Idag somnade jag i soffan, och därför har jag lite överskottsenergi just nu. Jag kanske hinner skriva ett kort inlägg innan kvällen blir natt - vad tror du?
Det är lite på samma tema som gårdagskvällens tema. Håll till godo.
Jag har ju gått på High School i Amerika också. I gymnasiet var jag där, i Northern California. Eureka, Humboldt County. Där marijuanan växer som bäst.
Jag läste spanska, hade gymnastik, nåt samhällskunskapsämne som hette Oikos och var lite flummigt, hade Speech, nån annan typ av engelska, krukmakeri och Algebra.
Du som känner mig vet ju att jag inte är den vassaste kniven i lådan när det kommer till matematik och jag vet egentligen inte varför jag valde matte där - men som sagt, jag var/är ju inte den vassaste kniven i lådan. Lite för få ägg i omeletten. För få tegelstenar för att det ska kallas ett helt lass. Saknas några får i fållan.
Men jag hade i alla fall de här matematiklektionerna och jag vet att jag lärde mig en massa där. Min lärare såg ut som Elton John och det roligaste var att hon hade en plansch med honom i klassrummet!
Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan om mitt överutvecklade luktsinne.
Klassrummet var ett fyrkantigt rum med stolar i rader. Ni vet såna här stolar som sitter ihop med en bänkskiva, som de hade i Beverly Hills 90210, såna. Vi satt alltså inte bredvid varandra utan i rader med klasskamrater framför och bakom oss, och vi hade våra tillägnade platser.
Nästan varje lektion så kände jag en mycket märklig, vass och lite sur doft. Eller kanske man ska skriva stank? Och eftersom jag har ett ruttet självförtroende så trodde jag självklart att det var jag som luktade, så varje dag fick jag göra "självdoftskontrollen". Det är svårt att göra det i en så öppen lokal som det här klassrummet var, och eftersom doften (stanken) var så stark var det svårt att avgöra om det var jag eller inte.
Det här var mycket jobbigt för mig.
Tills jag insåg varifrån doften (stanken) kom.
Det var inte från mig utan från tjejen som satt snett framför mig.
Tjejen i ljusa Wranglerjeans och matchande jeansjacka.
Det var hon som luktade, inte jag. En sten föll från mitt bröst och jag kunde slappna av. Jag minns inte hur jag kom på att det var hon som luktade men jag minns att så fort jag insett varifrån lukten kom - så kunde jag acceptera den.
Storsint va?
måndag 6 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mycket:)! Stackars tjej!
SvaraRaderaAmerikanska high schoolstudenter är ju kända för att inte duscha efter gympan... Äckligt är vad det är.
SvaraRaderaVi som är begåvade med ett utomordentligt luktsinne kan verkligen relatera till Peter Parkers visa ord "my gift - my curse"! Gissa om det är my curse på jobbet ibland? Inte bara kaffelukt där inte...
Det är tur att USA inte är nån stormakt eller trendsättare - för hur skulle världen se ut då?
SvaraRaderaNej, vi har det inte lätt men jag tror (nej vet) att du Modedoktorn har det kämpigare! May the force be with you eller hoppas du får vara lite så där lagom täppt i näsan ibland.
Jag tycker du är väldigt rolig som gör självdoftskontrollen. För övrigt ett fantastiskt ord du har tagit fram där! Hoppas jag får se kontrollen live nån gång!
SvaraRaderaJag brukar försöka vara diskret när jag gör självdoftskollen, men du kommer säkert få se den nån gång... jag tar på mitt ansvar att så långt jag kan inte lukta alltför illa.
SvaraRaderaJa man får göra vad man kan! Påminn mig när vi ses så ska jag berätta om när jag fick ngt stinkigt (inte bajs) på min sökare och det tog flera veckor att bli av med odören...
SvaraRaderaI can barely wait!!
SvaraRadera