Ibland så hamnar jag i samtal med folk. Som idag till exempel, då jag var hos frisören. Jag ville ta topparna lite och så skulle vi gå över polisongerna och sen köra lite i nacken då bara, som vanligt.
Vi pratade lite. Jag berättade om mitt jobb och allt annat sånt helt oviktigt som en frisör och en klippkund kan prata om utan att det blir djupare än en liten vattenpuss som fått stå och torka ur en hel dag.
Ofta när jag pratar med folk, inte bara frisörer utan även med vanligt folk, så kommer det av nån outgrundlig anledning fram att jag har barn. Kanske står det en skylt i pannan på mig - vem vet?
När folk pratar med folk om barn så är det nästintill lag på att fråga om barnens ålder. Förmodligen för att man egentligen inte vet vad man ska fråga och ålder är ju ganska neutralt. Väcker inga känslor, liksom.
Jag brukar svara att vi har en sjuåring, en femåring och sen en femåring till.
När jag säger att mina barn har de åldrarna som de har (just nu) så får jag frapperande ofta en till fråga. Jag fick den idag igen hos frisören, och precis som alla andra gånger jag får den så hinner jag tänka jättemycket innan jag svarar mitt "ja".
"Är de tvillingar?"
"Nej oh, nej! De är inte alls tvillingar, de är bara födda på samma dag!"
"Nja, vi vill helst inte kalla dem tvillingar. Vi vill inte stoppa in dem i nåt fack som kan påverka deras utveckling."
"Hur menar du?"
"Va? Är det så det kallas?"
Jag förstår att det är ovanligt med tvillingar. Att man kanske inte vet vad man säger när man får den oerhörda överraskningen som ett tvillingavslöjande presenterat för sig.
Men ändå. Måste man fråga?
Kanske.
Men då får man också vara beredd på att det kanske skrivs om det i en liten blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar