Ett undantag, en skitdag med guldkant som denna

En varning för detta inlägg.
Tycker du att det är tråkigt att läsa klagomeddelanden, och allra helst från småbarnsföräldrar, bör du sluta läsa nu. Eller fortsätt. Och inse att det du gör härnäst är JÄTTEKUL i jämförelse med att läsa det här inlägget. För det kommer skrivas.

Jag är en ganska glad person med en positiv syn på livet. Tänker att man kan göra mycket tråkiga saker roliga bara med tankens hjälp, bara man bestämmer sig för det.
Sen tycker jag själv att det kan vara ganska tjatigt att läsa om alla som klagar på sin vardag, och jag brukar tänka "jamen gör nåt åt det då!" och så försöker jag tänka positivt på vår egen situation - för det är väl det enda JAG kan göra?
Det finns vissa saker som man inte "får" klaga på här i världen. Sina barn till exempel eller better yet, det faktum att man har fått barn. Det finns så många som drömmer om barn och kämpar för att FÅ barn, och då ska de som HAR barn vara väldigt tacksamma att de har gåvan redan.
Och det är jag. Vi.
Men jag måste få ur mig lite saker för att kunna gå vidare till nästa nivå.
Jag älskar våra barn, mer än livet självt. Inte tu tal om saken.

Sen får man helst inte klaga på att man är sjuk eller trött heller. För det vill ingen höra.

Men det är jag. Trött och sjuk. Mycket trött och lite sjuk.
Jag brukar få frågan "hur är det?" och det är väl inte alltid som jag svarar sanningsenligt. Jag svarar nästan aldrig 100% ärligt (förlåt att jag ljuger), för jag vet att folk kommer bli så förvånade och förmodligen illa till mods.
Min kära fru, som jag idag har varit tillsammans med i tolv år (en skitdag med guldkant således), är mycket bättre på att svara ärligt och på att be om hjälp. Helena, jag håller på och lär mig av dig. Jag är bara mycket trög.

Medmänniskor har det också tufft i sina vardagar, det vet jag. Det är därför jag inte brukar släppa fram de här tankarna utan gömmer dem bakom humor och snabba kommentarer, och det har hjälpt mig.

Men så blev jag förkyld. Och besviken.
Och då kände jag hur trött jag är.

Jag skriver inte det här för att få en massa kommentarer från dig med "åhh, stackars dig..." för det är inte det jag är ute efter. Jag uppskattar stöd och uppmuntran, men jag fiskar inte efter det idag. Det räcker med att du läser det här och kanske vill le mot mig nästa gång vi ses. Och kanske vill fortsätta läsa kommande inlägg, som jag inte vill ska vara såhär grå och mollstämda.

Att skriva här har varit som en terapi för mig. Men det har också sugit musten ur mig lite.
Medmänniskor har frågat hur vi hinner blogga, Helena och jag, och jag har hunnit på kvällarna. Efter att alla har lagt sig. Efter att jag borde ha lagt mig också...
Men det har hjälpt mig att få skriva av mig om tankar som rusat omkring i skallen på kvällen och jag kommer fortsätta göra det hädanefter också.
Du som läser ger mig energi - tack.

Det finns alltid de som har det värre, det vet jag också. Men idag kände jag såhär, på den här skitdagen. Med guldkant.
För det finns alltid nåt kul att tänka på - bara man har snuddat botten ett litet tag och är på väg uppåt igen.

Hoppa du vill fortsätta läsa Kavelmora Ink och skratta med mig. Annars tackar jag för att du varit här i alla fall, det har betytt mycket.