Det är nästan ohållbart att inte vara i fas med sina blogginlägg. Igår skrev jag om iförrgår och idag kommer jag skriva om igår. Varsch är världen på väg? Jag vet inte, men häng gärna med på det här.
Gårdagen var en sån där dag som man läser om i sagorna. Sådär ljusrosa, som jag vet att vissa av er gillar att dagar kan vara. Ni vet när man ändrar om till vintertid och får sova ut så länge så att man inte vet hur mycket klockan egentligen är? När man åker till kyrkan och faktiskt för första gången på år och dag är i tid utan att ha stressat ihjäl sig. Och ändå hunnit duscha. En sån dag när man hör om vänner som fått glada besked och man själv känner sig så tacksam. Att man har så fina vänner och att man ändå har det så bra.
En sån dag när man får åka hem till sina svärföräldrar och bli bjuden på mat (ja, det var söndag igår och traditioner är till för att hållas och uppmuntras), god mat. Sådär god så att man är glad att matdoften kommer från det köket som man snart fick gå in i.
En sån dag när man åker vidare efter svärföräldralunchen till goda vänner, utan att för den sakens skull vara sådär trött som man brukar vara på söndagseftermiddagar. Och bli bjuden på mat, även där.
Men.
Det var också en sån dag när de vännerna sa att de nästan inte vågade fråga om jag ville ha kaffe pga att de tänkte att de inte hade fint nog kaffe. Tur att dagen i övrigt varit så bra så att det här smolket inte överröstade allt det fina - men jag känner att vi måste prata om det här.
Alla ska våga bjuda mig på kaffe. Om nescafe är allt du har - bjud på det! Om du har en sprillans ny espressomaskin - bjud från den! Det som är trevligt med fika är att mötas. Oavsett. Det ska vara trevligt. Oavsett.
Så. En gång för alla: Man ska inte vara rädd för att bjuda gamla ex-baristas på kaffe. I alla fall inte mig. Jag må gilla kaffe, men att bli bjuden är det jag gillar allra mest.
Glöm aldrig det.
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
Dagens Caféskola. Från gårdagen. Lite av en revival.
Igår gjorde jag ett besök på ett café. Det var min fru och vår gemensamt äldste son.
Först gick vi in på ett trevligt café som dessvärre saknade bakverk innehållande choklad. Men jag kände Baristan.
Här kom vi till ett dilemma. Hur skulle vi nu göra? Skulle vi smyga ut och inte låtsas om att sonen hade plockat upp en glass ur frysen och förmodligen skulle misstycka om vi lämnade etablissemanget? Skulle vi välja att stanna kvar, trots att det inte fanns något som attraherade våra (min frus) smakpreferenser och avnjuta ett sällsynt cafébesök med en fadd smak av missnöje? HUR GÖRA?
I ett sånt här läge skulle man behöva en Caféskola, hann jag tänka innan jag insåg att den Caféskola jag känner till är nedlagd. Finns det någon ny? Jag vet inte.
Men det har ju funnits en Caféskola, hann jag också tänka - så nu gällde det bara att minnas vad man skulle göra i sådana här situationer! Snabbt!
Attityden.
Det var ett ord som direkt kom till mig. Att vara trevlig. Det kunde väl inte gå fel då?
Så jag gick fram till Baristan, som jag känner.
Hälsade och tyckte ånyo att det är drygt med namndyslexi eftersom jag inte kom på hans namn på rak arm. Frågade om det fanns något mer chokladigt än det som fanns i montern, eftersom vi (min fru) var väldigt sugen på det. Han, serviceminded som han var, gick in i köket och kom ut med en årstidskaka. Som vi inte var sugen på.
Så här drabbades vi av ännu ett dilemma: Baristan hade gjort sig till, lämnat sin comfort zone bakom kassan för att go the extra mile för oss - och så kom han tillbaka med något som vi inte ville ha! Hur skulle vi göra nu, utan att han skulle bli ledsen (to our faces).
Jag tog till attityden igen.
Sa som det var. Att vi inte var sugna på kakan men att vi gärna kom tillbaka en annan gång. Samtidigt log jag och pratade vidare lite om hur trevligt det är med cafébesök men att det inte händer så ofta..
Och jag upplevde det som att Baristan förstod oss!
Vi kramades, slängde slängkyssar och lovade att skriva vykort till varandra. Eller vad skriver jag?! Det gjorde vi ju inte. Jag spårar ju ur här! Ursäkta.
Vi sa hejdå och så gick vi. Med en trevlig attityd.
Och på nästa café fanns det chokladbakverk. Och en cheesecake som fick en trea av Baristan och av mig.
En lyckad Caféupplevelse. Tur att Caféskolan har funnits.
Först gick vi in på ett trevligt café som dessvärre saknade bakverk innehållande choklad. Men jag kände Baristan.
Här kom vi till ett dilemma. Hur skulle vi nu göra? Skulle vi smyga ut och inte låtsas om att sonen hade plockat upp en glass ur frysen och förmodligen skulle misstycka om vi lämnade etablissemanget? Skulle vi välja att stanna kvar, trots att det inte fanns något som attraherade våra (min frus) smakpreferenser och avnjuta ett sällsynt cafébesök med en fadd smak av missnöje? HUR GÖRA?
I ett sånt här läge skulle man behöva en Caféskola, hann jag tänka innan jag insåg att den Caféskola jag känner till är nedlagd. Finns det någon ny? Jag vet inte.
Men det har ju funnits en Caféskola, hann jag också tänka - så nu gällde det bara att minnas vad man skulle göra i sådana här situationer! Snabbt!
Attityden.
Det var ett ord som direkt kom till mig. Att vara trevlig. Det kunde väl inte gå fel då?
Så jag gick fram till Baristan, som jag känner.
Hälsade och tyckte ånyo att det är drygt med namndyslexi eftersom jag inte kom på hans namn på rak arm. Frågade om det fanns något mer chokladigt än det som fanns i montern, eftersom vi (min fru) var väldigt sugen på det. Han, serviceminded som han var, gick in i köket och kom ut med en årstidskaka. Som vi inte var sugen på.
Så här drabbades vi av ännu ett dilemma: Baristan hade gjort sig till, lämnat sin comfort zone bakom kassan för att go the extra mile för oss - och så kom han tillbaka med något som vi inte ville ha! Hur skulle vi göra nu, utan att han skulle bli ledsen (to our faces).
Jag tog till attityden igen.
Sa som det var. Att vi inte var sugna på kakan men att vi gärna kom tillbaka en annan gång. Samtidigt log jag och pratade vidare lite om hur trevligt det är med cafébesök men att det inte händer så ofta..
Och jag upplevde det som att Baristan förstod oss!
Vi kramades, slängde slängkyssar och lovade att skriva vykort till varandra. Eller vad skriver jag?! Det gjorde vi ju inte. Jag spårar ju ur här! Ursäkta.
Vi sa hejdå och så gick vi. Med en trevlig attityd.
Och på nästa café fanns det chokladbakverk. Och en cheesecake som fick en trea av Baristan och av mig.
En lyckad Caféupplevelse. Tur att Caféskolan har funnits.
Ett löfte
Jag vet inte om ni märkt det men jag har ju glömt bort att jag har den här bloggen.
Men jag kommer tillbaka.
Imorgon? Funkar det?
Då ni - då ska jag berätta nåt för er.
Det lovar jag.
Men jag kommer tillbaka.
Imorgon? Funkar det?
Då ni - då ska jag berätta nåt för er.
Det lovar jag.
Published with Blogger-droid v1.7.4
torsdag 27 oktober 2011
En stilla reflektion
Jag har begåvats med de finaste av vänner.
Och roliga är ni också.
Tänkte att jag kanske inte säger det ofta nog - men nu känns det skönare. Att ha sagt det.
För ni är väldans bra.
Och roliga är ni också.
Tänkte att jag kanske inte säger det ofta nog - men nu känns det skönare. Att ha sagt det.
För ni är väldans bra.
onsdag 26 oktober 2011
tisdag 25 oktober 2011
En sån dag
Det här var en sån där dag när man blev bjuden på lunch av en kompis. På Max. Där vi firade att vi ska gå ner i vikt. Med varsin Lyxshake firade vi. Vi gick nog snarare upp än ner med hjälp av shakerna.
Det här var en sån dag när jag fick vara med och mixtra ihop en kaffemaskin på jobbet. En automatisk.
Det här var en sån dag när en av mina kollegor pratade om expresso.
Det här var en sån dag när äldste sonen kom förbi en sväng på jobbet för att följa med mig hem. Sprack stolthetsdöden när han dök upp där i sin rutiga jacka och gröna mössa. Men sån är jag.
Det här var en sån dag när jag sänkte mina ambitionsnivåer ett par snäpp när jag kom hem efter jobbet.
Det här var en sån dag när jag somnade på kökssoffan efter maten.
Det här var en sån dag när jag gick ut på promenad på kvällen, med motionsapp och musik i lurarna. Det enda som saknades var vantar och en pannlampa.
Ja, det var en sån dag idag.
Det här var en sån dag när jag fick vara med och mixtra ihop en kaffemaskin på jobbet. En automatisk.
Det här var en sån dag när en av mina kollegor pratade om expresso.
Det här var en sån dag när äldste sonen kom förbi en sväng på jobbet för att följa med mig hem. Sprack stolthetsdöden när han dök upp där i sin rutiga jacka och gröna mössa. Men sån är jag.
Det här var en sån dag när jag sänkte mina ambitionsnivåer ett par snäpp när jag kom hem efter jobbet.
Det här var en sån dag när jag somnade på kökssoffan efter maten.
Det här var en sån dag när jag gick ut på promenad på kvällen, med motionsapp och musik i lurarna. Det enda som saknades var vantar och en pannlampa.
Ja, det var en sån dag idag.
måndag 24 oktober 2011
Ett stilleben
Jag tappade humöret.
Tandborsten gick sönder.
Barnen sprang och gömde sig.
Efter en stund kramades vi sams.
Min fru har köpt nya tandborstar till mig.
Tre stycken.
Lika många som vi har barn.
söndag 23 oktober 2011
Ännu ett sånt här helgsammanfattningsinlägg
Fredag: Toppen.
Lördag: Toppen.
Söndag: Botten.
Låt mig utveckla.
Det är grymt drygt att gå från tippelitoppenhumör till att bara vara trött och sur. Över en natt. Basådär.
För ett litet tag sedan hade jag inte skrivit det här inlägget. Jag hade skämts? Tyckt det var onödigt att skriva om mitt elände? Ja, förmodligen.
Men nu gör jag det.
Vad är det som är botten då?
Tja, allt grundar sig i tröttman. Tror jag.
Jag orkar inte låta Henry vara med mig när jag ska steka köttbullar. Leonards röst tränger igenom min hjärna och gör små nålhål i mina sinnen. Signes envishet är så enerverande. Helenas energi smittar inte av sig på mig. Om man säger som så.
Deppet. Det.
Livet.
Som imorgon kanske kommer vara ljust? Och skulle det vara halkigt imorgon så har jag åtminstone bytt alla däck till vintereditionen.
Lördag: Toppen.
Söndag: Botten.
Låt mig utveckla.
Det är grymt drygt att gå från tippelitoppenhumör till att bara vara trött och sur. Över en natt. Basådär.
För ett litet tag sedan hade jag inte skrivit det här inlägget. Jag hade skämts? Tyckt det var onödigt att skriva om mitt elände? Ja, förmodligen.
Men nu gör jag det.
Vad är det som är botten då?
Tja, allt grundar sig i tröttman. Tror jag.
Jag orkar inte låta Henry vara med mig när jag ska steka köttbullar. Leonards röst tränger igenom min hjärna och gör små nålhål i mina sinnen. Signes envishet är så enerverande. Helenas energi smittar inte av sig på mig. Om man säger som så.
Deppet. Det.
Livet.
Som imorgon kanske kommer vara ljust? Och skulle det vara halkigt imorgon så har jag åtminstone bytt alla däck till vintereditionen.
lördag 22 oktober 2011
Repris, repris, sport, sport,
Jag repriserar mig, jag vet. Mitt liv är sådär att jag tydligen gör samma saker gång efter annan, år ut och år in. Men sån är jag.
Idag har jag, precis som förr om åren, bytt däck. Jag konstaterade förut idag att det måste vara höjden av moment 22, det här med att byta däck. Ska man eller ska man inte? Om man inte gör det kommer det ju garanterat snöa på tisdag, byter man så kan man ju vänta sig en värmebölja in i november. Sånt bara vet man.
Jag har lurat systemet och bytt på ena bilen.
Sen har jag även idag varit och sett mitt kära Modo. I nån liten hall i nån gästrisk stad som är mest känd för sitt kaffe. Det var inte Classic i kopparna där i hallen, om man säger som så. Men jag tog mig påtår, även om det var lite svagt.
Hur matchen gick?
Korven var god och sällskapet var mycket trevligt och bilresan till och från gick smidigt och nu tar vi och gör kväll. Och kollar lite la liga.
Idag har jag, precis som förr om åren, bytt däck. Jag konstaterade förut idag att det måste vara höjden av moment 22, det här med att byta däck. Ska man eller ska man inte? Om man inte gör det kommer det ju garanterat snöa på tisdag, byter man så kan man ju vänta sig en värmebölja in i november. Sånt bara vet man.
Jag har lurat systemet och bytt på ena bilen.
Sen har jag även idag varit och sett mitt kära Modo. I nån liten hall i nån gästrisk stad som är mest känd för sitt kaffe. Det var inte Classic i kopparna där i hallen, om man säger som så. Men jag tog mig påtår, även om det var lite svagt.
Hur matchen gick?
Korven var god och sällskapet var mycket trevligt och bilresan till och från gick smidigt och nu tar vi och gör kväll. Och kollar lite la liga.
Ett inlägg om femton sekunder. Max.
Det här är ju som en dagbok, det har vi ju redan konstaterat. Mest för att jag ska kunna gå tillbaka om hundra år och sammanställa nåt till mina memoarer men även så att du som läser ska kunna göra det om du vill.
Ni vet ju att jag gillar det här med humor. Väldigt mycket. (Alltså, ni kanske inte vet det väldigt mycket men jag gillar humor och om ni vet det så gillar jag det också.)
Jag har ju ett jobb också. På en lokal där det kan hållas föreställningar.
Idag var det en sådan som gick av stapeln. (Jag har precis fått veta att min tystnadsplikt inte begränsar att jag skriver sånt här, så ni behöver inte vara oroliga.)
En känd komiker skulle komma och underhålla hela Falun. En sån där komiker som jag också tycker är rolig. Han var rolig i Morgonsoffan, han brukar vara rolig på Parlamentet, han brukar vara rolig när han sommarpratar.
Och så träffar man kompisar i foajén som också är roliga, och då känns det så lyxigt. Att jag kan ha ett jobb där jag får chansen att lyssna på roliga underhållare och att jag har kompisar som också är roliga, även om jag inte är på mitt jobb! Nigge och Byaffie. Ni också gjorde min kväll.
Men det är inte slut där! Jag fick vara med i showen! I ett av skämten behövde de en statist och jag fick spendera 15-20 sekunder av min tid i rampljuset till att gå fram till scenen (inte upp på den, utan i gången nedanför), vända ryggen till publiken som satt i en mörk salong, sträcka mig upp mot stjärnan med en grej och sedan raskt stega ut ur lokalen. Jag kan känna att det här var mitt stora break.
I eftermötet med artisten, roddarna, scenmästaren, crewet, entouraget, mina chefer och alla andra inbjudna så sa ljusteknikern att jag hade haft bra timing. Jag kan känna att det är dags att boka biljetten till LA nu.
Synd bara att jag ska vara så tråkig i verkligheten.
(Och han sa faktiskt att jag hade timing. Fast det var mest i enrum som han sa det, han ljusteknikern.)
Ni vet ju att jag gillar det här med humor. Väldigt mycket. (Alltså, ni kanske inte vet det väldigt mycket men jag gillar humor och om ni vet det så gillar jag det också.)
Jag har ju ett jobb också. På en lokal där det kan hållas föreställningar.
Idag var det en sådan som gick av stapeln. (Jag har precis fått veta att min tystnadsplikt inte begränsar att jag skriver sånt här, så ni behöver inte vara oroliga.)
En känd komiker skulle komma och underhålla hela Falun. En sån där komiker som jag också tycker är rolig. Han var rolig i Morgonsoffan, han brukar vara rolig på Parlamentet, han brukar vara rolig när han sommarpratar.
Och så träffar man kompisar i foajén som också är roliga, och då känns det så lyxigt. Att jag kan ha ett jobb där jag får chansen att lyssna på roliga underhållare och att jag har kompisar som också är roliga, även om jag inte är på mitt jobb! Nigge och Byaffie. Ni också gjorde min kväll.
Men det är inte slut där! Jag fick vara med i showen! I ett av skämten behövde de en statist och jag fick spendera 15-20 sekunder av min tid i rampljuset till att gå fram till scenen (inte upp på den, utan i gången nedanför), vända ryggen till publiken som satt i en mörk salong, sträcka mig upp mot stjärnan med en grej och sedan raskt stega ut ur lokalen. Jag kan känna att det här var mitt stora break.
I eftermötet med artisten, roddarna, scenmästaren, crewet, entouraget, mina chefer och alla andra inbjudna så sa ljusteknikern att jag hade haft bra timing. Jag kan känna att det är dags att boka biljetten till LA nu.
Synd bara att jag ska vara så tråkig i verkligheten.
(Och han sa faktiskt att jag hade timing. Fast det var mest i enrum som han sa det, han ljusteknikern.)
fredag 21 oktober 2011
Fredriks hemliga projekt. Del III
Ikväll så hade jag verkligen behövt att mitt hemliga projekt varit lanserat, fullt ut. Men eftersom det inte är helt klart än med tillstånd, patent, namn och så vidare så fick jag hanka mig fram på det här gammeldagsa sättet som vi kör, när vi ska hämta kaffe till folk.
Men när mitt projekt är i hamn eller sjösatt eller hur vi nu ska hantera det - då kommer allt bli så mycket bättre!
Tänk på det.
Och om du fortfarande väntar på din Betaversion så kan det vara så att den är på väg. Den kan ha fastnat i faxen bara. Men den kommer. Även till Finland.
Men när mitt projekt är i hamn eller sjösatt eller hur vi nu ska hantera det - då kommer allt bli så mycket bättre!
Tänk på det.
Och om du fortfarande väntar på din Betaversion så kan det vara så att den är på väg. Den kan ha fastnat i faxen bara. Men den kommer. Även till Finland.
torsdag 20 oktober 2011
Fortsättning av hypen, betaversionen
Projektet fortsätter. Du som har anmält dig till att få betaversionen borde ha den nu. Jag har faxat ut den.
Men det finns lite grejer kvar som du som läser kanske kan hjälpa mig med?
Frågor på det?
Men det finns lite grejer kvar som du som läser kanske kan hjälpa mig med?
- Vem vill skriva marknadsplanen?
- Om det som ska lanseras mest är ett uttryck - hur gör jag för att trademarka det så att det inte kan komma nån annan och sno idén?
- Hur många vill komma på lanseringsfesten?
Frågor på det?
onsdag 19 oktober 2011
Första hypen
Förut skrev jag ofta om det här med att spendera sina 15 minuter i rampljuset rätt. Det är fortfarande något som jag funderar på, men nu har jag tagit det ett steg längre.
Hur vill jag bli ihågkommen när jag är borta?
Alltså, jag är inte på väg nånstans, om du trodde det. Jag kommer fortsätta hänga här på Kavelmora Ink, Facebook och Twittern och jobbet och hemma, men det kommer ju komma en tid när jag inte finns längre. Och då vore det, även för en sjukligt modest person som mig, roligt att bli ihågkommen.
Jag vet vad det kommer bli, det som ni kommer komma ihåg mig för. Jag har bara lite fine tuning att göra innan jag kan lansera det helt. Eventuellt kommer det komma en betaversion av grejen, så om du är intresserad så är det bara att höra av dig.
Det här kommer bli hur stort som helst. Stay tuned.
Hur vill jag bli ihågkommen när jag är borta?
Alltså, jag är inte på väg nånstans, om du trodde det. Jag kommer fortsätta hänga här på Kavelmora Ink, Facebook och Twittern och jobbet och hemma, men det kommer ju komma en tid när jag inte finns längre. Och då vore det, även för en sjukligt modest person som mig, roligt att bli ihågkommen.
Jag vet vad det kommer bli, det som ni kommer komma ihåg mig för. Jag har bara lite fine tuning att göra innan jag kan lansera det helt. Eventuellt kommer det komma en betaversion av grejen, så om du är intresserad så är det bara att höra av dig.
Det här kommer bli hur stort som helst. Stay tuned.
tisdag 18 oktober 2011
Varannandagsdagbok
Regn, höst, kafferaster, roliga jobbuppgifter, enkel barnhämtning, gott potatismos, somning under barnprogram, tv-spel hos Mästersnickaren, House med frun och nu ett trött blogginlägg.
Av en pigg man.
Jag måste lära mig att kalibrera sömnklockan och bloggklockan. Bland annat.
Annars blir det ohållbart, det här.
Vad gäller gårdagens historieavslut så kom LeonFender nog närmast. Och om du inte gjort det förr så läs hans Butiksskola. Och om du läst den redan, läs igen och memorera. "Repetitio est mater studiorum" som min gamle latinlärare Gunnar skulle ha sagt.
Och så tar vi nya tag imorgon. En annan varannandag.
Av en pigg man.
Jag måste lära mig att kalibrera sömnklockan och bloggklockan. Bland annat.
Annars blir det ohållbart, det här.
Vad gäller gårdagens historieavslut så kom LeonFender nog närmast. Och om du inte gjort det förr så läs hans Butiksskola. Och om du läst den redan, läs igen och memorera. "Repetitio est mater studiorum" som min gamle latinlärare Gunnar skulle ha sagt.
Och så tar vi nya tag imorgon. En annan varannandag.
måndag 17 oktober 2011
Ett utan slut
Att jag har jobbat på Duvan i Lycksele är väl ingen hemlighet. På vandrarhemmet, bland annat. En fantastisk skola som lärt mig mycket om det mesta. Till exempel var det där jag lärde mig att det är gott med glasswienerbröd, att räksallad är bland det godaste man kan ha på en tekaka alt baguette (läs baguschette) och att det kan vara roligt när folk busringer.
En dag när jag satt i receptionen så ringde telefonen. Såklart.
Det var en äldre herre. Han ville boka rum.
Självklart, sa jag, det går jättebra, ty vi har lediga rum. Jag sa nog inte "ty".
Han började prata med mig om rummet, om det gick att få frukost på rummet (vilket jag i redan då sjuklig serviceanda svarade ja på), hur mycket det kostade extra med städning och så vidare, och så vidare. Jag svarade artigt på varje fråga, som sig bör, men började bli lite mer och mer fundersam om det måhända var ett skoj som nån spelade mig allteftersom frågorna började spåra ur.
När mannen till slut frågade om det gick bra att ha dambesök på rummet så visste jag inte vilket ben jag skulle stå på, men i min yrkesroll vågade jag inte ifrågasätta hans grad av sans. Så jag spelade med.
Det här med att blogga är ibland lite svårt. Man har en jättebra idé och egentligen en klockren story - och så vet man inte hur den där berömda säcken ska knytas ihop.
Så jag gör ett experiment. Och ber dig avsluta den här "historien". Hur tycker du att den ska sluta?
En dag när jag satt i receptionen så ringde telefonen. Såklart.
Det var en äldre herre. Han ville boka rum.
Självklart, sa jag, det går jättebra, ty vi har lediga rum. Jag sa nog inte "ty".
Han började prata med mig om rummet, om det gick att få frukost på rummet (vilket jag i redan då sjuklig serviceanda svarade ja på), hur mycket det kostade extra med städning och så vidare, och så vidare. Jag svarade artigt på varje fråga, som sig bör, men började bli lite mer och mer fundersam om det måhända var ett skoj som nån spelade mig allteftersom frågorna började spåra ur.
När mannen till slut frågade om det gick bra att ha dambesök på rummet så visste jag inte vilket ben jag skulle stå på, men i min yrkesroll vågade jag inte ifrågasätta hans grad av sans. Så jag spelade med.
Det här med att blogga är ibland lite svårt. Man har en jättebra idé och egentligen en klockren story - och så vet man inte hur den där berömda säcken ska knytas ihop.
Så jag gör ett experiment. Och ber dig avsluta den här "historien". Hur tycker du att den ska sluta?
söndag 16 oktober 2011
Söndag de luxe
En dag när jag gjort mycket men inte har något att säga.
Det var den här dagen det.
En söndag med solskensbörjan. Träningsvärk från gårdagens innebandy. Ettochetthalvt års frånvaro från planen märktes. Igår och idag. Det är en skön smärta, det här med träningsvärk. (Man är nog lite knäpp ändå.)
Ett kyrkobesök. LP-vännerna. För oinvigda kan detta beskrivas som en oerhört glad gudstjänst med sång och tal av sådana som inte haft det så lätt. Jag tänker att jag behöver bli ännu bättre på att hjälpa människor.
En grilleftermiddag. Ost-och-baconkorv. Allt blir gott med bacon, så är det bara. Sa jag att solen sken?
En skön eftermiddag i goda vänners lag. Samtal. Jag vågade prata. Säga saker som jag tänker.
Att få komma hem efter en sån dag är härligt.
Att veta att det är måndag imorgon och inte ha ett endaste uns av ångest för att det är måndag, det är också härligt.
Idag var en bra dag.
Tänkte att ni kanske ville veta det.
Det var den här dagen det.
En söndag med solskensbörjan. Träningsvärk från gårdagens innebandy. Ettochetthalvt års frånvaro från planen märktes. Igår och idag. Det är en skön smärta, det här med träningsvärk. (Man är nog lite knäpp ändå.)
Ett kyrkobesök. LP-vännerna. För oinvigda kan detta beskrivas som en oerhört glad gudstjänst med sång och tal av sådana som inte haft det så lätt. Jag tänker att jag behöver bli ännu bättre på att hjälpa människor.
En grilleftermiddag. Ost-och-baconkorv. Allt blir gott med bacon, så är det bara. Sa jag att solen sken?
En skön eftermiddag i goda vänners lag. Samtal. Jag vågade prata. Säga saker som jag tänker.
Att få komma hem efter en sån dag är härligt.
Att veta att det är måndag imorgon och inte ha ett endaste uns av ångest för att det är måndag, det är också härligt.
Idag var en bra dag.
Tänkte att ni kanske ville veta det.
fredag 14 oktober 2011
Det här med fredagskväll
Det är ju bara ändå så skönt med fredagskväll.
Och jag lyckades nästan komma ihåg alla grejerna på listan om Helenas besök på jobbet.
Och jag lyckades nästan komma ihåg alla grejerna på listan om Helenas besök på jobbet.
Published with Blogger-droid v1.7.4
torsdag 13 oktober 2011
Morgondagens lista
Jag tänker att det kanske behövs en konferensskola alt telefonsvararskola. Vad tror du? Eller är internet överbelamrat med såna redan?
Imorgon i alla fall ska min fru besöka mig som en gäst. Jag föreslog min vaktmästare att han kanske kunde ställa fram en tron vid nån av öarna, där hon kunde sitta - men jag vet inte hur det skulle tas emot av andra konferensdeltagare. (Och sen verkade vi inte ha nån tron, så problem solved innan det ens blev ett problem.)
Men jag är nervös. Man vill ju inte skämma ut henne. Funderar på några "not do's":
Annars.
Imorgon i alla fall ska min fru besöka mig som en gäst. Jag föreslog min vaktmästare att han kanske kunde ställa fram en tron vid nån av öarna, där hon kunde sitta - men jag vet inte hur det skulle tas emot av andra konferensdeltagare. (Och sen verkade vi inte ha nån tron, så problem solved innan det ens blev ett problem.)
Men jag är nervös. Man vill ju inte skämma ut henne. Funderar på några "not do's":
- Kasta mig i hennes armar när hon kommer in genom dörren
- Ropa högt och vinka frenetiskt genom fönstret innan hon kommit in
- Ropa högt och vinka frenetiskt när hon kommit in i foajén
- Bära henne upp för trapporna
- Göra en stor tårta med hennes namn på och ställa på fikabuffén i stället för mackan
- Gå in i lokalen och borsta hennes hår medans föreläsaren/hennes chef håller sitt anförande
- Stå i dörröppningen och kasta ljudliga slängkyssar
Annars.
onsdag 12 oktober 2011
Kavelmora Black Noble. Batch I
Ni vet väl att jag har ett litet kaffeintresse? Inte lika stort som min vän (och fd.bloggare? Gudrun förbjude...) Marcus men i alla fall lite grann mer än till exempel sådana som inte ens dricker kaffe.
För flera månader så fick jag en gåva av några vänner i grannbyn. En påse råkaffe. Fint råkaffe, säkert importerat eller så - precis sånt som man drömt om.
Det var tydligen lätt att rosta eget, så mina vänner. 250 grader i en tio-tolv minuter, sen skulle det vara klart och betart - bara att mala och brygga och njuta.
Jag började se dollartecken framför ögonen. Finkaffe är ju dyrt, som vi alla vet. Men nu skulle jag ju kunna göra finkaffe för en mindre summa pengar (förutsatt att någon generös individ skulle komma förbi med en lagom påse råkaffe med jämna mellanrum, men "under sker ju" säger dom..) och samtidigt bygga på min hobby lite.
Men jag har en liten lång startsträcka ibland. Och så plötsligt händer något och jag bestämmer mig. (For the record ska sägas att det ofta brukar vara min fru som påminner och peppar och det kan inte sägas för många gånger.)
Det här hände i alla fall igår.
Här kommer en bildserie på ca 5000 ord. Eller lite fler än 5000 om man ska vara petig. Håll till godo.
Idag så prövade jag Kavelmora Black Noble för första gången. Det var inte mörkrost, om man säger så, utan mer åt ljusrosthållet. Kaffet hade en jordig smak med en känsla av rostning. Jag låtsades att det fanns en nötig ton men det var nog mest inbillning.
Det finns absolut plats för förbättring. Det här var inte det sista du hörde om Kavelmora Rosteri.
Var så säker.
För flera månader så fick jag en gåva av några vänner i grannbyn. En påse råkaffe. Fint råkaffe, säkert importerat eller så - precis sånt som man drömt om.
Det var tydligen lätt att rosta eget, så mina vänner. 250 grader i en tio-tolv minuter, sen skulle det vara klart och betart - bara att mala och brygga och njuta.
Jag började se dollartecken framför ögonen. Finkaffe är ju dyrt, som vi alla vet. Men nu skulle jag ju kunna göra finkaffe för en mindre summa pengar (förutsatt att någon generös individ skulle komma förbi med en lagom påse råkaffe med jämna mellanrum, men "under sker ju" säger dom..) och samtidigt bygga på min hobby lite.
Men jag har en liten lång startsträcka ibland. Och så plötsligt händer något och jag bestämmer mig. (For the record ska sägas att det ofta brukar vara min fru som påminner och peppar och det kan inte sägas för många gånger.)
Det här hände i alla fall igår.
Här kommer en bildserie på ca 5000 ord. Eller lite fler än 5000 om man ska vara petig. Håll till godo.
 |
| Råkaffe |
 |
| 2 minuter in i rostning och jag har så fina strumpor |
 |
| 8 minuter in i rostning. 4 minuter innan brandvarnaren drar igång |
 |
| Efter råkaffe, innan bryggkaffe. Mellankaffe. |
 |
| Kavelmora Black Noble till vänster, fulkaffe till höger |
Idag så prövade jag Kavelmora Black Noble för första gången. Det var inte mörkrost, om man säger så, utan mer åt ljusrosthållet. Kaffet hade en jordig smak med en känsla av rostning. Jag låtsades att det fanns en nötig ton men det var nog mest inbillning.
Det finns absolut plats för förbättring. Det här var inte det sista du hörde om Kavelmora Rosteri.
Var så säker.
tisdag 11 oktober 2011
Mañana, mañana
Det här med att jag BÖRJAR jobbet klockan 06.00 imorgonbitti gör att jag kanske måste berätta imorgon om att Sverige vann över sur-holland, att jag rostade kaffe för första gången och att solen sken idag även fast jag behövde skrapa rutorna i morse.
Står ni ut med att vänta?
Sen det här att jag somnade framför Hjärnkontoret i kvällst och att det har gjort kaoz med min sömnkalibrering. Det räcker nog att vi konstaterar det såhär bara.
Står ni ut med att vänta?
Sen det här att jag somnade framför Hjärnkontoret i kvällst och att det har gjort kaoz med min sömnkalibrering. Det räcker nog att vi konstaterar det såhär bara.
måndag 10 oktober 2011
Ett varierande inlägg
Den här bloggen är lite varierande. Lite som jag är.
Igår så skrev jag en av mina svåraste texter om hur jag är. Idag skriver jag om det finns några regler om när jag kan tänkas starta radion på mitt nya jobb. Det är nämligen lite tyst ibland, och jag gillar att jobba med radion i bakgrunden.
Jag vill på inget sätt trivialisera mitt förra inlägg med ett tramsinlägg, särskilt inte som Ni har varit så fina med så härliga kommentarer och egna erkännanden. Det vore ofint.
Men jag är en slow learner, och även om terapi är det nya svarta (vilket jag tycker är fantastiskt) så kommer jag nog trevande komma med fler djupa tankar.
Och ytliga spaningar.
För det är det som är Kavelmora Ink. Och jag. Jag är Kavelmora Ink.
Och om ni vet när jag kan slå igång radion, med min konflikträdsla och allt - hör av er. Kommentarsfältet är öppet idag också.
Igår så skrev jag en av mina svåraste texter om hur jag är. Idag skriver jag om det finns några regler om när jag kan tänkas starta radion på mitt nya jobb. Det är nämligen lite tyst ibland, och jag gillar att jobba med radion i bakgrunden.
Jag vill på inget sätt trivialisera mitt förra inlägg med ett tramsinlägg, särskilt inte som Ni har varit så fina med så härliga kommentarer och egna erkännanden. Det vore ofint.
Men jag är en slow learner, och även om terapi är det nya svarta (vilket jag tycker är fantastiskt) så kommer jag nog trevande komma med fler djupa tankar.
Och ytliga spaningar.
För det är det som är Kavelmora Ink. Och jag. Jag är Kavelmora Ink.
Och om ni vet när jag kan slå igång radion, med min konflikträdsla och allt - hör av er. Kommentarsfältet är öppet idag också.
söndag 9 oktober 2011
Ett läskigt inlägg
Min vän S noterade häromkvällen att jag skrev att jag hade varit på samtalsterapi.
Det hade jag. Hon tyckte det verkade intressant och bad mig berätta mer - och det kan jag väl göra.
Men först lite bakgrund.
Jag är en extremt konfliktskygg person. Sjukligt. Kanske är det därför som jag använder humor så mycket? Vet inte.
I februari 2009 började min sämsta sömnperiod. Den pågick i ungefär två år och under den tiden genomled min fru och jag ganska grav sömntortyr. Hon flyttade ut i grannarnas gäststuga för att kunna få sova något medans jag sov inne och tog nattskiften med barnen. Sen tog jag dagskiften också och så började jag blogga. Lite som terapi.
Efter ett tag så blev jag ganska slutkörd. Jag vill tro att inte så många fattade det, och jag valde att kanske inte skylta med det så mycket. Men jag var trött. Och mådde inte så bra. Jag hade/har ett rykte om mig att vara ganska positiv och ville väl bibehålla den fasaden så mycket som möjligt.
Under de här senaste åren så har jag tänkt mycket, på det mesta. Jag har skrivit vissa av de tankarna här på Kavelmora Ink, men inte allt. Jag har gjort en massa saker och berättat om många här, men inte alla. Jag har inte velat stöta mig med folk.
Jag har pratat om att jag stammar i hjärnan när jag blir överrumplad. Det är ganska drygt att ha den "åkomman". Jag är ganska dålig överlag på att prata om saker. Det tror man inte när man träffar mig, alla gånger.
Det ville jag få ordning på. Men jag har, som säkert ende person i världen, tyckt att det är lite halvskämmigt att söka hjälp för saker. (Det kanske är någon fler som tänker så, men jag är inte säker.) Men jag gjorde det. Och så en dag så brast det lite för mig och jag blev i ledsenheten tvungen att bestämma mig för att ta lite hjälp.
Så jag ringde samtalsmottagningen.
Självklart sa jag till dem med en massa humor att jag egentligen mådde bra, men så vågade jag också säga till dem att jag nog behövde lite hjälp med min konflikträdsla, mitt hjärnstammande och lite fler grejer. De tyckte också det.
Men vad skulle folk tycka? Skulle jag inte tappa en massa i anseende (om jag nu ens hade nåt)? Skulle jag kunna få ett nytt jobb om folk visste att jag var ett nut case som gick i samtalsterapi? Skulle jag få folk på fall?
Ja, såna där tankar virvlade omkring och virvlar hela tiden. Vad ska folk tro?
Jag är som sagt enormt konflikträdd.
I torsdags sa min terapeut att jag skulle testa att vara i obehaget, och därav lära mig att det kanske inte är så himlans farligt ändå. Lite sånt här "hokus-pokus" på psykologifronten.
Så det är lite det jag jobbar med nu.
Det kittlar av spänning i magen na'se djuriskt eftersom jag inte har en aning om vad du som läser dettta kommer tycka. Om mig.
Men sån är jag. Och jag lär mig något hela tiden.
Det hade jag. Hon tyckte det verkade intressant och bad mig berätta mer - och det kan jag väl göra.
Men först lite bakgrund.
Jag är en extremt konfliktskygg person. Sjukligt. Kanske är det därför som jag använder humor så mycket? Vet inte.
I februari 2009 började min sämsta sömnperiod. Den pågick i ungefär två år och under den tiden genomled min fru och jag ganska grav sömntortyr. Hon flyttade ut i grannarnas gäststuga för att kunna få sova något medans jag sov inne och tog nattskiften med barnen. Sen tog jag dagskiften också och så började jag blogga. Lite som terapi.
Efter ett tag så blev jag ganska slutkörd. Jag vill tro att inte så många fattade det, och jag valde att kanske inte skylta med det så mycket. Men jag var trött. Och mådde inte så bra. Jag hade/har ett rykte om mig att vara ganska positiv och ville väl bibehålla den fasaden så mycket som möjligt.
Under de här senaste åren så har jag tänkt mycket, på det mesta. Jag har skrivit vissa av de tankarna här på Kavelmora Ink, men inte allt. Jag har gjort en massa saker och berättat om många här, men inte alla. Jag har inte velat stöta mig med folk.
Jag har pratat om att jag stammar i hjärnan när jag blir överrumplad. Det är ganska drygt att ha den "åkomman". Jag är ganska dålig överlag på att prata om saker. Det tror man inte när man träffar mig, alla gånger.
Det ville jag få ordning på. Men jag har, som säkert ende person i världen, tyckt att det är lite halvskämmigt att söka hjälp för saker. (Det kanske är någon fler som tänker så, men jag är inte säker.) Men jag gjorde det. Och så en dag så brast det lite för mig och jag blev i ledsenheten tvungen att bestämma mig för att ta lite hjälp.
Så jag ringde samtalsmottagningen.
Självklart sa jag till dem med en massa humor att jag egentligen mådde bra, men så vågade jag också säga till dem att jag nog behövde lite hjälp med min konflikträdsla, mitt hjärnstammande och lite fler grejer. De tyckte också det.
Men vad skulle folk tycka? Skulle jag inte tappa en massa i anseende (om jag nu ens hade nåt)? Skulle jag kunna få ett nytt jobb om folk visste att jag var ett nut case som gick i samtalsterapi? Skulle jag få folk på fall?
Ja, såna där tankar virvlade omkring och virvlar hela tiden. Vad ska folk tro?
Jag är som sagt enormt konflikträdd.
I torsdags sa min terapeut att jag skulle testa att vara i obehaget, och därav lära mig att det kanske inte är så himlans farligt ändå. Lite sånt här "hokus-pokus" på psykologifronten.
Så det är lite det jag jobbar med nu.
Det kittlar av spänning i magen na'se djuriskt eftersom jag inte har en aning om vad du som läser dettta kommer tycka. Om mig.
Men sån är jag. Och jag lär mig något hela tiden.
lördag 8 oktober 2011
Kultur
Vet ni att jag har kunnat dreja? Om jag vore konstnär skulle jag hålla på med krukmakeri.
Men tills dess smider jag ord.
Vi var på konstutställning idag.
Det lär dröja innan jag har min egna konstutställning.
Men tills dess smider jag ord.
Vi var på konstutställning idag.
Det lär dröja innan jag har min egna konstutställning.
Published with Blogger-droid v1.7.4
fredag 7 oktober 2011
Ett möte
En vaktmästare höll på att ställa i ordning en konferenslokal.
Plötsligt kom det in en kvinna i lokalen.
- Har mötet börjat än? frågade kvinnan.
Vaktmästaren kollade oroligt på klockan och funderade om han hade missat något.
- Eh, nej det tror jag inte, svarade han. Vad var det för möte du skulle på?
- Jag skulle till demensföreningen på möte. Jag vet att jag har varit där förut, men jag kommer inte ihåg var det låg nånstans.
Detta är en autentisk, sann och oförfalskad historia om ett möte. Den här historien är berättad med värme och hjärta. Och den som har skrivit det här inlägget ikväll önskar för sitt liv att det var han som hade varit vaktmästaren.
Plötsligt kom det in en kvinna i lokalen.
- Har mötet börjat än? frågade kvinnan.
Vaktmästaren kollade oroligt på klockan och funderade om han hade missat något.
- Eh, nej det tror jag inte, svarade han. Vad var det för möte du skulle på?
- Jag skulle till demensföreningen på möte. Jag vet att jag har varit där förut, men jag kommer inte ihåg var det låg nånstans.
Detta är en autentisk, sann och oförfalskad historia om ett möte. Den här historien är berättad med värme och hjärta. Och den som har skrivit det här inlägget ikväll önskar för sitt liv att det var han som hade varit vaktmästaren.
torsdag 6 oktober 2011
En bra dag.
Idag har jag köpt en klocka.
Idag har jag varit på samtalsterapi.
Idag har jag jobbat.
Idag har jag ätit grekisk mat.
Idag har jag jobbat kväll med att servera teaterfika.
Idag har jag tänkt på att jag nog är tolerant till (för?, mot?, med? - ja ni vet mina bekymmer med prepositioner) allt utom paprika och rå lök.
Idag har jag blivit irriterad att mitt hockeylag förlorade.
Jag tänkte bara berätta det för er. Vad har ni gjort?
Idag har jag varit på samtalsterapi.
Idag har jag jobbat.
Idag har jag ätit grekisk mat.
Idag har jag jobbat kväll med att servera teaterfika.
Idag har jag tänkt på att jag nog är tolerant till (för?, mot?, med? - ja ni vet mina bekymmer med prepositioner) allt utom paprika och rå lök.
Idag har jag blivit irriterad att mitt hockeylag förlorade.
Jag tänkte bara berätta det för er. Vad har ni gjort?
onsdag 5 oktober 2011
En till grej
Och om ni undrar så har jag burit så mycket lax och så många brickor med glas och så många koppar och så mycket frukt och så många tallrikar att jag är alldeles trött i armarna.
Imorgon: Träningsvärk!
Imorgon: Träningsvärk!
En kanske ny skola?
Dag tre på mitt nya jobb.
Dag ett och två resulterade i huvudvärk framåt kvällen pga tröttma och överstimulans av hjärna. Ja, det behövs inte så mycket, jag vet. Idag verkar jag ha botat huvudvärken med att sova en kvart på kökssoffan efter middagen. Det draget får fem kavelmoringar av fem möjliga.
Självklart har jag också funderat ganska hårt på vad vi ska ta upp här på Kavelmora Ink. Vi vill väl att det ska bli nåt bra om det ska till någon skola, eller hur? Och idag kom jag på vad vi ska prata om idag:
Konferenslunchning
Jag har varit på väldigt få konferenser i mina dagar. Lite ironiskt eftersom det är det jag har jobbat med en stor del av min yrkesverksamma tid. Jag har däremot ätit lunch ganska många gånger, men följdaktligen ganska få gånger på konferens. (Därför vill jag bara upplysa om att det går bra att applicera den här lektionen på andra typer av matsituationer om man förslagsvis är ute på lokal och äter.
Hursomhelst.
Idag skulle jag fatservera. Det innebär att man går in till kocken, får ett fat med (idag) lax och så försöker man greppa nån form av verktyg och så ger man sig ut i restaurangen. Vind för våg. (Passande nu när det handlade om lax, don't you think?)
Och så serverar man mat. Kött från vänster, blött från höger. KV - BH.
So far so good. (Största problemet idag var att mitt bälte sögs fast i stolarna som jag försökte tränga mig emellan (och ja, det kan bero på att det har blivit lite för mycket söta saker på sistone, och lättare kommer det inte bli med vaniljhjärtan och så vidare till fikana)).
Men i alla fall. När maten var serverad så skulle porslinet plockas in. Och det är nu vi kommer till något, som jag som total novis på servering, inte har reflekterat över tidigare:
Det är vänligt när gäster försöker hjälpa personalen, men undvik att stapla brödfatet på mattallriken!
Det är jättesvårare att plocka in disk när det ser ut så. Och då är det ju inte så himlans lätt till att börja med! Och don't get me wrong att jag redan nu har börjat lessna ur på gäster som råkar stapla disken i all välmening, men jag tänkte att det kanske kunde komma som en nyhet för vissa att det är såhär. För det var så för mig.
Och en annan sak som slog mig idag var att alla verkligen hade tagit på sig sin bästa gå-på-konferens-attityd! Det ska verkligen uppmärksammas, tycker vi här på Kavelmora Ink.
Sammanfattning på den här "lektionen" blir alltså att inte stapla disk på "restaurang" men allt går om man har en trevlig attityd.
Frågor på det?
Dag ett och två resulterade i huvudvärk framåt kvällen pga tröttma och överstimulans av hjärna. Ja, det behövs inte så mycket, jag vet. Idag verkar jag ha botat huvudvärken med att sova en kvart på kökssoffan efter middagen. Det draget får fem kavelmoringar av fem möjliga.
Självklart har jag också funderat ganska hårt på vad vi ska ta upp här på Kavelmora Ink. Vi vill väl att det ska bli nåt bra om det ska till någon skola, eller hur? Och idag kom jag på vad vi ska prata om idag:
Konferenslunchning
Jag har varit på väldigt få konferenser i mina dagar. Lite ironiskt eftersom det är det jag har jobbat med en stor del av min yrkesverksamma tid. Jag har däremot ätit lunch ganska många gånger, men följdaktligen ganska få gånger på konferens. (Därför vill jag bara upplysa om att det går bra att applicera den här lektionen på andra typer av matsituationer om man förslagsvis är ute på lokal och äter.
Hursomhelst.
Idag skulle jag fatservera. Det innebär att man går in till kocken, får ett fat med (idag) lax och så försöker man greppa nån form av verktyg och så ger man sig ut i restaurangen. Vind för våg. (Passande nu när det handlade om lax, don't you think?)
Och så serverar man mat. Kött från vänster, blött från höger. KV - BH.
So far so good. (Största problemet idag var att mitt bälte sögs fast i stolarna som jag försökte tränga mig emellan (och ja, det kan bero på att det har blivit lite för mycket söta saker på sistone, och lättare kommer det inte bli med vaniljhjärtan och så vidare till fikana)).
Men i alla fall. När maten var serverad så skulle porslinet plockas in. Och det är nu vi kommer till något, som jag som total novis på servering, inte har reflekterat över tidigare:
Det är vänligt när gäster försöker hjälpa personalen, men undvik att stapla brödfatet på mattallriken!
Det är jättesvårare att plocka in disk när det ser ut så. Och då är det ju inte så himlans lätt till att börja med! Och don't get me wrong att jag redan nu har börjat lessna ur på gäster som råkar stapla disken i all välmening, men jag tänkte att det kanske kunde komma som en nyhet för vissa att det är såhär. För det var så för mig.
Och en annan sak som slog mig idag var att alla verkligen hade tagit på sig sin bästa gå-på-konferens-attityd! Det ska verkligen uppmärksammas, tycker vi här på Kavelmora Ink.
Sammanfattning på den här "lektionen" blir alltså att inte stapla disk på "restaurang" men allt går om man har en trevlig attityd.
Frågor på det?
tisdag 4 oktober 2011
Problem. Nu har vi problem.
Okej. Nu är det såhär att jag har koncentrerat mig så mycket idag så det är nästan löjligt. När jag koncentrerar mig så slickar jag mig om läpparna, omedvetet, och då blir jag alldeles såhär röd och fnasig. Det är så jobbigt!
Sen en sak till. Caféskolan är lagd i termos och jag tror vi behöver ett nytt projekt här på Kavelmora Ink. Vad tror ni?
Kan vi inte göra som så att vi sätter oss i smågrupper och pratar om det här? Vad vill vi lära oss? Vad BEHÖVER vi lära oss?
Den här bloggen är ju till för er som läser. Och för mig som skriver.
Jag skulle bara behöva lite hjälp med det här, om det är okej?
Så ta en kvart femton minuter och diskutera det här sinsemellan så tar vi utvärdering i morgon.
Frågor på det?
Sen en sak till. Caféskolan är lagd i termos och jag tror vi behöver ett nytt projekt här på Kavelmora Ink. Vad tror ni?
Kan vi inte göra som så att vi sätter oss i smågrupper och pratar om det här? Vad vill vi lära oss? Vad BEHÖVER vi lära oss?
Den här bloggen är ju till för er som läser. Och för mig som skriver.
Jag skulle bara behöva lite hjälp med det här, om det är okej?
Så ta en kvart femton minuter och diskutera det här sinsemellan så tar vi utvärdering i morgon.
Frågor på det?
måndag 3 oktober 2011
Min första dag
Hej bloggen.
Idag har jag börjat på ett nytt jobb. Mitt nya jobb. Det känns jeteroligt.
Jag åkte bil till jobbet idag. Det var kul. Jag höll på att krocka i en rondell, för det var så mycket bilar där. Och jag är inte så van att det är en massa andra bilar ute och kör när jag ska till jobbet. Bilen tutade på mig.
Sen drack vi kaffe direkt på morgonen. Och läste tidningen, om vi ville. Jag ville inte riktigt men gjorde det ändå. Sen gick vi och jobbade.
Eller jobbade och jobbade, jag fick nycklar av en snäll vaktmästare som jag tror kommer bli min kompis. De är snella på mitt nya jobb. Det var de på mitt gamla också, men jag är glad att de här arbetskompisarna också är det.
Sen fick jag räkna pengar. Inte mina egna. Det var ganska roligt. Jag tyckte det var svårt att sedlarna låg i fel fack men jag ska nog lära mig. Eller ändra om i systemet. Vi får se. Jag kanske tänker hålla en låg profil i början och göra förändringar gradvis. Kanske.
Sen blev klockan nio och då dricker man kaffe. Det tycker jag är kul. Jag fick en macka med ost på. Den var god.
Efter fikat jobbade vi lite till. Jag fick titta på en dator och så helt plötsligt så kom en ny kompis och sa att det var lunch. Vi gick på restaurang och åt. Det var jättegott. Jag åt fisk. När vi var på väg till restaurangen träffade jag en kompis, men jag kände mig så ovan vid att träffa folk jag känner så jag kanske betedde mig lite konstigt. Det var inte med flit. Tänk vad bra det vore om han jag träffade läser det här så att han får veta hur jag tänker.
Efter lunchen pratade jag med en annan vaktmästare. Han bor i grannbyn. Han frågade vilken bil jag brukade pendla i när jag åkte till mitt förra jobb och tydligen hade han noterat att jag har rostiga bakskärmar. Jag hoppas att han noterat det pga att jag aldrig kört förbi honom i för hög hastighet, men jag frågade inte. Han var också snäll.
Sen fick vi gå runt i lite lokaler. Jag ska jobba imorgon också och då kommer det en massa människor till mitt jobb. Det ska bli kul. De ska vara på konferens. Jag ska mest le och kanske bära vatten och fylla på kyckling på deras tallrikar. Tror jag. Vi får se.
Efter det tog min dag slut. Då fick jag gå och handla kläder och skor och då träffade jag min fru. Det kändes overkligt men trevligt. Då gick jag och köpte mjölk.
När jag kom hem åt vi middag. Jag var trött men glad. Nu tänker jag sova.
Godnatt bloggen, vi ses imorgon. Puss och kram.
Idag har jag börjat på ett nytt jobb. Mitt nya jobb. Det känns jeteroligt.
Jag åkte bil till jobbet idag. Det var kul. Jag höll på att krocka i en rondell, för det var så mycket bilar där. Och jag är inte så van att det är en massa andra bilar ute och kör när jag ska till jobbet. Bilen tutade på mig.
Sen drack vi kaffe direkt på morgonen. Och läste tidningen, om vi ville. Jag ville inte riktigt men gjorde det ändå. Sen gick vi och jobbade.
Eller jobbade och jobbade, jag fick nycklar av en snäll vaktmästare som jag tror kommer bli min kompis. De är snella på mitt nya jobb. Det var de på mitt gamla också, men jag är glad att de här arbetskompisarna också är det.
Sen fick jag räkna pengar. Inte mina egna. Det var ganska roligt. Jag tyckte det var svårt att sedlarna låg i fel fack men jag ska nog lära mig. Eller ändra om i systemet. Vi får se. Jag kanske tänker hålla en låg profil i början och göra förändringar gradvis. Kanske.
Sen blev klockan nio och då dricker man kaffe. Det tycker jag är kul. Jag fick en macka med ost på. Den var god.
Efter fikat jobbade vi lite till. Jag fick titta på en dator och så helt plötsligt så kom en ny kompis och sa att det var lunch. Vi gick på restaurang och åt. Det var jättegott. Jag åt fisk. När vi var på väg till restaurangen träffade jag en kompis, men jag kände mig så ovan vid att träffa folk jag känner så jag kanske betedde mig lite konstigt. Det var inte med flit. Tänk vad bra det vore om han jag träffade läser det här så att han får veta hur jag tänker.
Efter lunchen pratade jag med en annan vaktmästare. Han bor i grannbyn. Han frågade vilken bil jag brukade pendla i när jag åkte till mitt förra jobb och tydligen hade han noterat att jag har rostiga bakskärmar. Jag hoppas att han noterat det pga att jag aldrig kört förbi honom i för hög hastighet, men jag frågade inte. Han var också snäll.
Sen fick vi gå runt i lite lokaler. Jag ska jobba imorgon också och då kommer det en massa människor till mitt jobb. Det ska bli kul. De ska vara på konferens. Jag ska mest le och kanske bära vatten och fylla på kyckling på deras tallrikar. Tror jag. Vi får se.
Efter det tog min dag slut. Då fick jag gå och handla kläder och skor och då träffade jag min fru. Det kändes overkligt men trevligt. Då gick jag och köpte mjölk.
När jag kom hem åt vi middag. Jag var trött men glad. Nu tänker jag sova.
Godnatt bloggen, vi ses imorgon. Puss och kram.
söndag 2 oktober 2011
RAKKO
Receptionsansvarig konferenskoordinator. RAKKO.
Och ja, jag är lite klädsamt nervös. Och imorgon får ni veta hur första dagen gick. Hoppas jag.
Och ja, jag är lite klädsamt nervös. Och imorgon får ni veta hur första dagen gick. Hoppas jag.
lördag 1 oktober 2011
En hel hand
När man har haft en blogg i över ett år så märker man att ämnen börjar återkomma och upprepas.
Men så får det vara.
Han, den äldste sonen, har pratat om den här dagen länge nu. "Näj fyllej jag åj?" är en mening som jag inte kommer att sakna.
Och idag så fick han svaret på sin fråga. Det var idag.
Det klassiska rävsovandet. Småsyskonen som inte riktigt fattade vad som pågick när föräldrarna faktiskt klev upp på en gång när de började godmorgonhojta. Pappans bror med amerikansk kompis nyss uppvaknade i tvättstugan. Hyschandet och smygandet genom hallen. Kommentaren "Nu haj jag ont i magen så nu kommej jag nej". Allt det typiska för en födelsedagsmorgon fanns i morse.
Och så bara fortsatte det. Cykelavtäckning och typiska glädjehopp av födelsedagsfiraren. Frukost i (nåja) lugn och ro, kalasförberedelse och cykelprovning. (Allt i detta inlägg kommer vara färgat i rosa, bara så ni vet. Det är så jag minns dagen även om det säkert finns andra nyanser också.) Flagghissning och hammockframtagning från vintervila. Allt i strålande solsken.
Han fyllde fem idag, våran fina broder. Han hade bjudit till kalas och festklädda barn dök upp, ett efter ett. Och till slut började kalaset. Paket, saft, kaffe i pumptermos och Leonards specialtårta. Och bokstavskex. Allt i strålande solsken.
Skattjakt i Toy Storytappning, Bullerbykänsla med skrinda och sandlåda, föräldrar som bytlånade barn mellan varandra, pappor som stod och pratade snicksnack - allt på nästan samma gång. I trivsel. I alla fall i det hörnet av kalaset som jag stod i.
När kalaset tog slut fortsatte festen. I mitt hjärta. En familj stannade kvar på tacos och fick märka att jag blev erbjuden ett till jobb, lite sådär på en lördag utanför porten. (Men jag har ju redan fått ett jobb, fast han kanske inte läser den här bloggen.) Småsyskonen somnade ovaggade och vi passade på att intervjua födelsedagsbarnet. Han var, om man säger som så, nöjd med sin födelsedag. Att sedan mamman kanske fiskade fram att cykeln var den bästa presenten fastän födelsedagsbarnet själv tyckte att Blinkers var snäppet vassare, det ligger nog mest i föräldrarnas ... ja, vad man nu säger.
Jag tror jag kommer komma ihåg när vår son fyllde en hel hand. Om han kommer komma ihåg den får vi se sen.
Men så får det vara.
Han, den äldste sonen, har pratat om den här dagen länge nu. "Näj fyllej jag åj?" är en mening som jag inte kommer att sakna.
Och idag så fick han svaret på sin fråga. Det var idag.
Det klassiska rävsovandet. Småsyskonen som inte riktigt fattade vad som pågick när föräldrarna faktiskt klev upp på en gång när de började godmorgonhojta. Pappans bror med amerikansk kompis nyss uppvaknade i tvättstugan. Hyschandet och smygandet genom hallen. Kommentaren "Nu haj jag ont i magen så nu kommej jag nej". Allt det typiska för en födelsedagsmorgon fanns i morse.
Och så bara fortsatte det. Cykelavtäckning och typiska glädjehopp av födelsedagsfiraren. Frukost i (nåja) lugn och ro, kalasförberedelse och cykelprovning. (Allt i detta inlägg kommer vara färgat i rosa, bara så ni vet. Det är så jag minns dagen även om det säkert finns andra nyanser också.) Flagghissning och hammockframtagning från vintervila. Allt i strålande solsken.
Han fyllde fem idag, våran fina broder. Han hade bjudit till kalas och festklädda barn dök upp, ett efter ett. Och till slut började kalaset. Paket, saft, kaffe i pumptermos och Leonards specialtårta. Och bokstavskex. Allt i strålande solsken.
Skattjakt i Toy Storytappning, Bullerbykänsla med skrinda och sandlåda, föräldrar som bytlånade barn mellan varandra, pappor som stod och pratade snicksnack - allt på nästan samma gång. I trivsel. I alla fall i det hörnet av kalaset som jag stod i.
När kalaset tog slut fortsatte festen. I mitt hjärta. En familj stannade kvar på tacos och fick märka att jag blev erbjuden ett till jobb, lite sådär på en lördag utanför porten. (Men jag har ju redan fått ett jobb, fast han kanske inte läser den här bloggen.) Småsyskonen somnade ovaggade och vi passade på att intervjua födelsedagsbarnet. Han var, om man säger som så, nöjd med sin födelsedag. Att sedan mamman kanske fiskade fram att cykeln var den bästa presenten fastän födelsedagsbarnet själv tyckte att Blinkers var snäppet vassare, det ligger nog mest i föräldrarnas ... ja, vad man nu säger.
Jag tror jag kommer komma ihåg när vår son fyllde en hel hand. Om han kommer komma ihåg den får vi se sen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
