En bergoochdalbanedag

Måndag och regn. Så klyschigt så det nästan blir lite löjligt.
Men så var det idag. Vi sov till nio. Jag hann vakna och tro att min fru hade försovit sig. Vi har olika sovrum, men vi gillar varandra. Jag väljer att tänka att det inte är mitt prat-i-sömnen som stör henne, utan något annat. (Barnen i grannrummet.)
Men i morse bara sov de. Som små, små stockar. Jag visste inte om de redan hade blivit upplockade ur spjälsängarna och jag vågade inte kolla efter. Jag har lärt mig att man inte gör onödiga besök i deras sovrum, bara för skojs skull.

Förmiddagen förlöpte. Fridfullt. Regnet strilade och jag drack mitt näst sista finkaffe. Det räcker nog till två koppar imorgon också, och det ska bli härligt.

Under dagen fick jag den här tråkiga känslan av att vara en klant. Jag hade missuppfattat ett datum på min tidsplan för arbetsförmedlingen och trodde för ett par ögonblick att jag skulle få sparken därifrån också. Fastän jag aldrig fått sparken. Men ett telefonsamtal med en trevlig Göta gjorde mig lugn. Jag tänker att samtal med en Göta gör en lugn, oavsett. (Och för trogna LSE-läsare vill jag bekänna att jag aldrig fikat på Götas.)

När det blivit eftermiddag och Leonard spelat Bamsespelet ett tag och jag lyckats fylla i alla mina meriter bestämde vi oss för att gå på promenad. Vi gick till sjön. Vi var Signe, Henry, Leonard, Jag och Kezia. Scott stannade hemma och vaktade huset. Leonard hade ryggsäcken med korvmackor, vatten och äpplen. Bänken nere vid sjön var lite blöt men lockarna på barnens huvuden bryddes inte av det. Vi var ganska själva där nere vid stranden, hösten är här och sommarstugeägarna har åkt till sina hem inne i stan.
Det är ca 600 meters promenad ner till sjön, och således lika långt hem.

Och det var inte barnen som tappade tålamodet, det var fadern. Det enda som var kul med hempromenaden var att få ett mail med en liten lönespés som gör att vi har rum för en klippning till mig.

Men eftermiddagen vände lite till det glada (men det var svajigt). Jag försökte laga ett par jeans, Leonard ringde till sin farmor och tackade för hennes frånjaktenskickade pannkakor, kompostpåsen gick sönder, Henry skrattade när hans mamma kittlade honom och Signe höll ett litet tal vid middagen. Som ingen förstod.
Jag fick fina ord om min text om Farbror Sten och kvällen avslutades i dur.

Den här dagen har varit en bergochdalbana.