Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut. Det kan jag ha gjort, men jag skyller på att jag har drabbats av minneslucka.
Det var en sommareftermiddag. Det var tennisdags, jag skulle bara cykla bort till tennisbanan vid Tannens IP. På den tiden hade jag inte hjälm när jag cyklade, utan jag bara klättrade upp på min sexväxlade citybike och drog iväg. Jag hade racketet i ena handen, liksom ovanpå styret. Jag var ganska duktig på att cykla, jag var 12-13 år.
Bredvid Södermalmsskolan låg ett dagis med en parkering. Eftersom jag skulle gena över skolgården hade jag kört upp på trottoaren på vänster sida - och helt plötsligt hör jag en bil tvärbromsa och jag ramlar av cykeln.
Jag hör ett skrik långt borta, men inser att det är jag själv som skriker. En bildörr öppnas och chauffören kommer fram till mig och hjälper mig in i bilens framsäte. Han frågar var jag bor och jag pekar på vårt hus, bara 50 meter bort i korsningen.
Jag spänner fast säkerhetsbältet och vaknar upp på mammas och pappas säng.
Med hjärnskakning.
Idag stod jag på jobbet när det kom in några kunder som såg bekanta ut.
Det var en gammal klasskompis från fem-sexan på Södermalmsskolan. Sonen till mannen som skjutsade hem mig.
Och det som var märkligast av allt i den här historien är att han sa att han mindes mig också.
tisdag 19 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar