Blogg 100. Del XLII. Paddornas återkomst

Paddan är inte skapelsens krona.
Under vintern har jag hunnit glömma bort att de finns, de här för mig helt värdelösa kräken. Jag gillar dn tiden på året då en inte behöver tänka på paddorna utan dagarna rullar förbi utan egentliga störningsmoment, andra än livet som alltid är närvarande.
Imorse när jag åkte till jobbet kryssade jag mellan ett ansenligt antal paddor som vaknat och kravlat sig ut på vägen. (Jag tror det var två paddor. Två för många.) Resan till jobbet gick bra men jag hade nära till mina mantran jag brukar ta till för att bearbeta att jag sett en padda. (Rent terapimässigt är jag inte riktigt tillfreds med min bufonofobi, tror jag.)
Ni har kanske läst om den förut?

Sen kan vi prata lite om såna här kollegor som kommer in på kontoret med händerna ihop, som om de bär på konstiga mynt de samlat ihop som de vill visa för nån som om av en händelse har en släng av  bufonofobi. De vill gärna visa de där mynten de säger att de har sopat ihop för nån med bufonofobi eftersom det egentligen är ett groddjur de håller i händerna. Såna kollegor har vi och det är en himla tur att såna kollegor har ett enormt förtroendekapital hopsparat för en sån här grej gräver ett djupt hål i det, om ni förstår vad jag menar. Typ inget blir kvar.

Inte ens en krona.