Jag är nu han.

Jag har läst på Stockholms Universitet.
Det kanske verkar otroligt, men det är sant. Lingvistik och Spanska. 37 poäng har jag skrapat ihop - inte illa va?
När jag läste på Universitet så funkade det inte lika bra med mina tidigare studietekniker - att smöra och att skriva av blivande fruar. Så jag fick försöka plugga. Läsa, studera och lära mig saker själv.

Var gör man det lättast?
Jo, på ett bibliotek och helst bland alla böcker - så man verkligen får inspiration!
Det fanns då (finns säkert nu också)  små skrivbord med väggar som man kunde krypa in i för att verkligen koncentrera sig, och det brukade jag göra. Det fanns en lampa som man kunde tända och släcka, beroende på hur mycket man ville se av boken och så fanns det inte så mycket mer.

Men mer behövdes egentligen inte. Man var ju där för att plugga och läsa, och då behövdes det egentligen bara ett bord, en lampa och en bok och av dessa tre ting behövde man bara komma ihåg en själv. Bra för mig.
Det finns ett tillfälle när jag pluggade där på den övre våningen på Universitetets bibliotek som sitter som fastetsad i min hjärna, och den vill jag dela med dig.

Jag satt och läste. Eller smsade, jag minns inte säkert. (Det var innan smart phones och jag hade fortfarande min Ericsson T10 så jag satt inte och surfade, det är ett som är säkert.) Och helt plötsligt märkte jag att det var något som inte var sig likt. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men det var en stickande känsla. Jag kollade mig omkring, men jag var ganska själv i det lilla klustret av studieplatser jag satt mig vid.
Sen kände jag det starkare. Jag kände att det var något som luktade. Men jag satt ju där själv, det kunde väl inte vara jag som luktade? Jag gjorde "självkollen" (ni vet när man kollar om man luktar fräscht genom att tilta huvudet neråt samtidigt som man höjer armen lite diskret så att ingen ska förstå vad man håller på med när man luktar om deodoranten har slutat fungera) och jag fick godkänt på den.
Jag kollade mig omkring igen, men det var bara böcker i min närhet. Och de luktar väl inte?

Nej, det var inte böckerna. Jag var tvungen att vidga mitt sökande, så jag ställde mig upp lite diskret och kikade mig omkring. Inget konstigt i sikte, men i lukte var det konstiga saker i farten.
Jag vidgade mitt sökande lite mer och kom till en cirkel med fotöljer där folk kunde sitta och läsa magasin eller andra läsdon. Det var såna här fotöljer med typ tygnät i breda skotsrutor och de var egentligen inte särskilt bekväma att sitta i, men i jämförelse med en hård standardstol så var de gudomliga.
I ringen satt ett par personer i varsin fotölj, och här var odören mycket stark.
Jag förstod att jag var nära källan och mycket riktigt så fanns den där!

I en av fotöljerna satt en man som hade tagit av sig sina kängor. Han satt där och läste sin bok barfota. Och det var därifrån stanken kom.
Jag hade känt den från ca 7 meter bort! Hans fotsvett! Jag tänkte i mitt stilla sinne när jag retirerade tillbaka till min plats på de studiekamrater som satt i samma ring av fotöljer som formligen bombarderats av hans fotsvetssmissiler - förmodligen utan att hinna reagera innan det varit för sent.

Men. Jag. Har. Insett. En. Sak.

Jag är nu han.

Det har slagit mig ett par gånger den senaste tiden att jag har blivit lite yr och illamående när jag böjt mig ner för att knyta skorna, och jag har kommit på varför.
Mina skor har slutat andas.
Och mina närstående håller andan.
Som jag gjorde den där gången när jag lämnade biblioteket för att hitta en luktfri studieplats.