söndag 9 oktober 2011

Ett läskigt inlägg

Min vän S noterade häromkvällen att jag skrev att jag hade varit på samtalsterapi.
Det hade jag. Hon tyckte det verkade intressant och bad mig berätta mer - och det kan jag väl göra.

Men först lite bakgrund.

Jag är en extremt konfliktskygg person. Sjukligt. Kanske är det därför som jag använder humor så mycket? Vet inte.
I februari 2009 började min sämsta sömnperiod. Den pågick i ungefär två år och under den tiden genomled min fru och jag ganska grav sömntortyr. Hon flyttade ut i grannarnas gäststuga för att kunna få sova något medans jag sov inne och tog nattskiften med barnen. Sen tog jag dagskiften också och så började jag blogga. Lite som terapi.
Efter ett tag så blev jag ganska slutkörd. Jag vill tro att inte så många fattade det, och jag valde att kanske inte skylta med det så mycket. Men jag var trött. Och mådde inte så bra. Jag hade/har ett rykte om mig att vara ganska positiv och ville väl bibehålla den fasaden så mycket som möjligt.

Under de här senaste åren så har jag tänkt mycket, på det mesta. Jag har skrivit vissa av de tankarna här på Kavelmora Ink, men inte allt. Jag har gjort en massa saker och berättat om många här, men inte alla. Jag har inte velat stöta mig med folk.

Jag har pratat om att jag stammar i hjärnan när jag blir överrumplad. Det är ganska drygt att ha den "åkomman". Jag är ganska dålig överlag på att prata om saker. Det tror man inte när man träffar mig, alla gånger.

Det ville jag få ordning på. Men jag har, som säkert ende person i världen, tyckt att det är lite halvskämmigt att söka hjälp för saker. (Det kanske är någon fler som tänker så, men jag är inte säker.) Men jag gjorde det. Och så en dag så brast det lite för mig och jag blev i ledsenheten tvungen att bestämma mig för att ta lite hjälp.
Så jag ringde samtalsmottagningen.
Självklart sa jag till dem med en massa humor att jag egentligen mådde bra, men så vågade jag också säga till dem att jag nog behövde lite hjälp med min konflikträdsla, mitt hjärnstammande och lite fler grejer. De tyckte också det.

Men vad skulle folk tycka? Skulle jag inte tappa en massa i anseende (om jag nu ens hade nåt)? Skulle jag kunna få ett nytt jobb om folk visste att jag var ett nut case som gick i samtalsterapi? Skulle jag få folk på fall?
Ja, såna där tankar virvlade omkring och virvlar hela tiden. Vad ska folk tro?

Jag är som sagt enormt konflikträdd.
I torsdags sa min terapeut att jag skulle testa att vara i obehaget, och därav lära mig att det kanske inte är så himlans farligt ändå. Lite sånt här "hokus-pokus" på psykologifronten.

Så det är lite det jag jobbar med nu.

Det kittlar av spänning i magen na'se djuriskt eftersom jag inte har en aning om vad du som läser dettta kommer tycka. Om mig.
Men sån är jag. Och jag lär mig något hela tiden.

17 kommentarer:

  1. Samtalsterapi är nyttigt, när jag läste till pastor var det obligatoriskt. Fortsatte även sen.

    SvaraRadera
  2. Wow, imponerande. Egentligen borde kanske alla gå i samtalsterapi. Men man vågar inte.

    SvaraRadera
  3. Na'se djuriskt coolt! På riktigt coolt. Jag försöker inte på något vis hypa dig för att släta över att du tycker att det här är jobbigt.

    Jag tror att alla skulle behöva lite terapi. Precis som Joachim skrev tror jag att det är nyttigt. Men jag vet inte vad jag skulle prata om på terapin... Dålig självkänsla kanske?

    SvaraRadera
  4. Joachim - samtalsterapi och mentorskap tror jag sannerligen på, numera. Det är enormt fränt att lära sig om sig själv plus att det är nyttigt också.

    Philip - Nej, man gör inte det. Men så plötsligt gör man kanske det och då är det bara så bra!

    S - Du slätar inte över, och jag blir glad att du tycker det är coolt. Och jag tycker det är spännande/läskigt, men inte så farligt som jag trodde för tre timmar sedan. Den där dåliga självkänslan är något som jag har pratat om med min terapeut, så det funkar absolut!

    SvaraRadera
  5. Starkt gjort! Bara nyttigt tror jag! Minst fem tummar upp för dig!

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet Fredrik.
    Jag gillar när folk vågar vara ärliga med hur livet egentligen är. Det gör det så mycket lättare att öva på att sluta fejka...
    Jag går också i samtalsterapi, jag började förra veckan och ska snart dit igen. Jag tycker det är jättebra fastän det var jobbigt också. Men jag behöver det, och jag tycker det är en häftig grej att ta hjälp av en annan människa.
    Bra gjort av oss tycker jag. Och jag rekommenderar det starkt jag med.
    Kram!

    SvaraRadera
  7. Lekattensliv - tack! Det kändes lite som att lansera en blogg, och det är ju oftast bra..

    Linda - vi får hjälpa varandra med peppning, kanske? Och vi gör det bra. Fastän det ÄR jobbigt.

    SvaraRadera
  8. Killen med tidningarna9 oktober 2011 kl. 23:48

    Du är modig och stark som blottar dig på det här viset. Dessutom är du en riktigt bra kille och en fin vän. Och vad gäller kass självkänsla är du inte ensam på plan. Kram kompis!

    SvaraRadera
  9. Ja du Killen med tidningarna, tack detsamma. Och kram tillbaka. Ingen av oss är ensam på plan och det är väl mycket skönt! Vi får hjälpas åt.

    SvaraRadera
  10. Starkt jobbat!!! Jag har ju också gjort den där resan, och även om jag slutat med terapin så är resan inte över ännu. Terapi är en otroligt bra början på väg mot att må bra och att faktiskt få hjälp att lära sig tänka på nya sätt. Tyckte också att det var skämmigt i början, men jag har kommit över den tröskeln och insett att minst 99% av befolkningen skulle må mycket bättre av att gå i någon form av terapi. Hatten av för dig och lycka till :) / ordpolisen

    SvaraRadera
  11. Är inte vår tids sjuka att ingen vågar vara helt ärlig-för ingen vill riskera att bli lämnad där med ärligheten, som inte alltid är så vacker och positivt perfekt som vi alltid önskar oss. Men så är det ju med livet-vi har alla bagage att arbeta med och lära oss av. Men alla vågar inte. Du är sannerligen modig och full av kärlek-till din högt älskade fru och dina älskade barn, för utan denna "arbetsinsats" hade de fått möta samma man imorgon som idag. Tack vare ditt mod kommer de möta en aningen förändrad man. Modig är ordet, Fredrik!

    SvaraRadera
  12. Bra att du skriver och bra att du tagit tag i detta! Modigt och ansvarsfullt! Sen så är det ju som tokigt att man nästan ska behöva skämmas för att man behöver hjälp med saker. Hur många föds till superhjälte liksom?

    SvaraRadera
  13. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  14. Tänk vad skönt det är när man kommer på att vi alla är mänskliga, att vi alla behöver lite vägledning då och då, att vi alla behöver lite extra stöttning ibland. Men att detta inte utesluter att vi samtidigt alltid behöver den som står precis framför oss! Kram från frun.

    SvaraRadera
  15. Det som är mest frustrerande är ju att vi ska behöva vara så rädda om och måna om vår uppenbarelse. Men vi får väl hjälpa varandra?
    Om man inte som Miriam är en superhjälte från början..

    Och Helena - Tack för att du står ut. Så ofta. Kram.

    SvaraRadera
  16. Tack för den. Vi är alla hjältar på våra olika vis. Superhjälte finns bara en å han räcker åt oss alla.

    SvaraRadera
  17. På riktigt Miriam; du är väldigt smart. Superhjälten räcker. Helt otroligt egentligen. Men sant.

    SvaraRadera