Ett inlägg om att minnas

En nygammal kollega har dykt upp på jobbet igen. Trevligt, kan man tycka. Och det tycker jag.
Vi stod och arbetade (!) igår och rullade lite chokladbollar. Då började hon berätta om en tävling som hon varit med på när hon började sin förra utbildning. De skulle ta en näve sand och den skulle väga 100 gram, och den som var närmast 100 vann. Eftersom våra chokladbollar väger 100 gram kärlek och godhet så hade hon väldigt lätt i den där tävlingen och hennes lag vann.

Det var väl inget konstigt med det, kanske du tycker.
Nej. Förutom att jag mindes den här historien från förra året, första gången vi stod och rullade chokladbollar tillsammans. Då.
Lite som när min andra snart föredetta kollega idag berättade om när hon jobbade på ett annat café och hon hade haft en kund. (Ja, man har ofta det när man jobbar. På café.)
Den här kunden hade önskat att "få beställa en grillad macka med mozarella och lite sånt. Fast utan bröd. Mer som en sallad."

Det är också en sån där historia som jag kommer ihåg.
Och jag tycker det är märkligt. Inte att jag kommer ihåg bra historier, det är ju jättebra.

Men jag minns inte hur man korrigerar ett kvitto. Eller vilken momssats saker och ting har. Eller hur man kopplar en CTEK-laddare.

Nu ska jag bara minnas att ta med laddaren imorgon. Killen med tidningarna vill ha den tillbaka.