torsdag 1 september 2011

En sista dag

Att skriva ett sånt här inlägg är lite svårt.
Jag vill få med så mycket som möjligt och vill inte glömma nåt. Jag gör ett försök.

En sista dag på ett jobb kan vara lite... fylld. Av känslor, av händelser, av glädje, av (redan) saknad.
Min sista dag var det.

Jag har trivts på mitt jobb. Jag har haft ett vikariat och har förstås förstått att det kan komma till ett slut. Men det gick så fort!
För ett och ett halvt år sedan så kom jag insmygande genom dörren, var med på första mötet och fick presentera mig. Trodde aldrig jag skulle lära mig kassan. Göra latte. Kunna prata med kunderna samtidigt som jag lastade pastasallad i skålarna. Minnas vad de hade beställt om de önskade fler än två saker.
Men det gick. Jag lärde mig.

Och jag lärde mig att tycka om saker. Saker och människor.
Jag har lärt mig att gilla stammisarna. Som har blivit lite som vänner. Vi har mötts över disken, de har beställt sina pannkakor, sina koppar kaffe, sina salami/brie-mackor, sina äppelpajar och snickerskakor med vaniljsås. Vi har samtalat om vädret, om huruvida de inte ska köpa en kanelbulle ändå, om politik, om ishockey, om kaffe, om ditten och datten.
Det kommer jag sakna. Väldigt mycket.

Jag har lärt känna vänner bland mina kollegor.
Kollegor som har börjat, som har slutat. Kollegor som har funnits hela tiden.
Vi har skämtat, pratat om allvarliga saker, samarbetat och diskuterat.
Jag har trivts. Väldigt mycket.
Och jag kommer sakna dem. Väldigt mycket.

Idag var det sista dagen. Sista gången jag pratade med vår kontakt där vi beställer våra varor. Carin. Henne kommer jag sakna, fastän jag aldrig träffat henne.
Jag kommer sakna henne. Väldigt mycket.

Idag var sista dagen. Som jag jobbade på Lager 157 i Sågmyra.
Jag gillade den här dagen, för det var en härlig dag.
Jag fick träffa trevliga kunder. Stammisarna var där. Jag fick göra min godaste latte någonsin idag. Jag fick en lapp med två tjejers telefonnummer på. De två sista omgångarna kunder gjorde identiska beställningar - cheese cake och brownie. Och de allra sista kunderna blev inte så imponerade när jag berättade att de var mina sista fiketkunder, ever.
Jag fick kramar av mina kollegor idag. Av några snodde jag extra många. Jag fick fina presenter.

Jag lämnade in mina nycklar och mitt personalkort. Jag städade ut ett litet skåp jag använt för lite papper. Jag rev dem i bitar, för jag behöver dem inte längre.

Men alla andra saker. Personer och minnen.
Det river jag inte sönder. De grejerna lägger jag i ett litet fack i hjärtat och så tar jag med mig det.

Dit jag ska härnäst.

4 kommentarer:

  1. Kärlek till dig med, Daniel.

    SvaraRadera
  2. Meeen så tråkigt!! =/

    Hoppas du får det toppen i framtiden iaf så ska jag följa dig här på bloggen!

    Synd bara att du inte fick göra mig en sista cappucino... ;)

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Sandra - Ja, det var lite synd att jag inte hann göra nån sista cappucino till dig.. men du får komma till mitt svartcafé i Kavelmora så borde vi kunna fixa till något. Ta med Johan också.
    Åsså finns jag ju kvar här. Alltid.

    SvaraRadera