Ja, jag försöker såklart projicera mina egna tillkortakommanden inom idrotten genom mina barn. Jag är inte bara mer än människa.
Men jag tycker det är roligt att han vill spela en sport, även om folk är ifrågasättande ifall innebandy är en riktig sport eller inte. Jag för min del anser nog att den i alla fall är mer sport än till exempel schack men vi får såklart tycka olika. Det är inte det jag vill prata om ikväll.
Jag tänkte prata om det här med hårband och om vad som händer när nån får en lite hårt skjuten boll på smalbenet. För det är lite vad innebandy ofta handlar om.
Och sen handlar det om genus, tänker jag. Sociala konstruktioner.
Mitt område av expertis är egentligen caféskolor och konferenser och kanske hur en projektor enklast kopplas ihop med en dator, så ta det jag säger här för vad jag försöker mena i all välmening. Om jag är fel ute, tveka inte att säga det till mig. Jag vill nämligen lära mig. Lära mig att tänka rätt.
Igår skrev jag om att jag tänker att vi alla är lika mycket värda.
Idag var jag på innebandyträning. Min sjuårige, lite lagom långhårige son, fick hjälp av mig med sitt hårband. Jag fixade det nämligen bättre än hans mamma, faktiskt. (Och vi vet alla att det är en sanning med modifikation för hon är ju såklart bättre än mig på det, men det hör inte hit. Här försöker vi nämligen rasera lite sociala konstruktioner, okej?)
Jag brukar inte utåt sett vara särskilt stolt för sånt jag gör, men det här är en sån grej jag faktiskt med en nybörjares entusiasm är stolt över. Det att jag är den som hjälper min son med ett hårband och fixar så att han kan känna sig fin, så som han vill vara. (Min fru gör det också, men det hör inte hit. Här försöker vi ju nämligen rasera lite sociala konstruktioner, okej?)
På innebandyträningen var det en tjej som fick ett skott på benet. Sved säkert till, innebandyskott gör ju gärna det. Det är ju en ganska farlig sport om en tänker efter.
Hennes storebror var där. - Ställ dig upp, ta det som en man, skojropade han åt henne medan hon tappert ställde sig upp.
Där följde ett litet samtal mellan ett par sjuåringar, en femtonårig tränare och en 36-årig farsa som mest satt och twittrade och iakttog det hela. -Ta det som en tjej! -Tjejer är starkare än killar! -Nähä! -Joho! -Alla är lika starka! var meningar som ropades ut på planen. Av både tjejer, killar, tränare och åskådare.
Och jag började tänka. Redan när barnen är sju år så har de tilldelats roller och beteenden som de ska leva utifrån, för det är så man gör.
Sju år.
Jag tycker det här är lite ledsamt, men samtidigt känns det som en utmaning. Men ofta känns det mest ledsamt.
Det händer ganska mycket elände just nu i vårt samhälle. Var och varannan dag får vi läsa om kränkningar, hatbrott, härskartekniker, orättvisor och oförskämdheter. Det är lätt att tro att eländet kommer vinna men jag tänker inte ge mig utan kamp.
Många kan mycket mer än mig om såna här saker och jag försöker febrilt lära mig så mycket jag kan under tiden jag lever. Och medan jag lever så kommer jag kämpa för att lära mina barn att de är fina i hårband om de vill vara fina i hårband, att de är tuffa om de kliver upp efter att ha fått ett skott på benet men att det är okej att gråta om man är ledsen. Och att alla är lika mycket värda.
Oavsett om man spelar innebandy eller schack. Eller inget alls.
Inget gör mig gladare om du som vill hjälper mig att tänka i de här frågorna. Kommentarsfältet är öppet och alla är inbjudna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar