Blogg 100. Del XXXV. Disco

När jag var liten så gick jag nästan aldrig på disco.

Det handlade nog mest om att det inte var okej att gå på disco om man var med i pingstkyrkan, för alla vet ju hur risigt man ligger till om man går på dans. Skoja. Det var nog mest att jag kanske inte trodde att jag skulle gilla det i kombination med att mina föräldrar inte uppmuntrade mig att ändå hänga med. Så tror jag.

Idag var det disco i äldste sonens skola. Vi hann inte riktigt med det i planeringen och han ville, enligt egen utsago, inte spendera sina egna pengar på disco. (Vi hade gett honom cash om han velat, så mycket tycker vi om honom.) Så vi struntade i att skjutsa honom till discot och när han ville ha ett eget disco här hemma så tyckte vi att det var en strålande idé. För det var det ju.

Så vi poppade popcorn, tog bort mattorna från hallen, byggde iordning en liten kiosk, kopplade ihop mobilen till en liten radio och så blandade vi saft. Vi la ihop en liten spotifylista med bra discomusik och så startade vi discot.

Tre femåringar och två sjuåringar, (det är kul med kusiner) och så satt morsorna på stolar i hallen och fotograferade med sina mobiler. 

Jag satt i kiosken och trodde att jag skulle få göra hela tjottaballongen men tji fick jag. Discochefen, han som ville ha discot hälsade alla välkomna och informerade om att det skulle bli danstävling och dansstopp och hela baletten. Ja, nu sa han ju inget om att man fick dansa balett men det hade man nog fått om man velat.

Det var ganska hårt tryck i kiosken till en början. Sen fortsatte trycket på kiosken genom hela discot men det hann dansas en hel del ändå. Vi fick blanda saft ett flertal gånger, alltså var allt i sin ordning som det ska vara på ett disco.

Nu är det sällan bilder med på den här bloggen så jag kan inte riktigt visa hur det ser ut, men ni kan säkert tänka er hur det ser ut när en femåring breakdancear och tack vare det vinner en danstävlingsomgång, och hur glad den femåringen blir för detta.

Ni kan säkert också se hur stolt discochefen blir över sitt lyckade projekt som klarar sig nästan helt utan gråt och tandagnisslan, och hur han förmodligen kommer bära med sig detta en lång tid.

Jag såg det, och ni kan säkert föreställa er hur det liksom kom nåt i ögat på mig när jag såg hur mycket han tyckte om att ha ett disco.

(Sen vet jag inte om ni kan föreställa er hur jag både sittdansade där i min kiosk och klappade i händerna medan jag hällde upp saft och delade ut popcorn, men det gör inget. Det hände i alla fall.)