yr.se

Mina föräldrar, min syster Berníí och jag åkte ibland på semester. En gång åkte vi via Duved och Karolinermonumentet där över till vårt västra grannland, bilade längs den här dalen ni vet och till slut, via en vilsegångning i Oslo så kom vi fram till Liseberg. Nöjesfältet.
Det var en grå dag och det var inte högsäsong.
Min fyra år äldre syster och jag fick varsitt åkband och började nästan springa till karusellerna och bergochdalbanorna.
Vi hade så sjukt kul. Vill jag minnas.
Eftersom det inte var några köer den här dagen så kunde vi åka alla grejer i stort sett obegränsat antal gånger. De första gångerna höll åtminstone jag i mig i loopen, men fjärde-femte gången så vågade jag släppa händerna och sträcka upp (eller ner) dem i skyn.
De hade en virtuell bergochdalbana där man satt i stolar och såg åkturen på en filmskärm. Stolarna man satt i rörde sig som om man satt i tåget och det var VÄLDIGT high tech och fascinerande de första fyra gångerna. Sen, not-so-much.

Men gosse i min låda vad vi åkte grejer den dagen. Valuta för pengarna som våra föräldrar slösat på oss? You bet.
Vi kom hem på kvällen till vår stuga på campingen, och jag somnade klockan 20.00 och vaknade inte förrän klockan nio nästa morgon.

Jag har aldrig mått så kymigt sen den kvällen efter den mastodontåkdagen. Inte förrän idag.
När vi var i lekparken i Aspeboda och jag åkte en karusellkopp som står på en pinne. I kanske 20 varv.

Jag trodde jag skulle dö idag.