Blogg 100. Del LXI. Valborg

Vintern rasar.

Ner från himlen. Idag har det snöat som om det inte var första maj imorgon.

Dock hindrar det ju inte att Valborg firas på samma sätt som vanligt - brasa i Hökviken, fika med svärfars grannar och i år var det inget barn som plurrade i diket. Skönt när traditioner bryts.

Tänk om jag hade skrivit Vikten rasar.

Då hade jag kanske inte haft så dåligt samvete för smörgåstårtan till lunch och pizzan nu till middag.

Blogg 100. Del LX. Dygnet

Som vanligt har klockan blivit sen.

Jag har mätat det här med tiden lite. Lyssna på det här:

Klockan går fort mellan 23:30 och 05:45. Det går så snabbt så en hinner knappt märka att tiden visslat förbi.

Sen går klockan ganska snabbt mellan 06:08 och 07:15. Det är knappt så att en hinner sätta på barnen jackor innan klockan slagit kvart över sju. 

Efter det bromsas klockan upp lite. Den går väldigt sakta mellan 08:50 och 09:00 då det är niofika. Sen spurtar den däremot igång igen och vips är rasten slut.

Långsammast på dagen går klockan precis innan lunch och precis innan arbetsdagen tar slut. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb och bara vill ha rast eller gå hem - det här är en empirisk forskning som visar på upplevda fakta, ingenting annat. Jag gillar mitt jobb.

När en kommer hem så rusar klockan igång igen och vips är det dags att inse att det kommer bli en sen nattning igen. Den här tiden på dygnet är en som tröttast också, förutom 05:46 då kanske.

Mellan ca 20:00 och 22:00 går klockan lagom fort. Det är skönt.

Men 22:01 händer nåt med tiden igen. Mellan 22:01 och 23:30 upplevs tiden mer som en grisblink. Det går assnabbt och jag förstår inte varför det ska vara så.

Men nu har klockan blivit sen och jag kan inte fundera mer på det här.

Blogg 100. Del LIX. Arenan

Det kommer att byggas en fotbollsarena i Kavelmora.

Vi har börjat ladda upp med att hålla det lite hemligt för våra barn eftersom de brukar ha en tendens att rusa åstad utan att kunna behärska sig när de får veta roliga saker. Det har de nog från sin mor.

Inspirationen för arenan som kommer byggas hämtar vi mest från Portman Stråtenroad eftersom det är den bästa arenan i trakten.

Tanken är att det kommer, likt Portman Stråtenroad, bli en enmålsplan. Två-mål är lite överkurs än så länge. Det har inte bestämts än hur det kommer bli med läktare på arenan men på sikt så skulle det inte förvåna mig om det blir nåt i stil med Maracana. Det är snyggt med runt och 96000 pers kan ju faktiskt bli sugna på att kolla på enmålsfotboll och om alla blir det samtidigt så är det ju bra att det finns ett sånt alternativ.

Men tills vi får bygglov så börjar vi nog mest med att klippa ängen bredvid vår tomt och sätta dit ett mål. När det är gjort blir det invigning på Maracavelmoranã. Vi tänker utmana laget som har Stråtenbo Portmanroad som hemmaarena. De vet bara inte om det ännu.

Men det kommer bli episkt.

Fortsättning följer.

Blogg 100. Del LVIII. Söndag

Vilodagen.

Eller dagen då det passar att vakna och dricka kaffe på den soldränkta uterumstrappen.

Dagen då en får förmånen att servera kyrkkaffe och kokt varmkorv till fina människor som bryr sig sådär mycket om en att det märks.

Det kan också vara dagen då det är sådär solvarmt att man för ett ögonblick nästan hinner säga "Men nog är det väl i varmaste laget?" men i sista sekunden hindrar man sig själv och tänker på att carpa den här soliga diemen som kanske är den enda soliga dagen den här våren. Eller sommaren.

Den här dagen kan också vara den dagen då ens dotter väljer att göra som sina bröder och börjar cykla med ett porlande skratt som bonuseffekt till trampandet. 

Det kan också vara den dagen då ens son berättar att han minsann tänker köpa alla tjej-karaktärerna på iPad-spelet först, för det är alltid så många andra kompisar som bara köper kill-karaktärerna och det är faktiskt dags att det blir lite rättvisare nu och då måste nån ju köpa tjej-karaktärerna först. Jag är så oerhört stolt över hur min son tänker men jag får himla ofta nåt i ögat när jag tänker på det.

Denna dagen, en vilodag.

Blogg 100. Del LVII. Vänskap

Ikväll är jag lite upptagen. 

Jag är hos han som ansvarar för Popskolan by Nigge. Googla om ni inte läst den bloggen. 

Jag har aldrig skrattat så mycket som ikväll. Sju grabbar som gillar fotboll - det kan bli hur trevligt som helst. 

Jag har inte träffat alla förut men vänskapen som finns mellan några av dem som är här är vacker. Uttrycket bromance må hända vara lite beige men det här när kompisar gillar varandra är väldigt fint.

Det var det jag ville ha sagt ikväll. 

Nu måste jag återgå till att vara upptagen. Jag har fortfarande skratt att spendera. 

Blogg 100. Del LVI. Hundtricket

Idag kan ha varit dagen.

Eftersom den här bloggen kommer vara ett underlag till mina otroligt pompösa memoarer så kräver den ibland att visa livsomvälvande händelser dokumenteras, och idag kanske en av dessa händelser inträffade.

Idag kan ha varit dagen då jag blev kär i en hund för första gången.

Fortsättning lär följa. (Men säg inget till våra barn om du träffar dem för de är inte mogen för all information som finns där ute.)

Blogg 100. Del LV. Rädsla

Egentligen är jag ganska modig.

Oftast är jag det. Men ibland blir jag rädd.

Rädd att jag som har ansvaret för tre små personer ska kaosa till det med allt jag går omkring och bär på så att de får städa upp en massa efter mig.

Det är jag rädd för.

Blogg 100. Del LIV. Mek

Om man slår upp händig i ett uppslagsverk så ser man inte en bild på mig.

Jag är inte helt värdelös och jag diskvalificerar mig lite för ofta när det kommer till praktiska saker. Jag jobbar med det. Min spetskompetens är nåt annat, så kan vi säga. Oklart vad, men att meka med bilar är det inte.

Därför är det stort för mig att åka till en reservdelsbutik och låtsas vara lite kunnig och säga att jag vill ha en H4-lampa och ett par bultar att skruva fast hjulen med, för sånt är viktigt nämligen. 

Kanske ett litet steg för mänskligheten, det här, men tänk om det i framtiden kommer finnas en wikipediasida om F. Timeus där det skrivs om hur bra han var på att fixa med sina bilar.

Hoppas det står att han hade en Volvo Amazon också. 

Blogg 100. Del LIII. En polisperson

Imorse skjutsade jag min sjuåring till hans morföräldrar.

Det är påsklov och då är man värd lite VIP-behandling. Mellan vårt hem och stan är det ungefär 13 km och en sjuåring hinner säga ungefär 40000000000000 saker och en trettiofemårig pappa hinner stänga öronen ungefär lika många gånger på den sträckan. Ibland är det nämligen nonsens som sägs därifrån baksätet. Faktiskt.

Men ibland så hör jag vad han säger. Till exempel imorse när vi mötte en polisbil och han i baksätet sa "Titta pappa, en polisbil. Jag undrar vart han är på väg. Eller hon, förresten, det kan ju vara en tjej som är polis också. Vad dumt att jag alltid säger att det är en han när det lika gärna kan vara en hon..? Vad konstigt pappa, att det är så."

Och så startade ett fint samtal om genus och cementerade könsroller där i bilen längs Hanröleden. Ett samtal där jag fick klart för mig att min sjuåring har kommit ganska mycket längre i rättvisestänket än vad många av mina jämnåriga har. Och med tanke på att han är sju och redan har ett skönt försprång så finns det kanske hopp för framtiden och kanske kan vårt samhälle bli lite bättre snart ändå.

Jag har en del kvar att lära men jag tänker ta rygg på min son, för han verkar ha koll. 

Blogg 100. Del LII. Vårdagen

Den första vårdagen.

När man kan sitta mot en varm husvägg och dricka sitt morgonkaffe och känna solens strålar värma och klockan har inte ens slagit tio.

En sån dag när det känns som att det är på gränsen till för mycket kläder när man har håliga jeans och ett linne på sig. När det är en fröjd att få jobba i trädgården, bara för att det är så skönt.

När det går att sätta sig på altantrappan för att vänta på tvätten som redan torkat. När solen bränner en på högerkinden och byxorna blir sådär heta på låret att det nästan inte går att hålla handen där.

En sån dag då man blir hembjuden till vänner som bjuder på finmat och barnen skyndar sig ut för att studsa studsmatta tills eftermiddagen blivit kväll och de aldrig vill sluta hoppa.

Den dagen var idag.

Blogg 100. Del LI. Påskdagen

Alla dessa glädjens dagar.
Påskdagen ska räknas till en av dem, det är sen gammalt. Man ska vara glad på påskdagen för det är liksom då påsken blir kul igen. Glad påsk, det hörs ju.
Men det måste inte alltid vara så. Eller ibland så är det inte så ändå. Påskdagen kan innehålla sura föräldrar som bara är sura, och lite nedstämda. Och det får väl vara så ibland, antar jag. Men det är väldigt tråkigt, om du frågar mig.
Men lite balsam för en trött föräldrasjäl är när en vän tar sig an barnen så att kökssoffan i uterummet här hemma får sovas på. Sånt balsam är inte så tråkigt.
Och kanske kan en annandag vara en glädjens dag.

Blogg 100. Del L. Påsk

Det är obligatoriskt att säga att man vill vara i fjällen på påsk.

För det är liksom sant. Marsfjällen, Renfallarhöbben, Grillad falukorv, Öppen eld-kokkaffe, Eau de Tvåtakt-doft. Allt sånt hör påsken till, i alla fall för mig.

Men påsken hemma i Falun är egentligen inte heller helt fel. Kullerbacken, Jungfruberget, Påsklunch hos svärfars, Bryggkaffe på solig uteplats, Morgondusch-lukta-gott. Det funkar för mig.

Men påsken är ju barnens högtid. Snart har de väl tagit över varenda högtid om vi inte aktar oss, de där barnen. 

Men det är ganska mysigt att följa med när de går runt till inte ont anande grannar med sina hemmapysslade påskkort och sina överdimensionerade korgar, allt för att beräknande roffa åt sig så mycket sötsaker eller pengar som de kan lägga vantarna på. Urcharmigt.

Men även en hårdhjärtad cyniker får lätt nåt i ögat när nån farbror kikar ut på nån farstukvist och möter två påskkärringar och en superhjälte som står där, med bara vänlighet och godissug som vapen. Och hur samme farbror stressat, med bullrigt, lite osäkert skratt går tillbaka in i huset och kommer tillbaka (synbart lättad att han hade nåt hemma) med ett par mynt och ett leende.

Och när barnen räcker över sina påskkort och med ljusa stämmor önskar farbrorn en Glad Påsk och farbrorn leende vinkar och stänger om sig så gör det inte så mycket att påsken inte firas i fjällen i år.

Blogg 100. Del XLIX. 18 april

Varje år infaller det här datumet.

Varje år fyller min fantastiska fru år den här dagen.

Ibland tänker jag att hon egentligen är out of my leauge och att jag har gjort värsta jackpoten som har henne som min livskamrat. Allt hon är.

Och det jag kan ge henne är fina frukostmackor på sängen på hennes födelsedag. Tillredda med kärlek.

Längtar redan till nästa år.

Blogg 100. Del XLVIII. Skärtorsdag

En vanlig dag.

Lite kortare bara, om man tänker jobbmässigt. Hemma tog den aldrig slut - barnen var inte sugna på att gå och lägga sig 18:00 som jag helst hade velat.

Ibland blir en trött bara. Trött, men inte själstrött. Bara vuxentrött. Det är en okej tröttna, tycker jag.

Nu ska jag slå in paket. 

Imorgon är det ingen vanlig dag, det är Helenas födelsedag. Och långfredag.

Blogg 100. Del XLVII. Byta däck

Det brukar vara ganska kul att byta däck.
Det hade varit kul om årets däckbyten på de båda bilarna hade gått till ungefär såhär:

Om den här filmen inte kommer upp på era skärmar heller så kan ni klicka på den här raden. Det borde få er att kunna se filmen i alla fall.

Men tillbaka till däckbytet.
Det gick inte till som på filmen.
Alls.

Blogg 100. Del XLVI. VAB

Det är synd om barn som är sjuka.

Idag hade vi ett sånt barn och jag fick förmånen att vara hemma med det. Det var inget dödssjukt barn jag hade att ta hand om, men väl ett lite sjukt barn. Halsont och huvudvärk. Om jag hade haft samma hade jag såklart varit dödssjuk.

Det är inte synd om mig heller.

Blogg 100. Del XLV. Val

Vi har två alternativ.

Antingen får det här i lägget handla om ur snopen och glatt överraskad jag blev i förmiddags när jag kom in på jobbet efter ett ärende på stan för att finna min gamle, gode vän J sittande i en fåtölj i all sin prakt. Jag skulle kunna skriva om hur länge sen det var vi hade setts och hur chockad jag blev och hur härlig den där kramen som han gav mig var och om hur mycket minnen som väcktes, bara sådär.

Eller.

Så får det här inlägget handla om innebandyavslutningen som äldsten och jag var på idag. Jag skulle kunna skriva om hur föräldrar har en förmåga att låtsas kämpa fastän de egentligen bara vill förlora för att se de glada stjärnorna som tänds i barnens ögon när de får vinna. Om jag skriver ett inlägg om innebandyn så kan jag också ta med det här om att en del söner som är i det vinnande barnlaget ger sin medalj till sin pappa, för att pappan "ju var mycket bättre på matchen och då ska ju han ha medaljen" även fast pojken som tränat hela säsongen och kämpat på verkligen förtjänat medaljen. Det skulle jag kunna skriva om, men med risken att det skulle kunna bli så att han som skriver det här inlägget liksom får nåt i ögat och måste torka sig där för att det nästan börjar rinna nåt för att sonens hjärta är så mjukt och fint. Och om jag skulle skriva om innebandygrejen så skulle jag också kunna skriva om sonens klasskompis, sju år, som eftersom han vet att han som skriver den här bloggens son inte riktigt gillar piggelin så mycket, övertalade sin mamma att ta med en annan glass också så att alla skulle bli glada och få glass som dom gillar. Även min son. Och om jag skrev det så skulle jag nog ha med nån liten passus om hur han som hade fixat glassen log till när han fick bekräftat att han hade gjort en bra och omtänksam grej med det här med glassen. Och så skulle jag få nåt i ögat igen, bara för att barn kan vara så fina och omtänksamma.

Men jag vet inte vilket vi ska välja att skriva om.

Det börjar märkas att det är supervalår i år. Även på den här bloggen.

Blogg 100. Del XLIV. Söndag

Inget nytt under solen.

Ett besök i en kyrka, lunch hos svärföräldrar, kittling av barn, hjälp av granne med ett litet projekt, Clash of Clans och nu är dagen slut.

Rutiner, rutiner, rutiner.

Imorgon är det måndag och så fortsätter ekorrhjulet snurra.

Hoppas solen kommer skina.

Blogg 100. Del XLIII. Gåvor

Idag spelade jag tennis.

Det gick som det brukar men vi ska ha i åtanke att det faktiskt finns proffs som förlorar med 2-0 i set och kanske bara lyckas få ett gem på en hel match. Faktiskt.

Men jag fick inte bara stryk. Jag fick ett par shorts av han som vann över mig. Splitternya. Han sa att det var för hans egen skull som han gav mig dom eftersom han stört sig på att jag, eftersom jag inte haft fickor på mina shorts, bara har lagt bollarna på golvet bakom min baslinje och det har gjort att han inte har kunnat slå bollarna som han velat. Jag vet inte om jag tror på att det är hela sanningen men jag känner att jag inte är personen att ifrågasätta. Det var väldigt fina shorts.

Det är ganska svårt att ta emot gåvor. Det tycker jag i alla fall. Jag hinner liksom bli generad och tänka att "oj, det här var ju pinsamt" och så får jag svårt att ta emot gåvan.

Löjligt, när en tänker efter.

Jag brukar tänka såhär också: "men oj, om jag får den här fina presenten, hur ska jag kunna återgälda den och vad ska jag köpa som jag kan ge tillbaka så att vi blir kvitt?" och så kan jag inte riktigt sluta tänka så. Men det gör inget att en tänker så, för att vilja försöka återgälda eller ge vidare är ett fint drag hos folk, tror jag.

Det är inte bara min tenniskompis som har gett mig saker, det är många som gjort det. När jag räknar efter så är det väldigt många som ger mig saker till höger och till vänster. Och med saker så menar jag allt: skratt, värme, glädje, omtanke och ibland shorts. Och annat.

För det är jag väldigt tacksam. Sådär tacksam att jag är osäker på hur jag ska kunna återgälda och jag tycker nästan att det är lite pinsamt att jag får så mycket fint hela tiden. Så tacksam.

Och hur läskigt och obekvämt jag inombords tycker det är att få alla de här sakerna är jag väldigt glad för dem. Och för alla som ger till mig.

Så nu är målet att både ta chansen att ge nåt tillbaka till dom som gett mig eller paya it forward samt att få in första serven nästa gång jag spelar tennis.

Blogg 100. Del XLII. Paddornas återkomst

Paddan är inte skapelsens krona.
Under vintern har jag hunnit glömma bort att de finns, de här för mig helt värdelösa kräken. Jag gillar dn tiden på året då en inte behöver tänka på paddorna utan dagarna rullar förbi utan egentliga störningsmoment, andra än livet som alltid är närvarande.
Imorse när jag åkte till jobbet kryssade jag mellan ett ansenligt antal paddor som vaknat och kravlat sig ut på vägen. (Jag tror det var två paddor. Två för många.) Resan till jobbet gick bra men jag hade nära till mina mantran jag brukar ta till för att bearbeta att jag sett en padda. (Rent terapimässigt är jag inte riktigt tillfreds med min bufonofobi, tror jag.)
Ni har kanske läst om den förut?

Sen kan vi prata lite om såna här kollegor som kommer in på kontoret med händerna ihop, som om de bär på konstiga mynt de samlat ihop som de vill visa för nån som om av en händelse har en släng av  bufonofobi. De vill gärna visa de där mynten de säger att de har sopat ihop för nån med bufonofobi eftersom det egentligen är ett groddjur de håller i händerna. Såna kollegor har vi och det är en himla tur att såna kollegor har ett enormt förtroendekapital hopsparat för en sån här grej gräver ett djupt hål i det, om ni förstår vad jag menar. Typ inget blir kvar.

Inte ens en krona.

Blogg 100. Del XLI. Ett inlägg som egentligen skulle handlat om något annat

Jag är ledsen, en del inlägg jag tänker att jag ska skriva går inte att komponera.
Inte än.
Det är lite det här med att jag ogillar när det blir dålig stämning och sen är det lite det här att folk jag pratar med kanske inte vill att jag ska prata om sakerna de säger till mig, även om det skulle krävas extremt mycket detektivarbete för att klura ut vem som har sagt vad och vad den personen har menat med det och vilka konsekvenser det skulle innebära för kanske hela mänskligheten.

Så jag får skriva om nåt harmlöst istället.

Idag har jag jobbat en så kallad långpanna. Egentligen inget att skryta om eftersom jag inte behöver göra mina 16 timmar i till exempel en kolgruva som vissa andra.
Om man tänker på ordet långpanna så går det lätt att tänka på långbänk och så är man vips inne på ordet långfil.
Visst blev det aldrig nån hit? Eller har jag missat värsta grejen? Eller är det så att det bara är en tidsfråga innan hipsters kommer på att det är coolt?

Åh, alla dessa frågor. Det kan jag också bli ledsen över.

Blogg 100. Del XL. Jubileum

Idag är det inlägg 40 i den här bloggutmaningen.

Det går väl ganska bra, va? (Ska jag fortsätta eller?)

Hursomhelst. Onsdag är det i allla fall och ibland tänker jag att "tänk om jag hade en blogg där jag kunde skriva vad som helst" och så kanske nån skulle läsa den. Sen fortsätter jag tänka att "tänk om jag skulle skriva en massa trams som ingen riktigt förstod" och så kanske nåt blogginlägg bara skulle spåra ur helt där det mest bara skulle vara en massa ord i en följd som egentligen inte hade nån betydelse i slutändan. Det vore knepigt, mest för läsaren. Jag som skriver har ju redan gett upp och av respekt för den, formodligen ende, läsaren slutar jag nu så att hen inte behöver slösa med sin dyrbara tid.

60 inlägg kvar. Det är värt att fira!

Blogg 100. Del XXXIX. Fotboll

Förr i tiden brukade jag skriva om fotboll med jämna mellanrum.

Då skrev jag om Zlatan, min granne Mästersnickaren och Kepsmannen, bland annat. Ikväll hade jag också kunnat skriva ett liknande inlägg eftersom den här fotbollskvällen också innehöll Zlatan, Mästersnickaren och Kepsmannen. (Om du är ny läsare här på Kavelmora Ink och tycker att jag mest bara babblar osammanhängande så hälsar jag dig välkommen till min verklighet, och hänvisar till tidigare inlägg för klargöranden.) 

Det var på det stora hela, som det brukar, en trevlig kväll även ikväll. 

Det finns så många andra som kan så oerhört mycket mer om fotboll än jag kan så jag uppmanar er att läsa de bloggarna istället för min om ni vill ha nåt matnyttigt med er hem. Om ni prompt ska ha ett tips så ger jag er Niva. Min fotbollskunskapsidol, som jag för övrigt har lånat ut ett pingisracket till då jag jobbade på hotell. En av mina bättre "Jag mötte Lassie", faktiskt. Den historien kan ni också läsa om i nåt tidigare inlägg.

Jag tror ibland att det mesta har skrivits och för att spara några ord till inlägg 40 imorgon så sätter jag punkt här.

Eller om det här hade varit ett inlägg (pun intended) om fotboll - jag blåser av.

Blogg 100. Del XXXVIII. En topplista

Idag var det måndag.

Den dagen brukar inte vara på min topplista över dagar. Jag vet inte om den har fått ett oförtjänt dåligt rykte av att det är så många som bad mouthar den till höger och vänster eller om den faktiskt gjort nånting mot mig som gör att jag inte riktigt gillar den. Jag vet inte.

Egentligen har det inte hänt så himla mycket idag som förtjänar en plats på en topplista. 

Det enda som egentligen får plats på min topplista idag var när jag kittlade ett barn så mycket att hon halkade ner från fåtöljen, skrattande av kik.

En ganska bra grej dock som lätt skulle platsa på min topplista alla dagar i veckan.

Inte bara måndagar.

Blogg 100. Del XXXVII. Helgsammanfattning

Det är ju kutym att en ska knyta ihop säckar och annat.

Därför passar det väl bra att sammanfatta den här helgen med att konstatera att den är slut nu. Att syster med barn rest vidare och att de motordrivna skärmflygen svävade iväg i fjärran vid halv sju-tiden ikväll, när aftonen var som vackrast. Nu försvinner helgen också.

Imorgon ska jag gå till mitt jobb. Mitt nya jobb, fast det är samma jobb på mitt gamla ställe, fast det är ändå nytt. Snurrigt, jag vet. Jag håller bara i hatten och försöker göra mitt bästa så gott jag kan.

Det är dock svårt att göra sitt bästa när man tror att man är dålig. När barnens "MAMMA JAG GILLAJ DIG MEST" ändå hugger ett litet hugg i hjärtat, även om de inte menar det som de säger. 

"Nej då, du är ju så bra, du har inget att bekymra dig över" kanske nån tänker i sitt stilla sinne, och det får man göra. Jag skulle gärna tänka så också, oftare än vad jag gör. Ibland lyckas jag, men inte alltid.

Med jämna och ojämna mellanrum drabbas jag av den här dåliga självkänslan. Inte lika ofta som förut - tack och lov att samtalsterapi och annat hjälper ändå - och inte lika ihållande, men ändå.

När den känslan sen passar på att dyka upp på söndagskvällen, precis innan man ska gå till jobbet och försöka visa den nya chefen att man har nåt att bidra till verksamheten, då är den extra ovälkommen.

Så ovälkommen att jag väljer att skriva om den istället för att buteljera den i själen. Om jag tar upp den i nattsolen som bara lyser i fantasin kanske den försvinner, likt ett troll som stelnar till berg om solens strålar träffar det.

Så man kan säga att jag knyter upp säcken med alla olustkänslor som jag bär på och hoppas att de försvinner. Försvinner precis lika snabbt som den här helgen svävade förbi.

Blogg 100. Del XXXVI. Ved

Nyss var jag ute och hämtade ved.

Vi skulle kunna skylla på att det var därför som det här inlägget publicerades först nu, men det hade inte varit hela sanningen. We'll leave it at that.

När en hämtar ved så lyfts det ju på en hel del vedträn. En del går ner i korgen på en gång medan en del, som kanske är för stora, för långa eller för korta, läggs åt sidan. 

Där tror en ju att de ska få ligga en stund, liksom i fred - men förbluffande snabbt är en där och lyfter i samma vedpinne som just lagts bort.

Är det inte märkligt, så säg!?

Jag tycker det är mycket konstigt och skulle gärna se att det kanske blir en diskussion här i kommentarsfältet kring detta märkliga fenomen. Så känn er fria att dryfta era tankar på varför refuserade vedpinnar inte ger sig så lätt - väl mött i kommentarsfältet! 

Blogg 100. Del XXXV. Disco

När jag var liten så gick jag nästan aldrig på disco.

Det handlade nog mest om att det inte var okej att gå på disco om man var med i pingstkyrkan, för alla vet ju hur risigt man ligger till om man går på dans. Skoja. Det var nog mest att jag kanske inte trodde att jag skulle gilla det i kombination med att mina föräldrar inte uppmuntrade mig att ändå hänga med. Så tror jag.

Idag var det disco i äldste sonens skola. Vi hann inte riktigt med det i planeringen och han ville, enligt egen utsago, inte spendera sina egna pengar på disco. (Vi hade gett honom cash om han velat, så mycket tycker vi om honom.) Så vi struntade i att skjutsa honom till discot och när han ville ha ett eget disco här hemma så tyckte vi att det var en strålande idé. För det var det ju.

Så vi poppade popcorn, tog bort mattorna från hallen, byggde iordning en liten kiosk, kopplade ihop mobilen till en liten radio och så blandade vi saft. Vi la ihop en liten spotifylista med bra discomusik och så startade vi discot.

Tre femåringar och två sjuåringar, (det är kul med kusiner) och så satt morsorna på stolar i hallen och fotograferade med sina mobiler. 

Jag satt i kiosken och trodde att jag skulle få göra hela tjottaballongen men tji fick jag. Discochefen, han som ville ha discot hälsade alla välkomna och informerade om att det skulle bli danstävling och dansstopp och hela baletten. Ja, nu sa han ju inget om att man fick dansa balett men det hade man nog fått om man velat.

Det var ganska hårt tryck i kiosken till en början. Sen fortsatte trycket på kiosken genom hela discot men det hann dansas en hel del ändå. Vi fick blanda saft ett flertal gånger, alltså var allt i sin ordning som det ska vara på ett disco.

Nu är det sällan bilder med på den här bloggen så jag kan inte riktigt visa hur det ser ut, men ni kan säkert tänka er hur det ser ut när en femåring breakdancear och tack vare det vinner en danstävlingsomgång, och hur glad den femåringen blir för detta.

Ni kan säkert också se hur stolt discochefen blir över sitt lyckade projekt som klarar sig nästan helt utan gråt och tandagnisslan, och hur han förmodligen kommer bära med sig detta en lång tid.

Jag såg det, och ni kan säkert föreställa er hur det liksom kom nåt i ögat på mig när jag såg hur mycket han tyckte om att ha ett disco.

(Sen vet jag inte om ni kan föreställa er hur jag både sittdansade där i min kiosk och klappade i händerna medan jag hällde upp saft och delade ut popcorn, men det gör inget. Det hände i alla fall.)

Blogg 100. Del XXXIV. Innebandy, igen

Ikväll var det innebandykväll igen.

Både min terapeut och andra brukar säga att jag inte ska slå ner på mig själv med egenriktade kommentarer om hur dålig jag är, men ikväll hade både han och andra hållit med mig. Jag var inte bra, på riktigt alltså.

Och då är det lätt att undra om en nån gång egentligen har varit bra på innebandy, eller better yet - ens kunnat spela innebandy. Kan det vara så att pannbandet och tröjan med nummer 50 på ryggen har förblindat folk att tro att jag faktiskt har kunnat spela innebandy? Oklart.

Men så kommer jag på den där matchen under Duvan Cup (may it rest in peace) när vi mötte Eii Saa Peittää och jag stänkte in fyra mål. Då var jag riktigt bra, faktiskt.

Men det var då, och nu är nu.

Fast jag är väl inte ensam om att leva på gamla meriter? (Och idag hade jag min tröja med 50 på ryggen. Allt för konsten.)

Blogg 100. Del XXXIII. Trädgårdsvård

Det är vår och min pappa har i vanlig ordning jobbat som en galning i vår trädgård.

Som han gör varje år, när han är här på våren vill säga. Det krattas, det klipps grejer och körs med skottkärror som om det inte fanns nån morgondag. Eller sommar.

Och idag skulle vi såga ner lite av våra syrenbuskar och fläderträd. Min svåger har lånat mig sin motorsåg och jag var extremt sugen på att testa den. Jag är ingen erfaren motorsågare men jag såg verkligen fram emot att få "testa kedjan", som motorsågare brukar säga.

Min pappa gav mig ett par tips hur jag skulle göra så snart vi hade dragit igång maskinen. Ja, jag försökte dra igång den själv men en son vill ju gärna att hans far ska få känna sig som en riktig pappa så jag lät honom dra igång den. (Eller så var det så att jag inte fick igång den, därom tvista de lärde.) Man ska liksom se till att svärdet och kedjan kommer emot trädet som ska sågas och sen så ska man vara försiktig. Ungefär så enkelt är det.

Nja. Det kanske inte är så enkelt men det var himla kul. Det enda som var tråkigt med att såga träd var att det efter ett slag började ta slut på träd och som jag förstår det så tar det jättelång tid för en del träd att växa upp igen och det är ju dumt om en då har sågat ner alla träd. 

Men det var kul så länge det varade och sensmoralen av det här inlägget är att vi är extremt priviligierade som har en pappa som kommer och hjälper oss med trädgården. 

Det går inte att säga tillräckligt många gånger hur tacksam jag är.

Blogg 100. Del XXXII. Första april

Idag var det första april hela dagen.

Ni vet, den här dagen då alla ska skämta med alla och luras och hålla på. Den dagen.

Jag för min del brukar inte bli lurad. Om kan med inte menar motsatsen till inte. 

Och det här vill jag ha fört till protokollet att det är astaskigt att skicka ett sms där det spelas på känslor om att nån kontaktfamilj inte kan ta hand om ett par hamstrar och om det inte vore lite kul ifall de kunde komma hem till oss och barnen skulle ju bli så glada och så.

För ett sånt sms går det ju inte att inte tro att det är på riktigt. Och i slutändan av den historien är det alltid nån som känner sig bortgjord och som en liten godtrogen fjant. Precis som så många andra första aprilar förut.

Och då är det tur att komma ihåg att det bara är första april en dag om året och blir man sillurad så är det ju inte hela världen ändå. Hoppas jag.

PS. Om den här internetsidan nån nån gång kommer användas som nån form av minnesanteckning av mitt liv så kanske det den här dagen bör stå att folkets hus idag övergick i kommunal ägo och att jag passade på att vara ledig den här dagen. Ds. 

Blogg 100. Del XXXI. Pingis

Min pingiskarriär var ganska kort. 

Jag hade det svårt när jag mötte bättre spelare än mig själv och blev aldrig riktigt bra på min backhand. 

Den största framgången var nog när jag slog Payman Hasheer från Skellefteå med 29-27 i skiljeset. Mina vänner bakade tårta åt mig den kvällen för att fira. 

Idag spelade mina brorsöner och jag pingis. Jag hade fortfarande peoblem med min backhand och med spelare som är bättre än jag, men det var en fin kväll. 

Jag är väldigt lycklig lottad som har så fina syskonbarn. Varje gång jag träffar dem får jag nya bevis för att det är så. 

Och då har jag inte ens beskrivit hur fint det var när de följde med på Leonarda innebandyträning.