Blogg 100. Del XLV. Val

Vi har två alternativ.

Antingen får det här i lägget handla om ur snopen och glatt överraskad jag blev i förmiddags när jag kom in på jobbet efter ett ärende på stan för att finna min gamle, gode vän J sittande i en fåtölj i all sin prakt. Jag skulle kunna skriva om hur länge sen det var vi hade setts och hur chockad jag blev och hur härlig den där kramen som han gav mig var och om hur mycket minnen som väcktes, bara sådär.

Eller.

Så får det här inlägget handla om innebandyavslutningen som äldsten och jag var på idag. Jag skulle kunna skriva om hur föräldrar har en förmåga att låtsas kämpa fastän de egentligen bara vill förlora för att se de glada stjärnorna som tänds i barnens ögon när de får vinna. Om jag skriver ett inlägg om innebandyn så kan jag också ta med det här om att en del söner som är i det vinnande barnlaget ger sin medalj till sin pappa, för att pappan "ju var mycket bättre på matchen och då ska ju han ha medaljen" även fast pojken som tränat hela säsongen och kämpat på verkligen förtjänat medaljen. Det skulle jag kunna skriva om, men med risken att det skulle kunna bli så att han som skriver det här inlägget liksom får nåt i ögat och måste torka sig där för att det nästan börjar rinna nåt för att sonens hjärta är så mjukt och fint. Och om jag skulle skriva om innebandygrejen så skulle jag också kunna skriva om sonens klasskompis, sju år, som eftersom han vet att han som skriver den här bloggens son inte riktigt gillar piggelin så mycket, övertalade sin mamma att ta med en annan glass också så att alla skulle bli glada och få glass som dom gillar. Även min son. Och om jag skrev det så skulle jag nog ha med nån liten passus om hur han som hade fixat glassen log till när han fick bekräftat att han hade gjort en bra och omtänksam grej med det här med glassen. Och så skulle jag få nåt i ögat igen, bara för att barn kan vara så fina och omtänksamma.

Men jag vet inte vilket vi ska välja att skriva om.

Det börjar märkas att det är supervalår i år. Även på den här bloggen.