En spännande historia. Fortsättningen. Och slutet.

Ni kommer ihåg förra delen av histoien?
Här kommer fortsättningen.

Det var Fredag. Mannen hade klätt sig i sin bästa skrud, en mörkblå skjorta och lite gråa byxor. Han hade lyckats få låna ut sina barn till sina svärföräldrar och han var nervös.
Han skulle på återintervju.
Solen sken och det var sommarvarmt i luften. Mannen parkerade bilen på parkeringen och drog sitt betalkort för att inte åka på böter. Han ville inte riskera några onödiga utgifter, han var ju fortfarande arbetssökande och inkomstbefriad.
Mannen välkomnades av en chef, en annan kvinna och en annan kvinna. De mötte mannen med leenden och nervositeten släppte något.
- Vill du ha kaffe? undrade bossen och mannen tackade ja.

De gick in i restaurangdelen och började samtala. Tiden flög förbi och plötsligt tackade chefen för mötet och mannen fick ta på sig sin något för varma jacka och åka hem. Till svärföräldrarna. Där frågades det hejvilt hur det hade gått, och mannen kunde bara svara att det hade känts bra. Men att besked skulle dröja.

Mannen och hans fru satte sig i bilen för att åka till affären. Det fanns ju ett kalas att handla till!
Plötsligt ringde mannens mobil. Han trotsade trafiksäkerheten och svarade med sin telefonsvararröst. Det var chefen som han nyss träffat som ringde.
- Ja, vi kör med snabba ryck som du märker! skrattade chefen.
- Hja, det har du rätt i! svarade mannen medans han körde in på affärens parkering. Han valde en plats i solen.
- Har du ens hunnit hem?
- Nej, inte riktigt. Men det gör inget.. svarade mannen så nonchalant men ändå intresserat som det gick.
- Jo, vi har pratat lite och vi skulle gärna se att du började jobba hos oss på måndag. Kan du börja klockan sju?
- Ja, det kan jag, svarade mannen med ett ganska stort leende på läpparna.

Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut.

En Dagdrivares Dagbok. Inlägg ... kanske 28?

Mitt torsdagsnöje var att åka till Edsbyn. Där stod en släpvagn som jag skulle få hämta åt min bror.
Jag gillar att åka bil ensam. Men jag avskyr när det inte går att få in rätt kanal på radion.

En stor kopp kaffe köpte jag också innan jag lämnade Falun. Varför? frågade jag mig i Toftbyn när jag ännu bara druckit typ fyra sippar pga ville inte bränna tungan. Vilket jag gjorde. Ändå. Då tröstade det bra med en pistagebulle.

Väl i Edsbyn märkte jag att det även där dricks elvakaffe. Det uppskattades enormt mycket, eftersom jag hade slut på kaffe i min pappmugg ute i bilen. Kaffet som bjöds var ljumt och gott, precis som jag gillar det.
Solen sken också.

När jag kom hem, typ halv i hämtning av barn hos dagmamman kastade jag i mig lunchen sådär snabbt som bara jag kan. Och blev jättemätt. Enochsjuttiofem. Då ringde en av dagmammsen och frågade om jag inte kunde dröja en halvtimme med att hämta barnen pga sömncykel, och det kunde jag. Jättemätt.

Men det rådde jag bot på. Vi, barnen och jag tog kavelmorabussen in till stan och hämtade ut paket och köpte glass. Har ni tänkt på att glass smakar så mycket bättre när man äter den sittandes på en bänk i eftermiddagssol?

Att sen komma hem och få ett telefonsamtal från rekryteringsfirman som frågar om jag kan komma på en till intervju imorgon gjorde ju bara att jag fick mer klädångest. Och glädje. En tredje intervju är ju alltid kul att gå på och klädråd kan man ju be om på twitter och facebook.

Så det verkar som att jag ska ha mankini, långkalsonger och en rosa skjorta. Om Facebook får bestämma.
Bild kommer imorgon. Och förhoppningsvis har jag en annan titel än Dagdrivare då.

Kvällens tips och lite regelrätt plankande från en annans blogg

Idag läste jag min gode vän Daniels blogg. Där skrev han en massa bra grejer, såklart. Ty han är bra. Smart och vis och så vidare. Inlägget handlade om nya facebook och hur människor förfasar sig och säger att de ska bojkotta, när det egentligen finns andra saker som man kanske borde ifrågasätta och bojkotta innan ... nej, läs själva. Det är bättre.

En sak jag dock fastnade för var en liten mening. Den handlade om hur nöjesindustrin funkar och hur det numer är oftare att man vill att många ska gilla något litegrann, istället för att få ska gilla något jättemycket. Och att det hämmar folks kreativitet.

Så har jag aldrig fattat att det är. Men jag tror det är så.

Och det gör alltså att jag fortsätter skriva som jag gör. Och så är jag glad om du läser och gillar det jag delar med mig.

En spännande historia. Mannen som sökte jobb

En morgon vaknade en familj i en liten by utanför en lagom stor stad.
Frun i huset, hon som var den försörjande personen, tog sitt pick och pack och åkte till jobbet.
Mannen och barnen, som inte hade lika bråttom, drog sig lite i sovrummet framför filmen Shrek. Pappan småslumrade, men insåg efter en sons ihärdiga önskan om "Nam" att det kanske var dags att gå upp för att äta frukost.
Mitt under frukosten ringde mannens telefon. Han skyndade upp till sovrummet där telefonen låg och noterade att det var ett oinlagt nummer som ringde. Han svarade.
- Hallå?
- Hej, det här är kvinnan på rekryteringsfirman som du träffade igår. Hur står det till?
- Jo tack, det står bra till, svarade mannen och försökte harkla upp sig där han stod i sina vardagsjeans och sin lite begagnade t-shirt.
- Kan det vara så att du har ett speciellt telefonabbonemang, tro? undrade kvinnan lite småskrattande. Jag försökte nämligen nå dig hela eftermiddagen igår, men jag kom aldrig fram.
- Eh... halvstammade mannen, Ehh.. jo, det har jag. Och vi har det även på vår hemtelefon.
- Haha, vänligskrattade kvinnan, jag anade nästan det. Jo, jag ringde nämligen eftersom jag fick veta att jobbet du har sökt skulle vilja träffa dig. Om typ en timme. Hinner du?

Mannen svarade, inte helt sanningsenligt, att det säkert skulle gå utan problem. Vad han inte berättade var att de tre barnen fortfarande var klädda i sina sovsärkar och fortfarande satt och sörplade o'boy och youghurt. Men han skulle hinna. Svarade han så övertygande som han bara kunde.

Okej barn, nu måste ni samarbeta! hojtade mannen in till sina barn i köket. Sätt lite fart - nu är det påklädningsdags! Och du äldste sonen, skynda dig att gå på toaletten - och börja inte tänka på något nu för då hinner vi aldrig!!
Mannen rusade omkring lite som en yr höna med tre små virriga kycklingar runt fötterna. Den ene iofs körandes en Bobby Car, den andra lekandes med kattungen och den tredje sittandes mitt i hallen i full färd (!) med att så långsamt som det går försöka ta på sig ett par strumpor. Och ta på sig byxorna bakochfram.

Han kastade på sig sina egna kläder, som han kvällen innan INTE hängt in i garderoben. (Var det ett omedvetet förutseende?) Han valde ett par rosa strumpor, för tur, och fräschade till sig med lite go'lukt. Frisyren ville inte riktigt samarbeta, men han lät inte det bekomma honom utan han förlitade sig på att hans vita skjorta, bruna kavaj och svarta jeans skulle dölja alla stighelmrar som stack upp ur frisyren.

Mannen förmådde att borsta allas tänder och lyckades även få dem att ta på sig stövlarna själva, och han kände att han nog skulle hinna. Men än var det inte över. Han skulle lämna över barnen i pedagogers trygga händer, och det momentet var lite kritiskt.
Men det förlöpte utan dramatik. Kanske lite tråkigt för den här historien, men mannen var ändå mycket glad över det resultatet.

När mannen hade lämnat barnen i Bystugan kände han att det faktiskt skulle kunna gå vägen. Och det gjorde det.

Så långt att han hann i tid till intervjun, fick träffa en trevlig chef, och fick veta att han skulle få besked inom kort.

Och där är vi nu.
Forts. följer...

Kvällens tips.

Jag har varit på intervju, det kändes bra.
Jag måste betala räkningar, det känns mindre bra.
Jag har lite dåligt med fantasi för det här bloggandet, det känns väl som vanligt.


Men jag har två tips. Håll till godo. Kavelmora Ink goes public service. Igen.

Dans:

Blogghumor aka Busmejl.se

Kavelmora Ink kommer tillbaka imorgon.

Klipp dig och skaffa ett jobb!

Idag har jag klippt mig.
Imorgon vill jag skaffa mig ett jobb.

Ett filosofiskt dagboksinlägg

Den här internetsidan är ju lite som en dagbok. Min dagbok. Som ni får läsa.
Jag har tänkt lite den senaste tiden på det här med internet och att alla verkligen kan läsa det jag skriver. Om de hittar hit till Kavelmora Ink. Inte ens språket behöver vara ett hinder, eftersom vi här på Kavelmora Ink erbjuder en översättningstjänst här till höger.

Det är lite samma med twitter. Det kan också alla läsa. För jag har inte låst den, som man kan om man säger saker som man inte står för i alla situationer.
Jag har inte heller stängt om min facebook. Först och främst så tror jag inte att så himlans många är intresserade av vad jag har att erbjuda, och sen så tänker jag alltid att jag kanske inte väljer att säga vad som helst. Eller lägga ut bilder på mig eller andra som jag inte känner mig trygg med. Bilderna alltså. De flesta människor är jag ganska trygg med. Eller ja.. det är inte alltid jag känner mig trygg, men det har mest med mig själv att göra.

Sen det här med att det kan bli sådana missförstånd när man kommunicerar på såna här sociala medier. Och särskilt om man som jag inte jobbar så hårt med smileys. Jag vet ju aldrig var mina kommentarer hamnar. Jag kanske uppfattas som en arrogant surgubbe? Vilket jag sällan är.

Men jag är lite nervös. Inför tisdagen. Intervjun, ni vet. Det kan vara därför jag kanske inte är lika kreativ som jag tror att jag brukar vara, på nåt av de här sociala medierna.

Men jag kommer nog tillbaka. Kanske om en kvart, eller imorgon. Och innan jag avslutar idag så måste jag bara få berätta att vi var på kalas idag och alla våra barn var klädda i denim. Och i morse sa Henry "Ingne" (eller hur man nu stavar det) som benämning på sin syster. Och Signe, hon ville ju inte vara sämre, så hon drog i med ett "Ahjó" när jag frågade vad hennes bror heter.
Så det kan nog gå vägen det här ändå.

Och jag hoppas att jag är tillräckligt tydlig i allt jag står för här på internet.

Ett par hörselkåpor

Vi fick besök av en tvillingfamilj idag. En tvillingfamilj med en storebror inkluderad.
De kom vid femtiden. Brasan på grillplatsen var tänd och glöden var på gång.

Det var ett tag sen vi sågs. Det blir lätt så, att tvillingfamiljer tar pauser. Från allt. För man hinner inte med en massa. Nu hade de åkt ända ut till Kavelmora för att äta middag med oss, och det kändes jättetrevligt. Och det var jättetrevligt. Det blev sådär trevligt som det kan bli när två tvillingfamiljer får mötas.

Här kan jag välja tre alternativ. Antingen skriver jag lite lullilulligt fint om hur lyckat det är och sminkar över gråheten lite, eller så tar jag bara de gråa penslarna och målar svart. Båda bilderna är liksom rätta.
Eller så tar jag alternativ tre.

Det är ganska tufft att vara tvillingförälder. Det är roligt också, men man är alltid i numerärt underläge. Ofta har man väldigt söta barn, men de låter ganska mycket och så gör de gärna bus. Gärna i par, om de har ett syskon i samma ålder. Och ej att förglömma storebrödernas fantasi och energi... på gott och ont.
Vi är lyckliga, som har FÅTT barn. (Inte skaffat.) Det är vi.

Men det är ganska tufft ändå. Det är nära till sömnbrist som småbarnsförälder. Och har den ena tvillingen en dålig natt så kanske den andra väljer att ta det också. Fast kanske en liten stund efter syskonet så att föräldrarna liksom inte hinner somna om så mycket.

Fördelen med att vara tvillingpappa är att man blir ganska ambidextrös. (Åh vad jag önskar att det kunde med säkerhet betyda dubbelhänthet så jag inte framstår som en tönt när jag sitter här och gissningsskriver. Men jag utgår från att ni rättar mig eller har överseende.) Det är faktiskt ganska bra att kunna använda vänsterhanden till något annat än att bara ... ja vad använde jag vänsterhanden till innan jag blev tvillingpappa?

Vi har haft en ganska stor dos tur. Det finns vänner runtomkring oss som har hjälpt oss, vi har släkt och grannar som har funnits här för oss när det varit tufft. Alltså ända sen den andra februari tjugohundranio.
Nu har vi börjat få lite fason på det här livet som kallas livet. Och då vill vi kunna hjälpa till lite. Just nu.

Idag så fick jag låna ut mina hörselkåpor till en tvillingpappa. Det behövde han.

Ett fredagsinlägg. (Kanske ett något sliskigt och sådär glatt inlägg, men väl en beskrivning av den här dagen. Lite i rosa.)

Ja, jag tror det var fredag idag. För mig så är dagarna just nu ganska likadana. Men jag gillar lunken lite också.
Fredag innebär att inga barn ska till Bystugan. Alla är hemma. Hela morgonen. Imorse bjöds det på biograf i sovrummet, Buzz och "toj stojy" visades. En bra film.

Vi har ganska nya grannar. De håller på att bygga hus ett (nja) stenkast nerför backen. Mot skogen till. De bor i gäststugan. Våra andra grannars gäststuga, that is.
Han, Mästersnickaren, den nya grannen, han är också ledig på fredagar. Klockan tio över nio plingade det på dörren och som tur var hade jag fyllt termosen. Sa jag att solen sken idag?

Han skulle hämta en traktor i en grannby. Vi hängde med, för att kolla på hönsen. Svårare än så behöver det inte vara när man jobbar med två snart treåringar och en snart (!) femåring. Solen sken hela tiden.

Och så ringer telefonen. Det var hon på rekryteringsfirman till det jobbet jag har sökt (och vill ha). Jag hade terroriserat hennes telefon och hon ringde tillbaka till mig. (Vissa har ju jobb att sköta, och det måste jag ju för allt i världen respektera.)
Det var ett roligt samtal. Trevligt. Och jag blev sådär glad som jag gillar att vara. Som jag är bra på att vara.

Jag ska få komma på intervju på tisdag. Jag har bokat klipptid på måndag eftermiddag. Sa jag att solen sken idag?

Vi åkte till biblioteket. På vägen dit gick vi hand i hand. Två bröder först, med likadana jackor och likadana kepsar. Jag och dottern också hand i hand. Hon utan keps, jag med. Barnen hälsade på alla vi mötte och jag log både inombords och utombords.
Vi fikade på bibliotekets fik. Vi köpte två bullar, en delicatoboll, tre festis och en kaffe. Jag är så glad att jag har skrivit en Caféskola, hur mycket jag än saknar den. Vi delade på bullarna och delicaton och solen sken.
Frun kom när vi hade landat i barnhörnan och jag slappnade av.

Jag tror minsann att det var fredag idag.

Trötta kompisar

En fråga, igen:

Vad är roligast här på den här Kavelmora Ink? Bäst? Tråkigast? Vad vill du läsa mer om? Behövs fler bilder? Är det dags för ny design?

Eller?


Du får gärna vara anonym när du ger ditt svar.

Ett torsdagsinlägg

Min fru är på retreat inatt. Hos sina föräldrar.

Det har varit en bra dag. Inte så späckad men lagom rolig för att inte vara tråkig. En av bröderna hade en sjukförmiddag, men sov ett par halvtimmar och vaknade och sa "jag måj bja nu". Och gjorde det.
Vi hann med både grannkaffedrickning med en Mästersnickare, Öppna förskolan och lite annat sånt här klassiskt hemmalullull. Typ youghurtmiddag.

Det roligaste var nog ändå att spela "Tippen" med Leod efter normal nattningstid. Han tyckte jag kunde börja, "föj du ätej ju inte jussin så ofta..." 
De är ganska roliga, våra barn. Oftast hinner jag inte se det i all tröttfrustration, men idag tänkte jag testa hur det var att tänka positivt och det gick bra.

Självklart är det inget som ger ett nobelpris - att vara ensam med sina barn eftersom det finns så många som gör det varje dag, utan alternativ - men för mig var det en liten seger.

Sen att jag är totalt sugig på Wordfeud behöver vi ju inte grotta in oss i - utan nu fokuserar vi på att hålla tummarna för jobb och går och lägger oss. Antingen hos våra föräldrar, i våra egna sängar eller hos någon annan.

Head huntad

Ni vet väl att jag har som en dröm att bli head huntad? Om ni inte visste det så vet ni det nu. Jag skulle vilja bli head huntad. För det vore både coolt och fränt och smidigt, eftersom jag söker jobb.

Ikväll skulle jag gå ner till Mästersnickaren A. Blomid för att kolla på fotboll. Det är nåt vi brukar göra. (Och ett tips till dig som har ett intresse - se till att din granne har samma intresse för det är så sjukt smidigt om man ska göra det här intresset tillsammans och så behöver man bara gå typ 30 meter.)
Så ringer min fru. (Som för övrigt har skrivit världens finaste blogginlägg idag. Jag är partisk, jag vet. Men det är sjukt bra - så läs! Och kom tillbaka hit sen om ni orkar.) Jag tänker såklart att nåt barn har vaknat och så måste jag komma upp och så kommer jag inte få se nån mer fotboll och så vidare...

Men det var ju inte det. Det var en vän till oss som hade ringt till henne för att berätta att hennes kille hade en ledig tjänst där han arbetar. Och så hade de tänkt på mig.

Jag är ju inte den som är den som är kräsen, ibland. Utan jag tar det lite som att jag har blivit head huntad. Men jag har inte fått jobbet än. Jag har inte ens sökt det. Det ska jag göra nu.

Men det ni kan få göra när ni läst Helenas inlägg är att hålla era tummar. För jag vill verkligen ha det här jobbet. Och om jag fick det skulle det vara som att jag blivit head huntad till det. Typ.

Lite som ett dagboksinlägg, fast på internet

När man som vi bor i Paradiset, så vill man inte flytta. Och med "man" menar jag självklart "jag".
Idag var jag hos arbetsförmedlingen för att verifiera mina meriter. Allt jag gjort, alla betyg jag fått. Det kändes ganska bra att se att jag åstadkommit en hel del.

Men vad gör det när det inte finns några jobb här att söka?

För jag vill inte flytta.
Men jag vill ha ett jobb så att jag kan köpa ett paket kaffe för 350 kronor.
Jag vill inte flytta för då skulle det vara så långt att åka för att hälsa på hos Modedoktorn och Killen med tidningarna. Vi var där idag. Det var såklart trevligt. Ingen trodde väl något annat?

Jag vill ha ett jobb så jag får känna att jag gör något viktigt på dagarna. Inte för att det inte är viktigt att vara hemma på dagarna, det är självklart inte fel. Men jag vill/behöver något att göra.

Det är bara svårt att komma på vad jag är bra på, så att jag kan sälja in det. Och få ett jobb. Det är enklare att säga vad man inte är bra på, och idag fick jag veta av en medtrafikant att jag var ganska kass på att gissa jujet. Det gör ju att man känner sig ganska nere, eller hur?
Fast samma kille tyckte lite senare på kvällen att jag skrev ganska snabbt på datorn, och det gör ju en glad i stället!

Och jag vill inte flytta.

Men jag tycker att ni för ett ögonblick ska flytta från den här bloggen till min goda väns blogg. Och läs där ett tag, stanna kvar där vetja. Hon kan det här med att skriva. Bland så mycket annat.

Imorgon tänker jag att det skulle passa med att få ett jobb. Ett bra jobb. Som jag skulle vara bra på. Vi får se vad det blir.

En bergoochdalbanedag

Måndag och regn. Så klyschigt så det nästan blir lite löjligt.
Men så var det idag. Vi sov till nio. Jag hann vakna och tro att min fru hade försovit sig. Vi har olika sovrum, men vi gillar varandra. Jag väljer att tänka att det inte är mitt prat-i-sömnen som stör henne, utan något annat. (Barnen i grannrummet.)
Men i morse bara sov de. Som små, små stockar. Jag visste inte om de redan hade blivit upplockade ur spjälsängarna och jag vågade inte kolla efter. Jag har lärt mig att man inte gör onödiga besök i deras sovrum, bara för skojs skull.

Förmiddagen förlöpte. Fridfullt. Regnet strilade och jag drack mitt näst sista finkaffe. Det räcker nog till två koppar imorgon också, och det ska bli härligt.

Under dagen fick jag den här tråkiga känslan av att vara en klant. Jag hade missuppfattat ett datum på min tidsplan för arbetsförmedlingen och trodde för ett par ögonblick att jag skulle få sparken därifrån också. Fastän jag aldrig fått sparken. Men ett telefonsamtal med en trevlig Göta gjorde mig lugn. Jag tänker att samtal med en Göta gör en lugn, oavsett. (Och för trogna LSE-läsare vill jag bekänna att jag aldrig fikat på Götas.)

När det blivit eftermiddag och Leonard spelat Bamsespelet ett tag och jag lyckats fylla i alla mina meriter bestämde vi oss för att gå på promenad. Vi gick till sjön. Vi var Signe, Henry, Leonard, Jag och Kezia. Scott stannade hemma och vaktade huset. Leonard hade ryggsäcken med korvmackor, vatten och äpplen. Bänken nere vid sjön var lite blöt men lockarna på barnens huvuden bryddes inte av det. Vi var ganska själva där nere vid stranden, hösten är här och sommarstugeägarna har åkt till sina hem inne i stan.
Det är ca 600 meters promenad ner till sjön, och således lika långt hem.

Och det var inte barnen som tappade tålamodet, det var fadern. Det enda som var kul med hempromenaden var att få ett mail med en liten lönespés som gör att vi har rum för en klippning till mig.

Men eftermiddagen vände lite till det glada (men det var svajigt). Jag försökte laga ett par jeans, Leonard ringde till sin farmor och tackade för hennes frånjaktenskickade pannkakor, kompostpåsen gick sönder, Henry skrattade när hans mamma kittlade honom och Signe höll ett litet tal vid middagen. Som ingen förstod.
Jag fick fina ord om min text om Farbror Sten och kvällen avslutades i dur.

Den här dagen har varit en bergochdalbana.

Om jag hade ...

En sak som jag har sinat hos mig är mitt tålamod. Om ni känt mig länge eller kort så kanske ni inte tror att det är möjligt med tanke på min framtoning - men det är faktiskt så. Jag skulle behöva mer tålamod.

Då skulle jag:
1. Laga mat tillsammans med Henry. Och han skulle få röra i grytan så mycket som han vill.
2. Lyssna klart och koncentrerat på Leonards tankar. För som det är nu så får han ofta prata för döva öron.
3. Låta Signe vara så envis som hon vill vara.

Vad skulle du göra om du hade lite mer av nåt som du saknar?

Ambrosiatårta

Vem var det som kom på att det skulle vara apelsinskal på glasyren på den kakan? Hur kom han eller hon på det?
Och varför?

Svar på det?

Min farbror Sten

Det här är min farbror Sten.

Han hänger inte så ofta på internet. Han gillar nog kanske inte att jag skriver om honom - han ville helst ha betalt när han märkte att jag tog kort. Men jag skriver ändå.

Han är en av min pappas yngre bröder. Han bor i Skansnäs, byn där han och min far föddes. Och växte upp. Det är ingen stor by.

Farbror Sten har alltid varit spännande. När vi hälsade på min farmor och farfar brukade han dundra in i köket, sätta sig vid köksbordet och plira. Han säger "hemmeligen" ofta. Det har han alltid gjort. Där i farmors kök så la han sig ibland på golvet, för han har alltid haft ont i ryggen. Vad jag kan minnas. Han drack och dricker kaffe på fat. Med en sockerbit mellan tänderna.

Min bror berättade för mig om när han och mina storkusiner brukade cykla iväg till Farbror Sten på nyårsafton. Och hur Farbror Sten alltid bakade sockerkaka, även om det så var mitt i natten. Jag tänker att han bjöd på kaffe också, och att man drack det på fat. Eller så lyxade han med läsk, det tror jag säkert. Tydligen brukade de gjuta tennfigurer också, och det verkade så spännande. Jag fick aldrig vara med.

Ingen kan göra upp eld som min Farbror Sten. Det ser ni på bilden.

Jag har alltid haft en väldig respekt för min Farbror Sten. Men det vågar jag inte säga till honom.

I tisdags gick min bror och jag ner till honom för att kolla på fotboll, för han hade kanalen. Trodde vi. Men han hade alla andra kanaler, förutom fotbollskanalen så det slutade med att min bror facebookade, jag spelade angry birds och Sten kollade på Farlig Fångst på Discovery. Han bjöd på de godaste äpplena jag någonsin ätit. Det var en trevlig kväll.

I onsdags fick jag spendera lite mer tid med Farbror Sten. Han skulle hjälpa mig med att svetsa en grej, och jag fick vara med på ett hörn. "För å lär me'", som Farbror Sten sa. Han gjorde jobbet, jag kollade på. Jag passade på att njuta av tiden, för jag träffar inte mina släktingar så ofta. Jag höll mig ur vägen men försökte lära mig något ändå.

Han sa hemmeligen!! flera gånger. Men det blev bra till slut.

De börjar bli gamla.

Jag hoppas att han hörde att jag sa tack för hjälpen.

Kontorets utsikt i måndags

Klockan är typ nio.

Vid lunch började det regna.

Och det var egentligen inte utsikten från "kontoret", eftersom jag inte har något nytt jobb än. Och inte fick jag så mycket jobb gjort heller, på mitt "kontor". De andra jägarna sköt. Jag bara njöt.

Men jag gillar att vara på älgjakt och man kan se mig i bilden.

Det slutade regna på torsdagen. Då åkte jag hem.

Efter paus

Komma inlägg.
Det finns många oskrivna inlägg i hjärnan på författaren till Kavelmora Ink. Eller "bloggaren" kanske. Eller "dravlaren", jag vet inte.

Hursomhelst så finns det lite oskrivna alster, och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Så jag börjar såhär. Lite som en mjukstart.

Och så tänkte jag nog först försöka prata lite med min fru.
När hon har bloggat klart.


Men jag återkommer. Med lite mer blogging.

En Dagdrivares Dagbok. Del IX. Åksjuka eller resfeber.

Igår hände roliga saker. Vi fick besök av Nigge och några barn. Hans och hans frus barn, om ni undrar. Det var lite som en lifesaver, kände jag. Men kvällen rullade på lite för snabbt så jag fann inte tid att berätta det då, men nu så vet ni!

Idag då. Lördag. En ledig dag. (Bland så många andra.) En bra dag, hittills. Och kommer nog så förvara under resten av kvällen.
Men jag mår lite illa. Av Wordfeud. Det må vara ett gripande spel men det gör mig sjösjuk. Jag brukar alltid skryta med att jag kan åka bil, båt, flyg, buss - ja typ allt du kan tänka dig - utan att bli åksjuk. Men jag kan inte lösa korsord på tåg eller spela Wordfeud.
Jag känner mig klen.

Eller så är det resfeber jag känner.
Imorgon så kommer jag åka till Skansnäs för att sitta i skogen ett par dagar. Det kan råda radioskugga där ("skönt" kanske du tänker) men om det finns internet så kommer jag att märkas.

Det ska bli skönt att åka iväg lite. Bara jag. Själv och ensam.
Jag ska tänka lite. Vila lite. Andas lite. Längta lite. Eller ja, mycket av varje grej, men ändå.

Men det ska bli skönt. För alla.
Och vad är egentligen skillnaden på resfeber och åksjuka?

En Dagdrivares Dagbok. Del VIII

En dag av samtal. En dag med lunchdate med min fru. En ganska bra dag.

Samtalen lärde mig idag att man faktiskt får ta plats. Tycka att man kan något. Det har jag haft väldigt svårt för, och har väl egentligen det nu också.
Jag har ju fått skäll för att jag sagt såna saker förut. Av Er här. Som tydligen läser och gillar det ni läser. Eftersom ni kommer tillbaka hela tiden. (Några av er märker jag är återvändande..)

Det är ganska troligt att jag kommer falla tillbaka i det där med jämna mellanrum, så hav tålamod med mig är ni snälla.

Jag har börjat spela Wordfeud. Idag vann jag min första match mot en kille som går under ett fågelalias. Jag förstår att han skäms oerhört över att ha förlorat mot mig och därför vill jag inte hänga ut honom med namn, arbetsplats, twitteralias och så vidare. Men jag ville ändå få sagt att jag vann. (Sen att jag har förlorat resten av matcherna talar vi tyst om, okej?)

Men jag ska börja kolla på alla fina ord som jag har nerskrivna på de här lapparna som jag har i fickan. Och så tänker jag att jag vill säga tack till dig som läser här. Det betyder mycket för mig.

Men jag tycker ändå att den här dagboken börjar bli långtråkig. DET HÄNDER JU INGET HÄR PÅ KAVELMORA INK NUFÖRTIN!

Jag måste skaffa mig ett jobb.

En Dagdrivares Dagbok. Del VII

Den här dagen hade vi kunnat ha och mista. Nu fick vi den, så är det bara.
Jag tänkte i eftermiddags att den här dagens inlägg skulle bli som en slags minnesanteckning - även om jag helst vill glömma.
Jag fick inte ett jobb idag. Det fick jag veta per telefon och det hade jag gärna varit utan. För jag vill ha ett jobb.
Men så tänker jag på några andra som fick telefon idag. Och fick veta att deras vän, man, pappa, bror, som hade omkommit i en flygolycka. Det ger perspektiv. Stefan Liv tyckte jag om, fastän jag aldrig mött honom. Jag tänker att folk gärna hade velat ha honom kvar. Han blev för ung.

Jag kunde stänga av att jag inte fått jobb idag för att åka på after work med mina förra kollegor och nuvarande vänner. Jag fick så mycket fina ord om mig att lägga i fickan så ni anar inte. Ba sådär.

Men nu tänker jag en extra bön för de familjer som förlorat någon idag. Och tackar för att jag fick den här dagen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

En Dagdrivares Dagbok. Del VI

Det här var dagen då jag för första gången på riktigt lämnade barnen i Bystugan för att bara vara sådär arbetssökande som jag kan vara.
Det här var dagen då jag insåg att jag, efter ett antal tweets i konversation med Tre's kundtjänst insåg att internetanslutningsknappen hade hoppat ur av sig självt. Och att felet inte låg hos Tre utan hos någon annan.
Det här var dagen då jag fick veta att jag i morgon kommer få besked om jag får ett jobb i morgon eller inte.
Det här var dagen då jag fick lite uppmärksamhet för min totala avsky mot påslakan utan hål i de övre hörnen. Tydligen engagerar den frågan lite, även hos andra.
Det här var dagen då jag kom upp ur min lilla svacka som jag haft de senaste dagarna.
Det här var dagen då jag hade fyra wordfeudmatcher igång.
Det här var dagen då jag fick lite ledigt efter maten och kunde åka till ett café, helt ensam (om man bortser från de andra kunderna). Kaffet var gott och servicen var god. De saknade brickvagnar och jag lämnade koppen och fatet på bordet, såsom Caféskolan har lärt mig.
Det här var dagen då jag åkte med Mästersnickaren till Kepsmannen för att kolla på fotboll.
Det här var dagen då Sverige vann med 5-0 mot San Marino.
Det här var dagen då jag skulle brygga kaffe och filtret vek sig och det blev som ett te i kannan. Ett te med kaffesmak. Fast svagt.
Det här var dagen när vår son frågade mig vad jag skulle göra, och när jag undvikande svarat att jag skulle iväg på en grej så kollade han på mig med sina kluriga ögon och konstaterade att jag nog skulle söka jobb. Eftersom jag såg så cool ut. Världens coolaste.

Ja, det var den här dagen det. En riktig dagdrivardag om du frågar mig.

En Dagdrivares Dagbok. Del V

Ja, det börjar bli tjatigt. Jag vet.
Men det är inte det att jag inte vill ha ett jobb, för det vill jag verkligen! Så att jag kan komma tillbaka till den riktiga bloggen, där jag kan skriva om allt möjligt mellan himmel och jord.

Igår sökte jag ett jobb som handlar om service, lite ledarskap (där titeln på tjänsten inte var "chef") och kaffe. Känns så spot on så det är löjligt, men hur förmedlar man det? Jag är ju en ödmjuk kille som kanske brukar ha en tendens att sälja ner mig själv något. Typ.

Fast det var ju igår. Kväll.
Idag har dagen handlat mycket om Kavelmoravägens renovering. Maskiner av asfaltsläggarkaraktär har rumstrerat om här i byn och barn (och vuxna) har njutit av underhållningen.
I övrigt har det varit en ganska grå dag.

Jag är lite bekymrad över det faktum att finkaffe är så gott och att Wilfa verkar vilja jobba så mycket på dagarna. Mitt kaffekonto börjar trasseras och det känns ju lite olycksbådande - bara det vore ju ett skäl att jag finge få en inkomst, man vill ju ha råd med kaffe. Eller?

Förut, när jag var förvärvsarbetande men måndagsledig, brukade jag kalla det att jag var pastorsledig. Pastorer och präster brukar ha en tendens att var ledig måndagar (och det tror jag beror på att de har jobbat på vilodagen och behöver kompenseras genom att få vara lediga den traditionellt sett tristaste jobbdagen).

Men nu är jag ju bara dagdrivarledig. Fast det kommer jag vara imorgon ety då är barn hos dagmammor och jag kan ägna mig åt allehanda jobbsökande. Och tvättvikande. Och blankettifyllande. Och what not.

En Dagdrivares Dagbok. Del IV. Vilodagen.

Man går hela dagen och bara väntar på att få den där utmärkelsen "Världens sämsta pappa", och så kommer den inte.

Men man fortsätter.
Och det är inte pappans barn som är bekymret, egentligen. Även om det är enkelt att låtsas som att det är deras fel. Men det är det inte.

För de är barn.

Förkylda barn, förvisso.

Jag är en trött dagdrivare. Eftersom det var vilodagen idag så hade det egentligen inte spelat nån roll att jag är en trött dagdrivare, men då hade det underlättat att vara ensam.
Fast det vill jag egentligen inte ha som ett alternativ. Jag vill bara ha lite energi.

Men nu ska den här dagdrivaren söka lite olika jobb.
För den här dagboken börjar bli lite långrandig. Och tråkig.

En Dagdrivares Dagbok. Del III

Att våga sig in till stan, för en som bor på landet, kan vara en stor sak.
Idag gjorde vi det, hela Cirkus Timeus - och det gick bra. En barnfestival gick av stapeln och vi var där. Jag var mest imponerad av de som var hoppborgschefer.
Och det var väldigt roligt att träffa fd kollegor, fd kunder och en fd chef. Men det var också tråkigt.

Att sen komma hem för att tända grillen när vänner kommer med sina hemmagjorda hamburgare, hemmagjorda dressingar (varav den ena på hemslungad majonäs) och hembakta hamburgerbröd gjorde inte så mycket. Annat än att det var välda trevligt. Plus att solen faktiskt sken och sommaren gjorde en sista kraftansträngning.

Dag tre som dagdrivare är nu till ända.

En Dagdrivares Dagbok. Del II

Tänk skitdag. What comes up, must come down.
Och så vidare.
Plus att de två alvedonen jag tog på förmiddagen funkade föga.
Åsså glömde jag den lilla burken med korvstroganoff så vi fick typ fyra bitar var till riset.

Men fikabesöket var fint! Fyra barn till i huset märktes inte eftersom de tog hand om våra. Och föräldrarna. Vilka härliga. (Nu skulle man bara haft ett sätt att berätta det för dem, men det är väl önsketänkande.)

Men självklart förlorade Sverige mot Ungern.

Och inget nytt jobb har jag fått. Två dygn nu. Verkar bli långvarigt.

Published with Blogger-droid v1.7.4

En dagdrivares dagbok. Del I

Idag var första dagen som arbetslös.
Det kändes ungefär som vanligt, bara det att jag var tvungen att lämna barnen i Bystugan vid nio i stället för halv elva. För tydligen så lämnar man sina barn vid nio när man är arbetslös.
Jag hann nästan.

Nästa punkt på agendan var att åka till arbetsförmedlingen. Det ska man också göra när man är arbetslös, tydligen. Jag provade att parkera i ett parkeringsgarage som jag aldrig hade sett förut, och slogs av hur svårt det är att komma ihåg var man ställt bilen, när man lämnat den.
Väl på arbetsförmedlingen kände jag mig som ett litet ufo, men jag frågade en kille som såg trevlig ut, hur jag skulle göra och han pekade i en riktning där en kö fanns. Där skulle man tydligen stå en liten stund och sen fick man en kölapp som man sen skulle förvalta på bästa sätt.
Men jag hade bråttom. Jag skulle ju på en intervju klockan 11.30! (För ett jobb, inte nån tidning. Silly you.)
Jag sa det till kvinnan som var köansvarig och hon såg lite förvånad ut och tänkte till en liten stund. Det gick blixtsnabbt och plötsligt hade hon rationaliserat bort att ge mig en kölapp och vips satt jag i ett litet, nästan fyrkantigt rum framför en trevlig handläggare med gröna glasögon och fyllde i en handlingsplan.
Det som är jobbigast med att tränga sig i en kö är om någon som man känner ser att man gör det. För då blir det så märkbart.

Efter köincidenten på arbetsförmedlingen kastade jag mig in i kavelmorabussen och susade vidare till mitt lunchmöte. Han var trevlig, han jag träffade, och han bjöd på lunch. (I måndags bjöds jag på lunch och så även idag. Jag har det så bra.) God lunch. Och ett trevligt möte.

Att sedan få åka hem och ladda för att hämta barn hos dagmammor var bara ganska skönt. Och att sen åka och hämta barnen för att åka vidare till en lekpark för att inte komma hem för tidigt, då ens fru hade halva sin arbetsplats här hemma, kändes också ganska skönt.
Att jag sedan där fick ringa till min kompis fru för att tala henne till rätta i vissa mustaschfrågor, det var dagens absoluta höjdpunkt.

Förutom den att jag lyckades få till att vi skulle äta korvstroganoff med ris. Det var nog dagens absoluta peak.

Åsså lite kattförsäljning och tv-spelande hos grannen (Mästersnickaren A. Blomid för er som känner honom) och så hade den första dagen i den här dagdrivarens liv blivit komplett. Inklusive att jag får låna hans (Mästersnickarens alltså) telefon som är lite roligare än min.

Jaja. Det var den dagen det.
Den får 5 av 5 Kavelmoringar.

En sista dag

Att skriva ett sånt här inlägg är lite svårt.
Jag vill få med så mycket som möjligt och vill inte glömma nåt. Jag gör ett försök.

En sista dag på ett jobb kan vara lite... fylld. Av känslor, av händelser, av glädje, av (redan) saknad.
Min sista dag var det.

Jag har trivts på mitt jobb. Jag har haft ett vikariat och har förstås förstått att det kan komma till ett slut. Men det gick så fort!
För ett och ett halvt år sedan så kom jag insmygande genom dörren, var med på första mötet och fick presentera mig. Trodde aldrig jag skulle lära mig kassan. Göra latte. Kunna prata med kunderna samtidigt som jag lastade pastasallad i skålarna. Minnas vad de hade beställt om de önskade fler än två saker.
Men det gick. Jag lärde mig.

Och jag lärde mig att tycka om saker. Saker och människor.
Jag har lärt mig att gilla stammisarna. Som har blivit lite som vänner. Vi har mötts över disken, de har beställt sina pannkakor, sina koppar kaffe, sina salami/brie-mackor, sina äppelpajar och snickerskakor med vaniljsås. Vi har samtalat om vädret, om huruvida de inte ska köpa en kanelbulle ändå, om politik, om ishockey, om kaffe, om ditten och datten.
Det kommer jag sakna. Väldigt mycket.

Jag har lärt känna vänner bland mina kollegor.
Kollegor som har börjat, som har slutat. Kollegor som har funnits hela tiden.
Vi har skämtat, pratat om allvarliga saker, samarbetat och diskuterat.
Jag har trivts. Väldigt mycket.
Och jag kommer sakna dem. Väldigt mycket.

Idag var det sista dagen. Sista gången jag pratade med vår kontakt där vi beställer våra varor. Carin. Henne kommer jag sakna, fastän jag aldrig träffat henne.
Jag kommer sakna henne. Väldigt mycket.

Idag var sista dagen. Som jag jobbade på Lager 157 i Sågmyra.
Jag gillade den här dagen, för det var en härlig dag.
Jag fick träffa trevliga kunder. Stammisarna var där. Jag fick göra min godaste latte någonsin idag. Jag fick en lapp med två tjejers telefonnummer på. De två sista omgångarna kunder gjorde identiska beställningar - cheese cake och brownie. Och de allra sista kunderna blev inte så imponerade när jag berättade att de var mina sista fiketkunder, ever.
Jag fick kramar av mina kollegor idag. Av några snodde jag extra många. Jag fick fina presenter.

Jag lämnade in mina nycklar och mitt personalkort. Jag städade ut ett litet skåp jag använt för lite papper. Jag rev dem i bitar, för jag behöver dem inte längre.

Men alla andra saker. Personer och minnen.
Det river jag inte sönder. De grejerna lägger jag i ett litet fack i hjärtat och så tar jag med mig det.

Dit jag ska härnäst.