Därför passar det väl bra att sammanfatta den här helgen med att konstatera att den är slut nu. Att syster med barn rest vidare och att de motordrivna skärmflygen svävade iväg i fjärran vid halv sju-tiden ikväll, när aftonen var som vackrast. Nu försvinner helgen också.
Imorgon ska jag gå till mitt jobb. Mitt nya jobb, fast det är samma jobb på mitt gamla ställe, fast det är ändå nytt. Snurrigt, jag vet. Jag håller bara i hatten och försöker göra mitt bästa så gott jag kan.
Det är dock svårt att göra sitt bästa när man tror att man är dålig. När barnens "MAMMA JAG GILLAJ DIG MEST" ändå hugger ett litet hugg i hjärtat, även om de inte menar det som de säger.
"Nej då, du är ju så bra, du har inget att bekymra dig över" kanske nån tänker i sitt stilla sinne, och det får man göra. Jag skulle gärna tänka så också, oftare än vad jag gör. Ibland lyckas jag, men inte alltid.
Med jämna och ojämna mellanrum drabbas jag av den här dåliga självkänslan. Inte lika ofta som förut - tack och lov att samtalsterapi och annat hjälper ändå - och inte lika ihållande, men ändå.
När den känslan sen passar på att dyka upp på söndagskvällen, precis innan man ska gå till jobbet och försöka visa den nya chefen att man har nåt att bidra till verksamheten, då är den extra ovälkommen.
Så ovälkommen att jag väljer att skriva om den istället för att buteljera den i själen. Om jag tar upp den i nattsolen som bara lyser i fantasin kanske den försvinner, likt ett troll som stelnar till berg om solens strålar träffar det.
Så man kan säga att jag knyter upp säcken med alla olustkänslor som jag bär på och hoppas att de försvinner. Försvinner precis lika snabbt som den här helgen svävade förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar