Ett inlägg om femton sekunder. Max.

Det här är ju som en dagbok, det har vi ju redan konstaterat. Mest för att jag ska kunna gå tillbaka om hundra år och sammanställa nåt till mina memoarer men även så att du som läser ska kunna göra det om du vill.

Ni vet ju att jag gillar det här med humor. Väldigt mycket. (Alltså, ni kanske inte vet det väldigt mycket men jag gillar humor och om ni vet det så gillar jag det också.)
Jag har ju ett jobb också. På en lokal där det kan hållas föreställningar.
Idag var det en sådan som gick av stapeln. (Jag har precis fått veta att min tystnadsplikt inte begränsar att jag skriver sånt här, så ni behöver inte vara oroliga.)

En känd komiker skulle komma och underhålla hela Falun. En sån där komiker som jag också tycker är rolig. Han var rolig i Morgonsoffan, han brukar vara rolig på Parlamentet, han brukar vara rolig när han sommarpratar.
Och så träffar man kompisar i foajén som också är roliga, och då känns det så lyxigt. Att jag kan ha ett jobb där jag får chansen att lyssna på roliga underhållare och att jag har kompisar som också är roliga, även om jag inte är på mitt jobb! Nigge och Byaffie. Ni också gjorde min kväll.

Men det är inte slut där! Jag fick vara med i showen! I ett av skämten behövde de en statist och jag fick spendera 15-20 sekunder av min tid i rampljuset till att gå fram till scenen (inte upp på den, utan i gången nedanför), vända ryggen till publiken som satt i en mörk salong, sträcka mig upp mot stjärnan med en grej och sedan raskt stega ut ur lokalen. Jag kan känna att det här var mitt stora break.
I eftermötet med artisten, roddarna, scenmästaren, crewet, entouraget, mina chefer och alla andra inbjudna så sa ljusteknikern att jag hade haft bra timing. Jag kan känna att det är dags att boka biljetten till LA nu.

Synd bara att jag ska vara så tråkig i verkligheten.


(Och han sa faktiskt att jag hade timing. Fast det var mest i enrum som han sa det, han ljusteknikern.)