Den som kom på det talesättet var ingen förälder som precis hade plockat hem ett par barn med svinblöta galonbyxor på sig.
Varför är det alltid barnen och deras väl och ve som ska vara i fokus hela tiden? Vi föräldrar då? Vem bryr sig om våra känslor? Va?
Vem bryr sig om hur vi känner när vi först måste dra av barnen de sjöblöta galonbyxorna, vända dem ut och in (fast in och ut eftersom de alltid blir aviga när man tar av dem av barnen), kanske trassla rätt på ett eller annat hängsle och till slut få allt detta kalla, kletiga sandblöta elände över hela händerna!?
Säkert ingen.
Sånt här gör mig så upprörd att jag nästan funderar på att starta en facebookgrupp.
Jag går med i FB-gruppen osett!
SvaraRadera