ett separat mötesrum...
Eftersom det var lite svalare bestämde vi oss för att värma oss med en liten kopp kaffe från personalrummet (eller vaddå "eftersom det var lite svalare..." Vi var kaffesugna helt enkelt. Who am I kidding med lite flashigt bloggskrivande?).
Personalrummet ligger en trappa upp, och vi bestämde oss för att ta trappan.
Vi kom upp innan resten av kollegorna hann upp, men helt plötsligt så vällde de in.
Ja, först hade Cirkus Timeus vällt in och börjat med sin sedvanliga crazy show, spexande och springande om vartannat.
Jag försökte hälsa trevligt på husfruns kollegor samtidigt som jag oroade mig att kidsen skulle riva hela fikarummet samtidigt som jag ville verka lite oberörd - man vill ju inte framstå som en okontrollinnehavande förälder i det där forumet! Det räcker ju med ett hembesök per dag, om man säger som så...

Tur att våra barn är söta. (Det har de från sin mor.)

"Åh, vilka lockar de har!" ... "Men vad glada de verkar..." (Jo, jag tackar jag. Just nu kanske?) "Tänk vad fina de är, är det inte mysigt med de när de är såhär små?" ...
Ja, såhär lät det från glada kvinnor i varierande åldrar (det var faktiskt de som pratade med oss, de två män jag mötte hälsade bara nickande) som förmodligen hade utflugna barn där hemma.

Och jag blev varm igen. Varm i hjärtat. Inte svettvarm, utan bara skönt stoltvarm.
Fastän de springer runt och vimsar på och kastar sig på golvet och åmar sig och klänger och drar i allt så blir jag stolt. Att vi har begåvats med våra barn och att de är som de är. Även om jag sliter mitt grånande hår av frustration större delen av tiden när de bråkar och gnäller så är det som bortblåst när jag tänker ett steg till och värmen sprider sig i hjärtat.

Den värmen är skön.