Dagens Caféskola. Bland annat om uppförande

Är det verkligen två dagar sen jag var här och kladdade på Kavelmora Ink?
Hur mycket har inte hänt på de två dagarna? Berätta!

Okej. Om ingen annan gör det så börjar väl jag:
Jobb. Igår och idag.
Man bör vara sugen på att möta människor när man jobbar med det jag jobbar med. Det är inte alla dagar jag är det, om man nu ska vara ärlig. Jag tror på ärlighet, det är bara det att jag ibland brukar gömma ärligheten under en liten filt och kanske inte öppna den där vänstra fliken på filten förrän jag är själv i rummet.
Men nu kör jag.
Det är lite jobbigt ibland att möta människor som kommer och ska köpa en kokosboll med pärlsocker och så är de även på energitjuvarstråt! De köper inte bara fika, de snor av min värdefulla energi också! Som jag kämpar för att spara ihop till så att det ska bli kul för både mig och mina medmänniskor - och så bara snor de den av mig.

Fräckt.

Men då brukar jag försöka sno tillbaka, bara på pin kiv. (Förresten, Chefen, om du läser det här - jag nämner inga namn på kunderna. Och jag ser alltid till att försöka sälja så mycket som möjligt till dem så att vi tjänar så mycket som möjligt. Bara så du vet.)
"Hej, har ni expressokaffe?"
En sån gång önskar man att man vore lite elak och kunde hånskratta dem rätt upp i ansiktet!
Men det gör jag inte. Jag skrattar med stora bokstäver inombords och säger med ett straight face:
"Absolut."
Sen kiknar jag inombords när de ber om "en dubbel expresso och en enkel expresso".

Och så skriver jag av mig här. På det här sättet så snor jag tillbaka energin som (kanske inte just de kunderna med expressokaffet) kulturtanter utan specificerad storlek på kläderna som inte säger hej när jag hälsar, stekiga farbröder med flottfrilla och dålig andedräkt som tittar nedlåtande på mig (nyklippt och fin) medan de frågar efter grädde till kaffet eller tuggummituggande tjejer med överblekt hår och piercade ögonbryn som försöker pruta på pannkakorna tagit från mig - helt utan att jag gjort något för att förarga dem.

De gör att det inte bara är kul att jobba.
Tills man kommer på att det är dem det är synd om.
Det är de som har ont i magen, bara fick dubletter av tomten av grejer som de inte önskade sig, hade cement i sandlådan, de som inte fick bort isen ordentligt från vindrutan, de som kanske inte fick nån kram i morse.

Antingen kan man tycka synd om dem eller så kan man skratta åt dem.
Jag gör båda.
Det kanske inte gör mig till nån toppenkille och jag kanske borde putsa lite på glorian efter ett sånt här inlägg och jag ska nog göra det.
Men det är så jag överlever. So sue me.