Att jag har jobbat på Duvan i Lycksele är väl ingen hemlighet. På vandrarhemmet, bland annat. En fantastisk skola som lärt mig mycket om det mesta. Till exempel var det där jag lärde mig att det är gott med glasswienerbröd, att räksallad är bland det godaste man kan ha på en tekaka alt baguette (läs baguschette) och att det kan vara roligt när folk busringer.
En dag när jag satt i receptionen så ringde telefonen. Såklart.
Det var en äldre herre. Han ville boka rum.
Självklart, sa jag, det går jättebra, ty vi har lediga rum. Jag sa nog inte "ty".
Han började prata med mig om rummet, om det gick att få frukost på rummet (vilket jag i redan då sjuklig serviceanda svarade ja på), hur mycket det kostade extra med städning och så vidare, och så vidare. Jag svarade artigt på varje fråga, som sig bör, men började bli lite mer och mer fundersam om det måhända var ett skoj som nån spelade mig allteftersom frågorna började spåra ur.
När mannen till slut frågade om det gick bra att ha dambesök på rummet så visste jag inte vilket ben jag skulle stå på, men i min yrkesroll vågade jag inte ifrågasätta hans grad av sans. Så jag spelade med.
Det här med att blogga är ibland lite svårt. Man har en jättebra idé och egentligen en klockren story - och så vet man inte hur den där berömda säcken ska knytas ihop.
Så jag gör ett experiment. Och ber dig avsluta den här "historien". Hur tycker du att den ska sluta?
måndag 17 oktober 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
haha vågar man avsluta den här historien.....?/ Ana
SvaraRaderaJag svarade att det vanligtvis inte var tillåtet med dambesök men om han skötte det diskret och lämnade ett litet bidrag i form av en ost- och skinkmacka till den trevliga killen i receptionen skulle det nog gå bra.
SvaraRaderaHan frågade då om det skulle vara tomat eller gurka på mackan men innan jag hann svara lade han på luren.
Känns lite sorgligt att aldrig få veta om det var skoj eller allvar men det mest sorgliga är att jag aldrig fick den där mackan.