Ett inlägg om en bra dag och om en viktig grej

Det är nästan ohållbart att inte vara i fas med sina blogginlägg. Igår skrev jag om iförrgår och idag kommer jag skriva om igår. Varsch är världen på väg? Jag vet inte, men häng gärna med på det här.

Gårdagen var en sån där dag som man läser om i sagorna. Sådär ljusrosa, som jag vet att vissa av er gillar att dagar kan vara. Ni vet när man ändrar om till vintertid och får sova ut så länge så att man inte vet hur mycket klockan egentligen är? När man åker till kyrkan och faktiskt för första gången på år och dag är i tid utan att ha stressat ihjäl sig. Och ändå hunnit duscha. En sån dag när man hör om vänner som fått glada besked och man själv känner sig så tacksam. Att man har så fina vänner och att man ändå har det så bra.
En sån dag när man får åka hem till sina svärföräldrar och bli bjuden på mat (ja, det var söndag igår och traditioner är till för att hållas och uppmuntras), god mat. Sådär god så att man är glad att matdoften kommer från det köket som man snart fick gå in i.
En sån dag när man åker vidare efter svärföräldralunchen till goda vänner, utan att för den sakens skull vara sådär trött som man brukar vara på söndagseftermiddagar. Och bli bjuden på mat, även där.

Men.

Det var också en sån dag när de vännerna sa att de nästan inte vågade fråga om jag ville ha kaffe pga att de tänkte att de inte hade fint nog kaffe. Tur att dagen i övrigt varit så bra så att det här smolket inte överröstade allt det fina - men jag känner att vi måste prata om det här.

Alla ska våga bjuda mig på kaffe. Om nescafe är allt du har - bjud på det! Om du har en sprillans ny espressomaskin - bjud från den! Det som är trevligt med fika är att mötas. Oavsett. Det ska vara trevligt. Oavsett.

Så. En gång för alla: Man ska inte vara rädd för att bjuda gamla ex-baristas på kaffe. I alla fall inte mig. Jag må gilla kaffe, men att bli bjuden är det jag gillar allra mest.

Glöm aldrig det.