Blogg 100. Del XXX. Kusiner

Min familj är ganska stor.

Igår sågs vi allihop och idag sågs vi igen, nästan allihop.

När man räknar efter så blir det även om två saknas ganska många.

Kolla på den här bilden och så tänker ni på att det saknas ett gäng föräldrar på bilden.

Då märks det att vi har en stor familj.

Blogg 100. Del XXXIX. Bröllop

Idag gifte min bror sig. 

Han gifte sig på en av de finaste dagarna det här året med en av de finaste kvinnorna jag mött. 

Det är väldigt roligt att gå på bröllop, även om stressen som blir av att man ska projektleda tre yra små höns lätt gör att frustrationen över ens egen tålamodsbrist läcker ut mer än nödvändigt. 

Det är fint att se glada människor. 

Ja, jag kommer tillbaka till det allt som oftast, det att jag gillar glada människor. Också. 

Och idag var det nära att tårarna tittade fram, för det var en vacker dag. 

När min bror gifte sig. 

Blogg 100. Del XXVIII. Farsta

Vi är där allt nästan började. 

I Farsta, denna underbara förort där vi fick våra första, vuxna vänner. När man räknar efter var det ganska länge sen, sådär länge så att man inte riktigt vill räkna efter för då inser man att det har gått ganska lång tid. 

Vi bor hos fina vänner. Det är inte så ofta som vi träffar dem men allt är som det var förut, även om allt är annorlunda. 

Jag gillar när det är så. När jag får vara med personer som känner mig och vet vem jag är utan att jag behöver tänka på fasaden alltför mycket. 

När jag står på deras balkong på åttonde våningen och ser ut över de sovande belysta husen minns jag de fina tiderna här. Jag har inte glömt alla tuffa stunder, men just nu njuter jag av de fina minnena. Sånt får man bestämma själv. 

Jag gillar Farsta. 

Blogg 100. Del XXVII. Innebandy

Förr spelade jag ofta innebandy.

Nyss spelade jag innebandy.

Jag var lite bättre på att spela innebandy förr.

Blogg 100. Del XXVI. Hamburgare

Idag har jag varit på kurs.

Det är kul att lära sig saker. På kursen idag har jag lärt mig att man ska behandla andra som de vill bli behandlade. Tänkvärt. Jag har också lärt mig att vi har en ganska lång promenad kvar innan patriarkatet är krossat, även om sextioåriga föreläsare av det manliga könet faktiskt kan komma ihåg att det finns kvinnor inom affärsvärlden också. Vi får kämpa på.

Jag har också lärt mig att när min syster smsar så är det väldigt lätt att känna att en vill kasta sig på första bästa färdmedel och förflytta sig till Sveriges bästa hamburgarställe. Nej, inte Max, även om det är ett tight race. Men det här stället jag var på var bättre. Än allt. 

Där lärde jag mig att om man vill få riktigt fina hamburgare så ska man använda 80-20 kött där fetthalten är 20, och köttet de resterande 80. Sen ska det helst vara skärgårdskor som används men det är ju inga problem så länge man har tillgång till skärgårdskor.

Jag har också lärt mig att man ska mala köttet så att det kommer ut i en slags slang som man virar in i plast. Den "köttfärskorven" får sen vila i plastfolien inne i kylen innan man skär den i lagoma bitar och lägger den på grillen. Gör man så och kryddar anrättningen med en god Ale så är man nästintill hemma i smakhimlen.

Det är kul att lära sig saker..

Blogg 100. Del XXV. Våffeldagen

Idag har det varit våffeldagen.

Våfflor är inte bara goda, de är sjukt onyttiga också. Särskilt för nån som har börjat räkna kalorier och för nån som kanske börjat knappa in vad nån har ätit på en dag för att se om dagens kaloribudget går ihop för nån. Just på våffeldagen så finns det extrema frestelser att fuska med dokumentationen.

Eller så går man, eller nån, på en promenad för att på nåt litet vis sudda ut de där sex våfflorna man, eller nån, har ätit under våffeldagen. Och om man, eller nån, är ute och promenerar så bjuds ett ypperligt tillfälle att lyssna på en podcast och just idag vill jag tipsa er om att lyssna på Värvet och intervjun med Jan Gradvall. Min nya idol.

Så without further ado tycker jag att ni googlar rätt på den podcasten och så ses vi imorgon. 

Blogg 100. Del XXIV. Ett inlägg om min fru

Idag bestämmer min fru ämnet på det här inlägget.

Hon vet inte riktigt vilken stil jag har på mina inlägg, och det tolkar jag som att hon inte riktigt läst den här bloggen på sistone. Rimligt, om du frågar mig. Hon är ju liksom med IRL, som kidsen säger. Det kan räcka, om en säger som så.

Men hon står ju ut i alla fall, och det lär vi ju klassa som en #win, som kidsen säger. Bless her heart, som en amerikansk frikyrkopastor skulle ha sagt. Råflyt, som jag brukar säga.

Så jag tycker vi alla stämmer upp i en sån här med tanke på hur mycket hon står ut med, min fru. 

Blogg 100. Del XXIII. Söndag, bloody söndag

När det inte händer så mycket mer än en gudstjänst med kyrkkaffe och ett vägföreningsmöte på en söndag så är det lite av en utmaning att komponera ett blogginlägg som åtminstone är intressantare än en utgrävning i ens egen navel.

Förr hände det saker som triggade igång minnen som jag kunde berätta om.

Nu känns det lite som att jag har berättat alla skämt jag kan och alla små historier som jag nånsin lärt mig.

Ja, lite vemodig är jag nog allt. Kanske är det klassisk söndagsångest eller så är det bara gammalt vanligt vemod. 

Om vi tar och håller tummarna att det kanske händer nåt berättansvärt imorgon och att jag hittar några passande ord vore det ju alldeles utmärkt.

Och så tar vi nya tag imorgon.

Blogg 100. Del XXII. Att tycka om debatt

Det ska tyckas så mycket.

Alla ska ha en ståndpunkt i allt, allt ska vara genomtänkt, alla åsikter ska ha grundmurade argument. Den som ropar högst hörs mest. Såklart.

Jag talar i egen sak här. Jag är en av dem som tänker lite mer än jag pratar, när det kommer till lite viktigare saker. Jag har åsikter i frågor, men jag stöter och blöter tankarna i mig själv så länge innan jag vädrar dem att diskussionen har hunnit springa vidare till nästa heta ämne när jag är klar och då finns det liksom ingen mening att säga vad jag tycker.

Det jag gillar är samtalet. Samtalet med mjuka ord, där det finns utrymme att tänka och testa sina tankar lite, utan risk att bli påhoppad, näthatad och förlöjligad om en tycker lite annorlunda eller kanske lite naivt ogenomtänkt. 

Ja, jag kanske drömmer om en utopi. Det kanske inte är möjligt att ha ett lyssnande debattklimat i vår samtid där allt bara snurrar snabbare och snabbare. Jag vet inte.

Men jag tycker att det borde gå.

Blogg 100. Del XXI. Ett blogginlägg skrivet med Klungan i bakgrunden

I lördags var jag och såg på Klungan.
På andra sidan om okej. Det var det som föreställningen hette. Den var bättre än okej.
Nu sitter jag och kollar på en annan Klunganföreställning samtidigt som jag skriver det här inlägget. Den heter "Det är vi som är hemgiften". Jag vet inte om det hjälper för att få det här till ett bättre blogginlägg och det är ju inte så troligt men det gör inget. Jag har i alla fall roligt.
Så är det ju väldigt ofta. Att jag har roligt och det behöver inte vara nåt likhetstecken med att resten av folket omkring har det.
Idag var vi på ett lekland, mina barn och andras ungar. Det var roligt.

För mig är det ganska viktigt att saker och ting är roliga. Jag samlar på roliga saker. Och när jag mår bra så är roliga saker extra roliga.

Därför är den här programmet med Klungan som jag kollar på extra roligt.

Blogg 100. Del XX. Om att kännas igen

Idag var det öppet hus på sonens nybyggda skola.

Det är en splitterny träskola som bjuder på nybilsdoft när du kliver in genom dörren. Jättefin. Och på tal om dörren så stod rektorn och hälsade alla välkomna när de kom in genom dörren.

Jag har ett ganska vanligt utseende. Lite svartmuskig men i dagens samhälle så innebär det mest att jag är så diskret som en man i trettiofemårsåldern kan bli.

Rektorn, som jag vid ett flertal tillfällen hälsat på - både med handslag eller/och diskreta nickningar - hälsade på oss och frågade om jag inte hade varit på det där första informationsmötet om skolan där i matsalen i våras eller när det nu än var, och det hade jag ju. Jag hade varit där och mest suttit och twittrat till två av de andra papporna som också var där och de ämnen vi suttit och fnissat åt var vargar, wi-fi, det påhittade materialet "plegel" och foliehattar. Inte trodde jag att jag hade märkts. Men tydligen så. Det var ju smickrande.

Och på tal om smickrande så var jag på en fantastisk humorföreställning i Stockholm i lördags. Där, i foajén, innan föreställningen, stod jag och var sådär förväntansfull som jag var, när en kvinna tittade på mig lite mer än vad folk brukar göra när de ser personer de aldrig har sett förut.

Märklig känsla, när nåt sånt där händer.

Ännu märkligare känsla när personen gör en ansats att hälsa och sen gör det med orden "Hej, visst är det du som är min optiker?"

När en då börjar förklara att det nog inte är så det ligger till, riktigt, och personen som hälsat ändå inte riktigt ger sig, så skapas det en mycket underhållande stämning. (Och tydligen så var det en ganska bra optiker hon hade träffat så jag behövde ju inte skämmas alltför mycket inför det faktumet heller.) 

Ja, egentligen har ju de här historierna kanske ingenting med nåt att göra men men.

Blogg 100. Del XIX. Om mörkerkörning

Ibland är det mörkt när en ska ut och köra bil.

De flesta bilarna ute på marknaden har utrustats med lampor. Om du har en bil utan lyktor, byt eller kör bilen på en inhängnad bana.

Många bilar har en funktion på sina lyktor. Den funktionen gör att föraren kan bestämma om lyktorna ska ha ett starkt sken eller ett lite svagare, men ändå fullt tillräckligt sken för att se trafiken. 

En del verkar ha lite svårt med hur den här funktionen ska användas, och därför tänkte jag komma med en liten instruktion om hur en kan göra:

Om du möter en bil så är det bra att "blända av". Det betyder att du drar ner på ljusstyrkan. Låt sedan ljuset vara avbländat till EFTER att du har passerat den mötande bilen. Då, och först då, kan du brassa på lyset igen så mycket du behöver. Förutsatt att det inte kommer en till mötande bil bakom för då behöver du avvakta lite tills den har passerat.

Svårare än så är det inte.

Blogg 100. Del XVIII. Konferensskola, om skyltar

Tur att det finns skolor där ute.

Det är så många människor som behöver lära sig saker. Enkla saker, som egentligen borde vara självklarheter men som folk uppenbarligen inte kan eller förstår.

En del ifrågasätter behovet sv skolor. Är det inte föräldrars ansvar att lära sina barn saker nuförtiden? Ska staten lägga sig i om folk lär sig saker eller inte?

Jag ser att det finns behov av skolor. Det behovet gjorde att jag till exempel kände mig tvingad att starta en Caféskola då så många saknade kompetensen att veta hur man beter sig på ett café. (Det går att friska upp sitt minne genom att klicka på länken här bredvid som leder till gamla lektioner i Caféskolan.)

Det finns också ett behov för en Konferensskola och på förekommen anledning kommer jag repetera en gammal lektion. (Det verkar nämligen vara så att folk antingen missat (?!) eller glömt förra genomgången och därför kör jag repris.)

Lektionen handlar om att läsa skyltar. Den här kunskapen går att applicera på andra situationer också, men nu pratar vi primärt om konferensskyltar.

Ofta när man kommer till en konferensanläggning så vet man kanske inte riktigt vart man ska gå. Är det en konferensanläggning med lite stolthet och självrespekt så kan du utgå från att nån liten konferensvärd har gjort i ordning nån form av skylt som hänvisar vart du ska gå. 

Så är du på en anläggning för första gången så rekommenderar jag att du letar efter en skylt. Ofta behöver du inte leta länge, då hänvisningsskyltar tenderar att finnas i omedelbart blickfång mer ofta än sällan.

På skylten brukar det stå relativt tydligt hur du som gäst ska röra dig för att hitta rätt. Till exempel kan det stå att du ska följa TV-skyltarna för att hitta rätt. Då är Konferensskolans allra starkaste rekommendationer att du testar att följa de instruktionerna. (Det är nämligen jättesällan som konfernsvärdar hänvisar gäster fel så risken att du ska ledas på villovägar genom att följa instruktionerna är minimal så du har oftast inget att riskera på att göra som skylten säger.)

Så sammanfattningsvis: Gör som skylten säger. Om du däremot står och läser skylten och ändå väljer att fråga hur du ska gå till konferenslokalen finns det risk att du blir upphov till en lektion i Kavelmora Inks Konferensskola.

Frågor på det?

Blogg 100. Del XVII. Om innebandy och att tveka

På måndagar är det innebandyträning.

Jag brukar följa med för jag gillar det så mycket. Idag var en annan pappa där och vi samtalade. Vi pratade om livet, hur det är att vara förälder och hur saker och ting kan vara jobbiga emellanåt. Vi konstaterade att det kan vara bra att be om hjälp ibland. Att det inte är fult eller dåligt att göra det.

Ibland önskar jag att jag kunde leva lite som jag lär. Att våga tro att saker och ting gäller för mig också. Att jag inte ska tveka när chansen ges att säga vad jag tänker. 

Kanske kommer jag dit nån gång, vi får se. Ambitionen finns i alla fall.

Och innebandyträningen då? Jo, den var lyckad. Blandade lag (tack och lov) och en av spelarna glömde bort vad det egentligen hette och sa tveka istället för teka.

Sånt gör mig så glad.

Och jag borde verkligen lära mig att sluta tveka när det kommer till vissa saker.

Blogg 100. Del XVI. Om Klungan, efter

Jag har aldrig varit så laddad som jag var igår.

Okej, kanske dagarna precis innan vi skulle bli föräldrar, men det är nästan målfoto som gäller för att avgöra.

Vi skulle se på Klungan, Sveriges bästa (!) humorgrupp, och deras senaste föreställning "På andra sidan om okej" på Södra Teatern i huvudstaden. Jag var laddad. Hade varit det sen jag köpte biljetterna 2013. Närheten till "överladdad" var påtaglig.

Jag har gillat Klungan sen jag hörde deras program Mammas Nya Kille i P3 för flera år sen. Jag har gillat deras tv-serier och krattat youtube på klipp från deras tidigare föreställningar och mina förväntningar för den här föreställningen var skyhöga. Rädslan att jag förväntningarna inte skulle infrias gnagde lite i bakgrunden.

Vi hade lämnat barnen hos goda vänner och landat i min svågers gårdshus på Söder. Solen sken och vårkylan gjorde mina öron lite röda. Bord var reserverat på en lokal och där skulle vi som skulle gå tillsammans sammanstråla. Det var familj, gamla vänner och helt splitternya bekantskaper som jag hade biljetter till. Pirret i min mage var nog inte bara hunger.

Föreställningen, drömmen, Klungan, hade aldrig varit närmare.

Till slut var det dags att börja promenaden upp till teatern. Middagen hade ju varit fantastiskt trevlig, så om föreställningen skulle bli ett litet fiasko så hade jag ju i alla fall fått en trevlig uppladdning.

När man som jag till vardags jobbar i en teatermiljö så vet man ju ungefär hur det funkar när man kommer till en teater. Men nästan all sån kunskap är vatten värd när man kommer till en obekant teater som gäst. Kan nog ha nåt med förväntningar att göra.

Vi skulle sitta på andra balkong. Första raden. Väldigt bra platser. Jag var lite uppspelt.

Och så släcktes lamporna och sorlet dämpades. Nu var det nära. Och så började föreställningen.

Karaktär efter karaktär dök upp på scen. Bekanta figurer och nya vänskaper blandade i en perfekt mix med skratt som enda bieffekt. 

Det var så roligt. Katla var där, Mikal Hjort var där, Jens Persson var där, Agneta var där. Ni som fattar, fattar. 

Och det blev bättre än vad jag hade förväntat mig. Klungans förmåga att överraska var lika vass som vanligt. Värme, välbehag, skratt blandat med krokar av eftertanke gjorde föreställningen till en unik upplevelse jag kommer att bära med mig länge.

Det enda som jag inte var nöjd med under föreställningen var slutet. Att det kom. För mig hade de gärna fått hålla på en stund till. Eller kanske minst två stunder till, när jag tänker efter.

Jag kan tänka mig att en läsare av ett sånt här blogginlägg mest längtar efter att det ska ta slut nån gång, alltså motsatsen till hur jag kände mig igår. Därför avslutar jag med en bild. Inte en bild på mig och nån i Klungan för såna tillfällen ges ju inte utan bara en bild på hur en mycket laddad man ser ut.

Bilden är från igår. När jag var som mest laddad.

Blogg 100. Del XV. Om Klungan, före

Ikväll ska vi se på Klungan. 

Jag återkommer. 

Blogg 100. Del XIV. Om reklam och tankar

Idag berättade jag för två fd Kavelmora Ink-läsare att Kavelmora Ink var igång igen.

Kanske kommer de börja läsa igen. De är hursomhelst väldigt välkomna.

Den här bloggen får inte så jättemycket reklam. Jag är inte så bra på att göra reklam för mina egna grejer. Löjligt, jag vet, men jag har sökt hjälp för att komma på rätsida med det "problemet".

Såklart vore det roligt om många läste Kavelmora Ink, det kan jag inte sticka under stolen med. Och om nån skulle göra en dramatisering av Kavelmora Ink så vore det ju helt okej. Och om nån ville göra en actionfigur av mig så vore det ju som om en dröm gick i uppfyllelse. Oh ja.

Men jag som skriver här på Kavelmora Ink har ju även lite fler problem än bara det där med reklamen. Jag har lite svårt att liksom skriva exakt sånt som jag tänker om saker. Min ryggrad borde liksom styva till sig lite. Det är inte första gången jag har skrivit att jag borde göra nåt åt den här ryggraden, men jag börjar bli en gammal hund med många neurologiska motorvägar som är svåra att styra om. Men det borde gå.

Tills den dagen kommer så kör jag väl på i samma glättiga stil och hälsar kanske två nya läsare välkomna ikväll.

Blogg 100. Del XIII. Tvättstugerealism

Det är jag som är tvättchef hemma.

Ett nobelt uppdrag. Ibland är jag inte en så bra tvättchef. De gångerna är när jag inte tagit hand om tvätten på ett så pass långt tag att man har glömt bort vilka underkläder man egentligen äger och när tvättstugan är nästintill full med ovikt tvätt.

En del kanske tycker att det verkar svårt att vara tvättchef. Hur ska man sortera den smutsiga tvätten? Vilken temperatur ska man tvätta olika kläder? Vilket sköljmedel är bäst? Går det att trimma torktumlaren? Vad ska man köpa för klädnypor för bästa resultat?

Alla de där frågorna är extremt lätta att svara på, om man är en erfaren tvättchef. Som jag är.

Men det finns en sak som är svår med att vara tvättchef. Kanske det svåraste momentet i världen, om en tänker efter.

Det är vad man ska lyssna på när man viker tvätten.

Ibland är det kanske det som gör att den här tvättchefen gör ett dåligt jobb. Har ni tänkt på det?

Blogg 100. Del XII. Mest utfyllnad

Det är ganska många inlägg kvar. 

Jag tror inte det är så många läsare kvar, och jag beklagar. Både att det inte är så många men även det faktum att det inte är så hög kvalitet på alla mina inlägg.

Som på typ det här inlägget.

Klockan är 22:24 och jag har ingenting att berätta för er. 

Nu är klockan 22:26.

Vi avslutar så. Det är ju fler inlägg som ska fyllas framöver, kan ju inte bränna allt krut redan.

Blogg 100. Del XI. Ett jubileum

Ja, det har gått fyra år sen Kavelmora Ink fick sitt första inlägg.

Det var inte jättebra, om du frågar mig. En del inlägg har varit bra, om du frågar mig. Det har varit olika. Jag gillar olika.

Men nu har det alltså gått fyra år. Och om den här bloggen hade skrivits av en självsäker författare så hade det säkert frågats om favoritinlägg genom tiderna och så hade kommentatorsfältet kanske fått ett par förslag. Men det ligger inte riktigt för skribenten på den här bloggen att göra så, även om han skulle tycka att det var roligt. (Han som skriver här gillar även att skriva om sig själv i tredje person. Oklart varför, men det är så det är. Men ibland slutar han med det, tack och lov.)

För ett par år sedan jobbade jag på ett café. En dag kom det in en kund och snabbt framgick det att hon var tvillingföräldrar. Då jag, som av en händelse, också var (och är) tvillingförälder så frågade jag henne om nåt litet tips.

- Ja, sa hon, de första fyra åren för oss var som ett svart mörker. Sen blev det lite ljusare.

Med det sagt så konstaterar vi väl ånyo att Kavelmora Ink funnits i fyra år. 

Blogg 100. Del X. Om könslikheter och lite om sport

På måndagar är det innebandyträning för min sjuåring.

Ja, jag försöker såklart projicera mina egna tillkortakommanden inom idrotten genom mina barn. Jag är inte bara mer än människa.

Men jag tycker det är roligt att han vill spela en sport, även om folk är ifrågasättande ifall innebandy är en riktig sport eller inte. Jag för min del anser nog att den i alla fall är mer sport än till exempel schack men vi får såklart tycka olika. Det är inte det jag vill prata om ikväll.

Jag tänkte prata om det här med hårband och om vad som händer när nån får en lite hårt skjuten boll på smalbenet. För det är lite vad innebandy ofta handlar om. 

Och sen handlar det om genus, tänker jag. Sociala konstruktioner.

Mitt område av expertis är egentligen caféskolor och konferenser och kanske hur en projektor enklast kopplas ihop med en dator, så ta det jag säger här för vad jag försöker mena i all välmening. Om jag är fel ute, tveka inte att säga det till mig. Jag vill nämligen lära mig. Lära mig att tänka rätt.

Igår skrev jag om att jag tänker att vi alla är lika mycket värda.

Idag var jag på innebandyträning. Min sjuårige, lite lagom långhårige son, fick hjälp av mig med sitt hårband. Jag fixade det nämligen bättre än hans mamma, faktiskt. (Och vi vet alla att det är en sanning med modifikation för hon är ju såklart bättre än mig på det, men det hör inte hit. Här försöker vi nämligen rasera lite sociala konstruktioner, okej?) 

Jag brukar inte utåt sett vara särskilt stolt för sånt jag gör, men det här är en sån grej jag faktiskt med en nybörjares entusiasm är stolt över. Det att jag är den som hjälper min son med ett hårband och fixar så att han kan känna sig fin, så som han vill vara. (Min fru gör det också, men det hör inte hit. Här försöker vi ju nämligen rasera lite sociala konstruktioner, okej?)

På innebandyträningen var det en tjej som fick ett skott på benet. Sved säkert till, innebandyskott gör ju gärna det. Det är ju en ganska farlig sport om en tänker efter.

Hennes storebror var där. - Ställ dig upp, ta det som en man, skojropade han åt henne medan hon tappert ställde sig upp.

Där följde ett litet samtal mellan ett par sjuåringar, en femtonårig tränare och en 36-årig farsa som mest satt och twittrade och iakttog det hela. -Ta det som en tjej! -Tjejer är starkare än killar! -Nähä! -Joho! -Alla är lika starka! var meningar som ropades ut på planen. Av både tjejer, killar, tränare och åskådare. 

Och jag började tänka. Redan när barnen är sju år så har de tilldelats roller och beteenden som de ska leva utifrån, för det är så man gör. 

Sju år.

Jag tycker det här är lite ledsamt, men samtidigt känns det som en utmaning. Men ofta känns det mest ledsamt.

Det händer ganska mycket elände just nu i vårt samhälle. Var och varannan dag får vi läsa om kränkningar, hatbrott, härskartekniker, orättvisor och oförskämdheter. Det är lätt att tro att eländet kommer vinna men jag tänker inte ge mig utan kamp.

Många kan mycket mer än mig om såna här saker och jag försöker febrilt lära mig så mycket jag kan under tiden jag lever. Och medan jag lever så kommer jag kämpa för att lära mina barn att de är fina i hårband om de vill vara fina i hårband, att de är tuffa om de kliver upp efter att ha fått ett skott på benet men att det är okej att gråta om man är ledsen. Och att alla är lika mycket värda.

Oavsett om man spelar innebandy eller schack. Eller inget alls.

Inget gör mig gladare om du som vill hjälper mig att tänka i de här frågorna. Kommentarsfältet är öppet och alla är inbjudna.

Blogg 100. Del IX. Om hur vi ska ha det här i världen

Igår var det den åttonde mars.

Idag, imorgon och resten av alla dagar behöver vi jobba hårt för rättvisa och jämställdhet. Alla är lika mycket värda. Så enkelt är det.

Alla förtjänar att ha det lika bra.

Du och jag. Oavsett. Lika mycket värda.

Blogg 100. Del VIII. Om skrivkramp och godissug

Dag åtta och redan lite kreativ ångest i den här utmaningen vi kallar Blogg 100.

Bådar extremt gott.

Ibland kan jag känna att det är oviktigt att berätta vad jag har gjort idag då det enda jag gjort har varit att kliva upp, brygga kaffe, klä på mig, steka pannkakor, skjutsa barn till kalas, handla, kolla på tv-spelande son och så småningom koka ägg till en torftig middag.

En vill ju att ens blogg ska innehålla nåt mer, lite substans, kanske humor och nåt att tänka på för den som läser.

Men det handlar väl som vanligt om det som de senaste åren handlat om. Dålig självkänsla och gamla invanda mönster där självklandran har varit väldigt vanliga.

Men det är väl igen dags att strunta i de tankarna. Det borde ju gå. 

Varför tror jag det?

Jo, jag har det ultimata beviset att jag nog klarar vad som helst: idag satt jag, världens mest notoriske sötsaksälskare, bredvid min son som åt lördagsgodis och även om han bjöd mig flera gånger tackade jag nej. Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt kliv för mig. Tro mig.

Och med det i tankarna inser jag att jag säkert kommer få till nåt inlägg här framöver. Kanske redan imorgon.

Blogg 100. Del VII. Poesi

Som en liten föraning av himlen 

En oas i en öken, torrare än två öknar

Likt en strimma sol genom en molntyngd sky

Dyker Du upp

Lika förgänglig som det lättaste stoft

Precis som en blixt

Försvinner Du snart bort

Men för en ynka stund

Fångar jag Dig

Njuter, vilar, andas

Idag släpper jag inte taget

Blogg 100. Del VI. Ensamhet

Ibland känner jag såhär. 

Oftast sker det när jag sagt nåt roligt på fikarasten. 

Blogg 100. Del V. Om ålder och frisörer

Ibland möter jag folk.

Ibland så hamnar jag i samtal med folk. Som idag till exempel, då jag var hos frisören. Jag ville ta topparna lite och så skulle vi gå över polisongerna och sen köra lite i nacken då bara, som vanligt.

Vi pratade lite. Jag berättade om mitt jobb och allt annat sånt helt oviktigt som en frisör och en klippkund kan prata om utan att det blir djupare än en liten vattenpuss som fått stå och torka ur en hel dag.

Ofta när jag pratar med folk, inte bara frisörer utan även med vanligt folk, så kommer det av nån outgrundlig anledning fram att jag har barn. Kanske står det en skylt i pannan på mig - vem vet?

När folk pratar med folk om barn så är det nästintill lag på att fråga om barnens ålder. Förmodligen för att man egentligen inte vet vad man ska fråga och ålder är ju ganska neutralt. Väcker inga känslor, liksom.

Jag brukar svara att vi har en sjuåring, en femåring och sen en femåring till.

När jag säger att mina barn har de åldrarna som de har (just nu) så får jag frapperande ofta en till fråga. Jag fick den idag igen hos frisören, och precis som alla andra gånger jag får den så hinner jag tänka jättemycket innan jag svarar mitt "ja".

"Är de tvillingar?"

"Nej oh, nej! De är inte alls tvillingar, de är bara födda på samma dag!"

"Nja, vi vill helst inte kalla dem tvillingar. Vi vill inte stoppa in dem i nåt fack som kan påverka deras utveckling."

"Hur menar du?"

"Va? Är det så det kallas?"

Jag förstår att det är ovanligt med tvillingar. Att man kanske inte vet vad man säger när man får den oerhörda överraskningen som ett tvillingavslöjande presenterat för sig. 

Men ändå. Måste man fråga?

Kanske. 

Men då får man också vara beredd på att det kanske skrivs om det i en liten blogg.

Blogg 100. Del IV. Om galonisar

Blöta barn är glada barn.

Den som kom på det talesättet var ingen förälder som precis hade plockat hem ett par barn med svinblöta galonbyxor på sig.

Varför är det alltid barnen och deras väl och ve som ska vara i fokus hela tiden? Vi föräldrar då? Vem bryr sig om våra känslor? Va? 

Vem bryr sig om hur vi känner när vi först måste dra av barnen de sjöblöta galonbyxorna, vända dem ut och in (fast in och ut eftersom de alltid blir aviga när man tar av dem av barnen), kanske trassla rätt på ett eller annat hängsle och till slut få allt detta kalla, kletiga sandblöta elände över hela händerna!? 

Säkert ingen.

Sånt här gör mig så upprörd att jag nästan funderar på att starta en facebookgrupp. 

Blogg 100. Del III. Om TV-serier

I morse mötte jag min kompis Niklas.
Han tyckte jag hade en fräsig jacka och uttryckte att jag skulle ägna ett inlägg här på Kavelmora Ink åt den. Det tycker jag är ett rimligt önskemål och mycket talar för att det säkert kommer komma ett sådant inlägg. Det enda kluriga med att skriva ett sådant inlägg är att det kräver en hel del research för att få till ett inlägg om en jacka och därför kan det komma att dröja. Om jag nu ens får tag på allt information som krävs. Vi får hålla tummarna.

Men idag är det måndag. Då brukar min kompis Niklas och jag, och säkert resten av världen, kolla på en väldigt bra TV-serie som heter True Detective. Det är en deckarthriller som gör att den som tittar, bland annat Niklas och jag, sitter på helspänn större delen av måndagen i längtan efter att programmet ska gå att ses.
Men idag har vi alla ett problem. Eller det är mest min fru och jag som har ett problem. Det är att hon inte är hemma ikväll och av respekt för hennes kärlek till TV-serien True Detective så kommer jag att vänta tills hon kommer tillbaka så vi kan se det tillsammans. Så brukar vi göra.
Så istället för att prata om True Detective kan vi ju prata om andra serier som jag inte sett.

• Twin Peaks. Många (i alla fall min kompis Niklas) säger att True Detective liknar Twin Peaks. Jag vet inte eftersom jag aldrig såg den serien. Det enda jag minns är att i en scen, som jag faktiskt såg, så var det en skådis som stack in en penna i en full plastkaffemugg för att statuera nåt. Sen tror jag att hen drog ut pennan och allt kaffe rann ut. Bra minne!
• Breaking Bad. En ganska ny serie. Den liknar säkert nån annan serie som jag kanske eller kanske inte har sett. Ingen vet.
• Shogun. Den där gamla godingen en västerlänning hamnar i nåt hoolabaloo i Japan och de dricker sake och tynger kudde till höger och vänster. Minns ni de? Jag såg den knappt förutom nåt litet brottstycke hemma hos min storasyster men så i högstadiet blev det fränt att läsa tjocka böcker, och då läste jag den. Har för mig att den var på ca 40 000 miljarder sidor men jag läste den i alla fall. Egentligen inget att skryta om. 

Ja. Det var väl det. 

Tänk om det kunde bli tisdag snart så jag hade chansen att få se True Detective nån gång.

Blogg 100. Del II. En liten förklaring

Det här är alltså en blogg. Kavelmora Ink.

Här kan vad som helst skrivas om. Kanske kommer jag skriva om mina barn? Kanske kommer jag skriva om mina innersta känslor och tankar? Kanske kommer jag skriva om glass? Kanske kommer jag skriva om sport? Kanske kommer jag skriva om kaffe?

100 dagar är ganska lång tid. Det är ungefär drygt tre månader. För vissa är det en evighet. Typ dagsländor.

Jag blir såklart glad om du som läser, läser. (Niklas, jag kollar på dig.) 

Däremot kan jag inte garantera att det blir kvalitativa inlägg från morgon till kväll, men några guldkorn kommer säkert att finnas. Om man letar extremt noga, med väldigt finkänsliga instrument. Och om man har ett stort mått fantasi. Och kanske lurar sig själv att det kommer finnas guldkorn.

Nej, jag har inte så bra självkänsla eller tilltro till min egen kapacitet och förmåga. 

Men jag har ett par mål:

1. Få lite bättre tilltro 

2. Bli lite bättre på att skapa lite dålig stämning vid behov

3. Lära mig när jag ska använda de eller dem

4. Övrigt

Det här är alltså lite vad Kavelmora Ink kommer handla om den närmsta evigheten.

Blogg 100. Del I. En mjukstart

Är den här bloggen på?

Den är i alla fall väldigt dammig, det är ett som är säkert. Nästan rostig.

Tydligen finns det en utmaning här på internet som handlar om att den som har en blogg får, kan eller måste, skriva minst ett inlägg om dagen i hundra dagar. Den här bloggen har knappt haft ett enda inlägg på hundra dagar så det här blir ju en spännande utmaning. 

En gång i tiden hade den här bloggen ett par glansdagar. Det var under den tiden som jag visste, vågade och kunde skriva om det som jag ville. Det var en blogg som ibland handlade om trams, ibland om hitte-på, ibland om känslor, ibland om bekännelser och ibland om tankar som jag hade. Ibland var det även nån bild med i inläggen.

Det går att säga att jag har glömt bort hur ett inlägg ska skrivas. Jag har tänkt att det ju finns så ohemula mängder briljanta bloggare där ute och att jag ju faktiskt mest har jobbat med syftningsfel och funderingarkring  vilka prepositioner som ska vara på vilken plats i meningar och bisatser och det har väl tagit bort längtan att skriva. Jag har mest tänkt inomhuvuds istället för här som jag vågade göra förut.

Men det passar väl bra att försöka börja skriva lite igen. Folk vill tydligen det. (Himla Niklas till att hålla på och peppa och hålla på.) Så skyll på honom om ni tycker det är dumt att jag har börjat blogga igen.

För det verkar väl som att jag har det. Och det ska bli kul.