söndag 8 maj 2011

Ett verklighetens inlägg

Min gode vän Daniel har en finfin blogg som gör att man tänker till. Med man menar jag jag. I ett av hans senaste inlägg så skrev han om hur vanligt det är att man kanske bara visar sin fina fasad på internets sociala medieväggar och att man inte beskriver verkligheten.

Jag brukar beskriva verkligheten. Men jag har en enormt stor censursapparat som allt jag skriver måste gå igenom innan det hamnar på Facebook, Twitter eller här. Allt går igenom den, och väldigt mycket fastnar. Ibland halkar grejer igenom, och det ber vi här på Kavelmora Ink om förlåtelse för.

Daniel förklarade för mig att det inte är samma sak att klaga som att beskriva verkligheten. Jag har trott att det har varit så, kanske beroende på att jag har kalibrerat censurapparaten lite fel.
Sen ska inte allt skrivas, för det är inte för alla att läsa eller veta.

Det finns så mycket sånt i mitt liv, och helst skulle jag vilja skriva det så att jag får det ur mina system. Men det går inte riktigt.
(Jag brukar ogilla inlägg som bara består av hemliga koder och teasers om sånt som jag aldrig kommer få reda på - och så håller jag på här själv! Skämmes på mig. Förlåt. Ska försöka att det inte blir en vana.)

Det har varit en ledig helg. Från jobb. Folk kommer fråga mig imorgon på jobbet om det var en bra eller dålig helg, och det är alltid lika svårt att svara på en sån fråga.
Heaven and hell. Kommer jag svara.
En kund jag pratade med häromdagen (efter att jag frågat: "Läget?") sa att 'det som är värt att berätta, är bra.'
Lite sant, kan jag tycka.

Men verkligheten handlar också om sånt som inte är värt att berätta. Och att vissa av de sakerna som inte är värda att berätta är rentav fantastiska! Kanske kommer de att beskrivas här eller nån annanstans - annars kan du som läser bara glädjas med oss. (Vi ska inte bli fler. Reds anm.)

Och för att det inte ska bli för rosa för er smak och alltför puttinuttigt så kommer jag fortsätta att kalibrera censurapparaten tills en annan gång så att även annat kan slinka igenom.

3 kommentarer:

  1. Du har rätt såklart. Man kan inte skriva allt. Om det roar eller oroar dig så kan du veta att jag minsann också har en gigantisk censurapparat. Och det har kanske i bästa fall de flesta.
    Att kalibrera censuren är en konstart och jag tycker du gör det bättre än många andra. När ska vi hinna träffas och prata mer ocensurerat?

    För det som inte är värt att berätta på cafeet eller i bloggen är sånt som verkligen betyder nått.

    SvaraRadera
  2. Jag måste hålla med om sista meningen! Det man berättar i förtroende/enrum/mindre sällskap är sannolikt det som formar ens liv.

    I.ö. tycker jag att folk givetvis får dela det de vill. Men personligen har jag ganska svårt att relatera både till klämkäcka klyschor och det eviga fb-gnället som vissa ägnar sig åt. De förstnämnda då jag oftast finner dem ointressanta. Det sistnämnda då jag tänker mig att om livet verkligen är så eländigt som det låter för vissa så måste det finnas andra sätt att komma tillrätta med eländet, än att utgjuta sig om att livet är skit, med olika formuleringar, 15-20 ggr/dygn på fejjan.

    Det beror kanske på olika syn på integriteten? Både andras och den personliga? Jag gillar att du inte hänger ut folk med namn osv. Vilket ju många gör med vänner, partners, barn, kollegor osv. Och som du så klokt skriver tycker jag inte att alla historier ska återges på nätet, i synnerhet inte om det ens är "min" historia!

    SvaraRadera
  3. Daniel - Det är en himla tur att vi har den här censurapparaten, kan jag tänka ibland. Men man vill dela grejer också och jag ser fram emot att få träffa dig live! Snart, vore bra. Och kul. Och tack för din fina feedback.

    Anonym - jag tror också att det borde finnas bättre metoder att hantera sin "skit" än fb och jag tänker att jag får försöka uppmuntra på mitt sätt och kanske ändå uppmärksamma de som skriver på olika sätt. Men det är ibland klurigt.
    Tack för att du läser här och förgyllde min dag med din kommentar!

    SvaraRadera