Postlunch

Mätt och belåten med sovande barn i vagn utanför dörren. Kaffe och ballerina med kladdkakesmak, jag skulle kunna vänja mig vid det här livet! Men snart är det slut på det här livet, för vi skolar in för fullt.
Bystugan, Leonards jobb, ska bli Sinco och Hänju's jobb också. När jag berättade för Leonard igårkväll att de kommer åka dit hädanefter sa han lite bekymrat: "De kommer få väldigt smutsiga kläder..."

Och tänka sig vad rätt han har - de har redan börjat på nedsmutsningen.

När vi kom dit i morse bad jag Leslie att han skulle hålla Signe i handen (då hon är den som går någorlunda stadigt) så att jag skulle kunna bära Henry över vägen. Planen var det inget fel på, det var bara det att Signe inte var med på båten så att säga, för hon gick åt andra hållet. Leonard tappade taget om handen och Signe tappade balansen. Nu ramlade hon bara på grusvägen, så det gjorde nog inte så ont - men det såg lite roligt ut för hon verkligen stupade framåt utan att ta emot sig. Hon bet inte i gräset, utan i gruset skulle man kunna säga...

Hur gör man egentligen när man har för få armar? Det är lite svårt faktiskt att få med alla över vägen, att öppna grinden, komma in på gården, stänga grinden, hålla balansen åt småfolket och samtidigt försöka ha väskan kvarhängande över axeln. Sen ska man försöka hälsa på trevliga fröknar - min simultankapacitet klarar bara SÅ mycket! (Någon kanske tänker - han är ju kille, inte konstigt att det svårt. Och jag kan bara hålla med. Det är svårt att vara kille.)

Men när vi väl kommit in på gården möts vi av Leonards kompis som ropar på sin nya favorit Signe! Hon börjar redan få grabbar hängande efter sig, vad ska jag göra? När ska jag ta ett snack med honom? Han är ju ändå två år äldre än henne... men det är trevligt att se att de är välkomna och uppskattade!

Sen när vi varit kvar tills hemfärd innan lunch skulle jag alltså frakta tillbaka kidsen till bilen. Alltså omvänd ordning av ovanstående utmaning, och det blev inte lättare av att göra det i den ordningen heller. Men det gick, jag är väl en kille som reder mig själv!

Nu sitter jag här och inser att det både ska bli skönt att de får börja på Bystugan och att det kommer bli lite trist att tiden hemma snart är slut. Känslan att det ska bli skönt att de får börja på Bystugan är dock skönare, och det är härligt.

Då är det dags att hämta posten. Och Leonard. Tur att jag kan vägen till Smedsbo...

/Tax Idriver