10 eller 50. Saker som ändå har lite samband

Idag har jag för första gången någonsin varit förlovad i tio år. Det är en ganska skön känsla.

Vi förlovade oss mellan Lappland och Dalarna, på en strand. "Ni borde varit med" brukar man ju säga, men inte den här gången. Det var bara jag och min nuvarande fru. Då fästmö. Och om du inte känner mig så väl så har jag bara gift mig en gång.

Pratade med min Mamma idag. Hon och Pappa är i Skansnäs, vårt sommarställe. Pappas uppväxtplats. Där förlovade de sig, för nästan 50 år sedan. Nu den 19:e är det deras förlovningsdag, och Pappas födelsedag. 75 bast blir han.
Om du som jag är svag på matte kan jag berätta att han var 25 när de förlovade sig, där på backen bakom lagårn. Jag kan tänka mig att det var myggigt.
Min pappa hade lovat min Farmor Inez att vänta tills han fyllde 25 innan han förlovade sig. Varför har jag aldrig frågat om skälet till det? Och om jag frågat och fått svar så har jag glömt.

Vi får tills vidare spekulera om det.

Den här dagen, som min fru och fd fästmö firat som tioårsförlovade har varit varm. Jag skickade ett SMS till henne fastän hon satt i samma hus som mig, bara för att på så vis visa att jag minsann kom ihåg bemärkelsedagen först. För kärlek är ju en tävling, det vet väl alla?
Vi har idag hunnit missförstå varandra, bli lite sura på varandra, prata med varandra, säga exakt samma saker samtidigt till våra barn, skotta grus tillsammans, komma fram till att vi gillar varandra och så har vi njutit av en underbar middag bestående av lite för få våfflor, uppvärmd fläskpannkaka med för lite sylt och mackor.

Men till våfflorna firade vi med färska, nyplockade jordgubbar som vår granne kom upp med.



Min spontana tanke är att köra vidare. Vi är ju snart uppe i femtio. Rekord liksom.