Blogg 100. Del LIII. En polisperson

Imorse skjutsade jag min sjuåring till hans morföräldrar.

Det är påsklov och då är man värd lite VIP-behandling. Mellan vårt hem och stan är det ungefär 13 km och en sjuåring hinner säga ungefär 40000000000000 saker och en trettiofemårig pappa hinner stänga öronen ungefär lika många gånger på den sträckan. Ibland är det nämligen nonsens som sägs därifrån baksätet. Faktiskt.

Men ibland så hör jag vad han säger. Till exempel imorse när vi mötte en polisbil och han i baksätet sa "Titta pappa, en polisbil. Jag undrar vart han är på väg. Eller hon, förresten, det kan ju vara en tjej som är polis också. Vad dumt att jag alltid säger att det är en han när det lika gärna kan vara en hon..? Vad konstigt pappa, att det är så."

Och så startade ett fint samtal om genus och cementerade könsroller där i bilen längs Hanröleden. Ett samtal där jag fick klart för mig att min sjuåring har kommit ganska mycket längre i rättvisestänket än vad många av mina jämnåriga har. Och med tanke på att han är sju och redan har ett skönt försprång så finns det kanske hopp för framtiden och kanske kan vårt samhälle bli lite bättre snart ändå.

Jag har en del kvar att lära men jag tänker ta rygg på min son, för han verkar ha koll.