Låg och läste lite bra bloggar på Leonards säng idag medans han spelade Bamsespelet mot sig själv. (De andra sov.)
Skrattade till lite varpå min äldste son frågade vad jag skrattade åt.
"Lite text bara på internet" svarade jag.
"Fåj jag se?" fjågade han.
Jag visade upp min mobil (där det förmodligen bara syntes svarta krumelurer mot en vit bakgrund i Leonards ögon) och så började han skratta.
Tillgjort. Och ganska mycket, men han höll det ändå trovärdigt. Han kan det här med att skratta socialt, min son. (Det kan även min andre son, men det är en annan story.)
Vad var det han skrattade åt då? Jo, det här. En ny fave. Fredrik Backman. Läs.
Härom veckan lyssnade min äldste son och jag på Mammas Nya Kille på P3. Då skrattade han också, min son. Sen nästa dag, när vi skulle åka till bystugan så ville han inte lyssna på Bamse utan på "pappas pjogjam på jadio".
Då blev jag också lite stolt och glad. Att vi har fått en son med samma typ av humor som mig.
torsdag 9 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag tänker verkligen inte ge råd i barnuppfostran. Och alla ska veta att jag gillar MNK skarpt...
SvaraRaderaMEN jag måste säga att det känns tveksamt att lyssna på MNK tillsammans med sin under 5 åriga (?) son...
Det mesta går antagligen över huvudet, och rösterna är säkert roliga... men, men fredrik... det känns rebelliskt av dig!
(vilket jag iofs gillar, men ska det verkligen ske på bekostnad av dina barn?)
Äsch, det ordnar sig säkert med tiden allt som jag stökar till nu. Han är säkert inte så formbar, vår son - han brås ju på mig!
SvaraRaderaOch förresten, var jag inte redan en rebell förr i världen när jag var ännu tjockare och mesigare än vad jag är nu? Nej just ja, det var jag inte...
Du Daniel, du är så vis så du kan ge råd i alla lägen - kom ihåg det. Men jag fattar fortfarande inte vad missionärskandidatinläggen handlar om.. har tänkt på det hela dagen!