För det är liksom sant. Marsfjällen, Renfallarhöbben, Grillad falukorv, Öppen eld-kokkaffe, Eau de Tvåtakt-doft. Allt sånt hör påsken till, i alla fall för mig.
Men påsken hemma i Falun är egentligen inte heller helt fel. Kullerbacken, Jungfruberget, Påsklunch hos svärfars, Bryggkaffe på solig uteplats, Morgondusch-lukta-gott. Det funkar för mig.
Men påsken är ju barnens högtid. Snart har de väl tagit över varenda högtid om vi inte aktar oss, de där barnen.
Men det är ganska mysigt att följa med när de går runt till inte ont anande grannar med sina hemmapysslade påskkort och sina överdimensionerade korgar, allt för att beräknande roffa åt sig så mycket sötsaker eller pengar som de kan lägga vantarna på. Urcharmigt.
Men även en hårdhjärtad cyniker får lätt nåt i ögat när nån farbror kikar ut på nån farstukvist och möter två påskkärringar och en superhjälte som står där, med bara vänlighet och godissug som vapen. Och hur samme farbror stressat, med bullrigt, lite osäkert skratt går tillbaka in i huset och kommer tillbaka (synbart lättad att han hade nåt hemma) med ett par mynt och ett leende.
Och när barnen räcker över sina påskkort och med ljusa stämmor önskar farbrorn en Glad Påsk och farbrorn leende vinkar och stänger om sig så gör det inte så mycket att påsken inte firas i fjällen i år.
Riktigt roligt skrivet! Vi skrattade gott! /Svärfars
SvaraRaderaJag blir glad att ni läser :)
Radera/Mågen