söndag 16 mars 2014

Blogg 100. Del XVI. Om Klungan, efter

Jag har aldrig varit så laddad som jag var igår.
Okej, kanske dagarna precis innan vi skulle bli föräldrar, men det är nästan målfoto som gäller för att avgöra.
Vi skulle se på Klungan, Sveriges bästa (!) humorgrupp, och deras senaste föreställning "På andra sidan om okej" på Södra Teatern i huvudstaden. Jag var laddad. Hade varit det sen jag köpte biljetterna 2013. Närheten till "överladdad" var påtaglig.

Jag har gillat Klungan sen jag hörde deras program Mammas Nya Kille i P3 för flera år sen. Jag har gillat deras tv-serier och krattat youtube på klipp från deras tidigare föreställningar och mina förväntningar för den här föreställningen var skyhöga. Rädslan att jag förväntningarna inte skulle infrias gnagde lite i bakgrunden.

Vi hade lämnat barnen hos goda vänner och landat i min svågers gårdshus på Söder. Solen sken och vårkylan gjorde mina öron lite röda. Bord var reserverat på en lokal och där skulle vi som skulle gå tillsammans sammanstråla. Det var familj, gamla vänner och helt splitternya bekantskaper som jag hade biljetter till. Pirret i min mage var nog inte bara hunger.

Föreställningen, drömmen, Klungan, hade aldrig varit närmare.

Till slut var det dags att börja promenaden upp till teatern. Middagen hade ju varit fantastiskt trevlig, så om föreställningen skulle bli ett litet fiasko så hade jag ju i alla fall fått en trevlig uppladdning.

När man som jag till vardags jobbar i en teatermiljö så vet man ju ungefär hur det funkar när man kommer till en teater. Men nästan all sån kunskap är vatten värd när man kommer till en obekant teater som gäst. Kan nog ha nåt med förväntningar att göra.

Vi skulle sitta på andra balkong. Första raden. Väldigt bra platser. Jag var lite uppspelt.

Och så släcktes lamporna och sorlet dämpades. Nu var det nära. Och så började föreställningen.
Karaktär efter karaktär dök upp på scen. Bekanta figurer och nya vänskaper blandade i en perfekt mix med skratt som enda bieffekt. 
Det var så roligt. Katla var där, Mikal Hjort var där, Jens Persson var där, Agneta var där. Ni som fattar, fattar. 
Och det blev bättre än vad jag hade förväntat mig. Klungans förmåga att överraska var lika vass som vanligt. Värme, välbehag, skratt blandat med krokar av eftertanke gjorde föreställningen till en unik upplevelse jag kommer att bära med mig länge.

Det enda som jag inte var nöjd med under föreställningen var slutet. Att det kom. För mig hade de gärna fått hålla på en stund till. Eller kanske minst två stunder till, när jag tänker efter.

Jag kan tänka mig att en läsare av ett sånt här blogginlägg mest längtar efter att det ska ta slut nån gång, alltså motsatsen till hur jag kände mig igår. Därför avslutar jag med en bild. Inte en bild på mig och nån i Klungan för såna tillfällen ges ju inte utan bara en bild på hur en mycket laddad man ser ut.

Bilden är från igår. När jag var som mest laddad.




2 kommentarer:

  1. Du ser sjukt laddad ut! Kul att det var så roligt, nu vill jag också gå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill också att du ska gå.

      Radera