Septemberjakt

Knaster..
"Storebror, kom"
Knaster...
"Storebror här, kom."
Knaster..
"Du kan klättra ner från Kallkälllspasset nu. Det är klart. Kom."
Knaster...
"Vad sa du? Kom."
Knaster..
"Det är klart. Ni kan komma hit. Det är fika nu... Klartslut."

Ni vet väl hur det känns?
Det är kallt, mörkt och man huttrar. Man äter gröt, fastän man egentligen inte äter gröt. Man är vaken, fast man egentligen inte är vaken. Man har packat säcken och man är redo, fast man egentligen inte är redo. Klockan är halv fem och det är mörkt och man huttrar.
Ens pappa och bror sitter vid frukostbordet och orden som talas är viskande och få.
Man sitter i långkalsongerna och flanellskjortan och huttrar och är egentligen inte helt vaken. Fast man är vaken, och spänd - det är kanske därför man huttrar?
Bilrutan skrapas och bilen lastas med säckar och älgstudsare. Man känner patronernas klirrande i fickan, och tubsockan innehållande slutstycke tynger i jackfickan. Tjocksockarna börjar värma i gummistövlarna, men man huttrar fortfarande och det är mörkt.
Variatorremmen gör att motorn tjuter, och det är ett härligt ljud i förgryningen. Bilen rullar sakta ner för backen och när den svänger vänster ser man att det lyser i farbror Sten's fönster. Skogen sover.

Samlingen vid bommen är sig lik. Bilarna rullar in en efter en och parkerar, och ur stiger orakade, nyvakna män och kvinnor iklädda jaktkläder av varierande prisklass och bildörrarna stängs så ljudlöst som det går. Man hälsar, tyst för att inte störa skogen.
Folk står i små klungor och diskuterar vind, väder och huruvida det setts ko-kalv eller stortjurar under gårdagskvällens spaningar - allt är som vanligt.
Jaktledaren påkallar uppmärksamheten och börjar rita med en "Niohelatre-kula" i gruset var vi ska passa och var "hundgåarn" ska börja. (Det brukar vara från Luspen.)
När passen blivit utdelade så sätter man sig i bilen igen, nu något varmare men med samma huttrande känsla i kroppen. Nu är det definitivt adrenalinet som gör att man skakar och man spanar uppmärksamt upp över hyggena för att se älg.
Pappa instruerar och minns om alla bekanta platser och det är precis som det ska vara.
Men den här morgonen är det inte riktigt som det ska vara.
På hygget står två älgar.

"Stanna bilen pappa!"
Reaktionen är omedelbar. Solen har gått upp och lyser upp det guldbruna hygget och mitt på det står Han. Skogens Konung. Adrenalinet gör nu att man är helt lugn - fastän pulsen rusar.

Idag åkte jag till jobbet. Det var kallt när jag åkte hemifrån och jag hade fått skrapa rutorna på bilen. Klockan var halv åtta, så det var inte längre mörkt - men höstkänslan var total.
Bilar stod i parkeringsfickor längs vägen med jämna mellanrum och jag förstod var förarna befann sig. På pass. De hade också säkert haft samling vid nån bom och diskuterat vindar och var hundgåarn skulle börja nånstans och nu skulle de få en spännande, härlig dag i skogen eller på nåt trevligt hygge - och jag visste hur de kände sig.

Sen såg jag älgkon. Vid vägkanten. 300 meter från den senaste bilen jag passerat. Och jag kände lite adrenalin strömma genom kroppen. Och så skrattade jag lite inombords åt att den där stackars jägarn inte visste att jag satt i bilen och kikade på en fin älg, helt utan gevär. Varken jag eller älgen alltså.
Och älgen sprang in i skogen igen och jag stannade inte bilen. Den här gången.

Klart slut.