Det knackar på dörren. Gäster (läs blivande grannar och goda vänner aka Mästersnickaren A. Blomid + fru) kommer in.
Jag hänger tvätt.
Och så säger jag såhär:
"Kom in ni bara, jag hänger tvätt. Jag är snart klar."
Vaddå snart klar? Jag har hängt två plagg.
Varför sa jag så?
Svar på det?
söndag 31 juli 2011
lördag 30 juli 2011
Min mamma
Jag är en lyckligt lottad person. Jag har min mamma.
Man ska inte deklarera en kvinnas ålder, men jag gör det ändå. Hon är 75 bast.
Idag pratade jag med henne på telefon. Hon bor ju inte nästgårds direkt, så därför är det smidigt med alla dessa kommunikationshjälpmedel. Hon berättade att hon hade skaffat en mobil. På tiden, kan tyckas. Jag menar, hur i hela friden har jag kunnat kommunicera med henne innan nu - innan hon skaffade mobil? Beats me.
Men nu har hon den i alla fall, och jag känner att det här kommer göra underverk för vår kommunikation. Nu kan vi ju sms:a.
En del personer kanske inte tror att deras föräldrar har förmågan att lära sig moderna ting, såsom mobiltelefoner, internet och kaffebryggare. Så tror inte jag om min mamma. Jag är övertygad om att hon kommer lära sig sin telefon, fortare än nån annan.
När jag var typ tonårig så hade jag ett litet dataspel med tetris. Tetris är kanske världens mest hypnotiska spel, och jag spelade det där spelet väldigt mycket.
Tills jag visade mamma. Jag förklarade hur man satte igång spelet, vilken nivå man ville spela och hur man styrde klossarna som kom rasande från toppen.
Hon försökte, och hoppade liksom till när det blev game over. Ni vet, sådär som man gör när man reagerar lite argt och förvånat, på samma gång.
Men hon fortsatte. Hon brukade spela när hon pausade i matlagningen, tvättningen eller fixet som hon alltid höll på med hemma. Ofta kom jag hem från skolan och så satt hon där i köket, i hörnet ner mot fönstret ut mot Grundtjärnsvägen och spelade. Och gick och rörde i grytorna. Och satte sig och spelade igen.
Jag var aldrig jätteduktig på tetris. Därför blev jag mäkta förvånad när jag en gång tog upp spelet för att spela och såg att highscore var 999, alltså det allra mesta man kunde få.
Det var bara mamma som hade varit hemma den dagen. Och det var första gången som hon varvade tetris. Av många.
Nu har hon alltså skaffat en mobil. Det är en larmmobil som kan ringa till fem olika nummer om hon inte är så kry. Först pappa, sen mina syskon i fallande åldersordning. (Om man räknar är jag sjätte personen i hierarkin i vår familj.)
Men jag tänker att hon mest kommer använda sin mobil för att sms:a. Eller messa som hon säkert snart kommer säga.
Och därför har jag skrivit mitt första sms till henne idag.
Jag väntar på svar. Håller min mobil i handen, för snart kommer det komma svar. Tror jag.
Tänker att det nog kommer stå "ok kram ma"
Man ska inte deklarera en kvinnas ålder, men jag gör det ändå. Hon är 75 bast.
Idag pratade jag med henne på telefon. Hon bor ju inte nästgårds direkt, så därför är det smidigt med alla dessa kommunikationshjälpmedel. Hon berättade att hon hade skaffat en mobil. På tiden, kan tyckas. Jag menar, hur i hela friden har jag kunnat kommunicera med henne innan nu - innan hon skaffade mobil? Beats me.
Men nu har hon den i alla fall, och jag känner att det här kommer göra underverk för vår kommunikation. Nu kan vi ju sms:a.
En del personer kanske inte tror att deras föräldrar har förmågan att lära sig moderna ting, såsom mobiltelefoner, internet och kaffebryggare. Så tror inte jag om min mamma. Jag är övertygad om att hon kommer lära sig sin telefon, fortare än nån annan.
När jag var typ tonårig så hade jag ett litet dataspel med tetris. Tetris är kanske världens mest hypnotiska spel, och jag spelade det där spelet väldigt mycket.
Tills jag visade mamma. Jag förklarade hur man satte igång spelet, vilken nivå man ville spela och hur man styrde klossarna som kom rasande från toppen.
Hon försökte, och hoppade liksom till när det blev game over. Ni vet, sådär som man gör när man reagerar lite argt och förvånat, på samma gång.
Men hon fortsatte. Hon brukade spela när hon pausade i matlagningen, tvättningen eller fixet som hon alltid höll på med hemma. Ofta kom jag hem från skolan och så satt hon där i köket, i hörnet ner mot fönstret ut mot Grundtjärnsvägen och spelade. Och gick och rörde i grytorna. Och satte sig och spelade igen.
Jag var aldrig jätteduktig på tetris. Därför blev jag mäkta förvånad när jag en gång tog upp spelet för att spela och såg att highscore var 999, alltså det allra mesta man kunde få.
Det var bara mamma som hade varit hemma den dagen. Och det var första gången som hon varvade tetris. Av många.
Nu har hon alltså skaffat en mobil. Det är en larmmobil som kan ringa till fem olika nummer om hon inte är så kry. Först pappa, sen mina syskon i fallande åldersordning. (Om man räknar är jag sjätte personen i hierarkin i vår familj.)
Men jag tänker att hon mest kommer använda sin mobil för att sms:a. Eller messa som hon säkert snart kommer säga.
Och därför har jag skrivit mitt första sms till henne idag.
Jag väntar på svar. Håller min mobil i handen, för snart kommer det komma svar. Tror jag.
Tänker att det nog kommer stå "ok kram ma"
fredag 29 juli 2011
En fredagskväll
Han kom hem, vår son. Vi kramades tills vi nästan sprack.
Vi grillade. Det var gott. Solen sken och värmen i sommarkvällen var perfekt. Ja, det kanske låter puttinuttigt men det var faktiskt så.
Sen lyssnade vi på Sommar i P1 med Olof Wretling. En av dem från Mammas Nya Kille.
Jag skulle vilja kunna berätta som han gör. En dag kanske jag kan det, men tills dess och redan nu tycker jag att du ska klicka på den här länken som går till hans sommar.
Och så njuter du lite av ett fantastiskt sommarprogram. Så tränar jag vidare på mitt berättande.
Vi grillade. Det var gott. Solen sken och värmen i sommarkvällen var perfekt. Ja, det kanske låter puttinuttigt men det var faktiskt så.
Sen lyssnade vi på Sommar i P1 med Olof Wretling. En av dem från Mammas Nya Kille.
Jag skulle vilja kunna berätta som han gör. En dag kanske jag kan det, men tills dess och redan nu tycker jag att du ska klicka på den här länken som går till hans sommar.
Och så njuter du lite av ett fantastiskt sommarprogram. Så tränar jag vidare på mitt berättande.
torsdag 28 juli 2011
Ett telefonsamtal. En kärlekshistoria.
Ni vet när man ligger och kollar på Lewis och bara har det skönt. Man har suttit på trappen till uterummet och pratat med sin fru, gräset är nyklippt och man är nyduschad.
Och så ringer telefonen. Frun svarar.
Så hör man att det är barnens mormor i andra änden som räcker över sin telefon till äldste sonen som är med sina morföräldrar i Nabban och att pojken i luren har sin ledsna röst på.
Man hör pojkens mamma försöka trösta sin ledsne son, som tidigare i eftermiddags stolt berättade om och försäkrade sig om att mamman skulle berätta för dagmamman att han minsann hade bott på hotell! Hur hon säger att när hon var liten brukade sakna sin mamma, som han nu var hos.
Man hör att han kippratar lite, eftersom han har gråtit en stund. Och hur de kommer överens om att han ska krama Twiga lite extra, och att hon nog går att väcka om hon redan har somnat. (Ni vet ju hur de är, de där tyggirafferna. Somnar ju hela tiden, när man minst vill det.)
Och sen får man själv prata med sin finfina son. Som har varit på semester i flera dagar. Som har den här härligt gälla rösten, nu med lite darr på.
Och så frågar man hur han mår. Och han svarar att det inte är så bja.
Och så frågar man om vad han har gjort idag, om hur han tyckte det var att bo på hotell.
Men blir avbruten med frågan "och huj äj det med Signe och Hänju då?".
Då när man säger till sin son att han nog ska krama sin mormor lite extra nu så han kan somna, och man märker att han vänder bort huvudet från luren och säger till sin mormor "...nu haj både mamma o pappa sagt att jag ska kjama dig lite extja..."
Och linjen bryts. Och man vet att de kramas.
Då kramar det till lite extra i pappahjärtat.
Och så ringer telefonen. Frun svarar.
Så hör man att det är barnens mormor i andra änden som räcker över sin telefon till äldste sonen som är med sina morföräldrar i Nabban och att pojken i luren har sin ledsna röst på.
Man hör pojkens mamma försöka trösta sin ledsne son, som tidigare i eftermiddags stolt berättade om och försäkrade sig om att mamman skulle berätta för dagmamman att han minsann hade bott på hotell! Hur hon säger att när hon var liten brukade sakna sin mamma, som han nu var hos.
Man hör att han kippratar lite, eftersom han har gråtit en stund. Och hur de kommer överens om att han ska krama Twiga lite extra, och att hon nog går att väcka om hon redan har somnat. (Ni vet ju hur de är, de där tyggirafferna. Somnar ju hela tiden, när man minst vill det.)
Och sen får man själv prata med sin finfina son. Som har varit på semester i flera dagar. Som har den här härligt gälla rösten, nu med lite darr på.
Och så frågar man hur han mår. Och han svarar att det inte är så bja.
Och så frågar man om vad han har gjort idag, om hur han tyckte det var att bo på hotell.
Men blir avbruten med frågan "och huj äj det med Signe och Hänju då?".
Då när man säger till sin son att han nog ska krama sin mormor lite extra nu så han kan somna, och man märker att han vänder bort huvudet från luren och säger till sin mormor "...nu haj både mamma o pappa sagt att jag ska kjama dig lite extja..."
Och linjen bryts. Och man vet att de kramas.
Då kramar det till lite extra i pappahjärtat.
onsdag 27 juli 2011
Dagens Caféskola. Repetition. Mest om tuggummin.
En Caféskola skriver inte sig själv, som jag brukar säga. Eller så är det jag som skriver själv - jag blandar så lätt ihop.
Dagens lektion är alltså en liten repetition. Främst till dig, blonda kvinna i 41-årsåldern med en kompis och lite halsband. FÖR MAN GÖR INTE SOM DU GJORDE!!!
Vad var det då hon gjorde? kanske du undrar.
Jo, det vill jag härmed berätta.
När du står och pratar med en barista (och det spelar ingen roll hur trevlig du är, för det var du verkligen) så är det YTTERST olämpligt att ta ut ditt tuggummi och lägga det på brickan. TO MY FACE!
Inte okej.
Varför då? kanske du undrar.
Låt mig utveckla:
Tuggummi är något som man har i munnen. Man tuggar på det tills man är nöjd, ska stoppa något ätbart däri, eller tills det har blivit så hårt att det känns som sten. Man kan också göra som jag gjorde när jag var yngre - det är något som jag inte sätter så högt upp på CV-n då jag av insikt har slutat göra det - och spara tuggummit på till exempel sitt nattduksbord. Eller nattygsbord. Jag lär mig aldrig vilket.
Hursomhelst. Man bör inte spara det. Tycker jag. Numera.
Alltså, när du har tuggat ditt tuggummi klart så är det jättelämpligt att kasta det i någon närliggande papperskorg. Saknar du en papperskorg (som förmodligen står inom ett avstånd av 7-10 meter men kanske bakom en pelare så att du inte tror att den finns) så finns det flera sätt att lösa problemet. Att göra sig av med tuggummit.
1. Är du på ett fik, vilket du är när du läser Caféskolan, så har du säkert redan tagit för många servetter. Använd en av dem.
2. Saknar du en servett, leta reda på en. Och lägg tuggummit i servetten.
Vad du INTE bör göra (och här kanske nån psykolog tycker att jag använder fel taktik eftersom man säkert ska vända sitt handlande till något positivt men det vill jag inte) är följande:
1. "Gömma" tuggummit under bordsskivan. Klart obra lösning på problemet. Inga vinnare.
2. Kasta det på väggen. Guschelov har Caféskolan sluppit denna "lösning" men vi jobbar också med förebyggande verksamhet.
3. Tro att du gör rätt när du lägger det på din tallrik bland chokladkakeresterna alt bland sylten till pannkakorna som du säkert köpt fastän de är för barnen. Du gör FEL när du gör så, eftersom tuggummi inte är så himlans bra som kompost. Tycker jag.
4. Lägg det ALDRIG direkt på brickan. INGEN Barista är jättesugen på att krångla med att få bort tuggummit från brickan, så är det bara. Det är inte så fräscht. Tycker jag.
Så alltså, som sammanfattning:
Tugga gärna tuggummi men ta EN servett och baka in ditt färdigtuggade tuggummi i denna. Gör gärna en liten boll av servetten, men lägg den helst inte hårt nertryckt i kaffekoppen där det fortfarande är kaffe kvar utan placera den helst bara lite lätt på brickan. (Kolla gärna så att inte servettbollen rullar upp sig särskilt lätt. Pluspoäng om den håller ihop.) Och bär gärna undan brickan, om inte brickstället är överfullt.
Och till sist: Vet ni att vegetarisk sallad är gjord på odjur. Det har min kompis Virre sagt.
Plus att man kommer långt med en trevlig attityd. Och vi ska sprida kärlek, inte hat.
Frågor på det?
Dagens lektion är alltså en liten repetition. Främst till dig, blonda kvinna i 41-årsåldern med en kompis och lite halsband. FÖR MAN GÖR INTE SOM DU GJORDE!!!
Vad var det då hon gjorde? kanske du undrar.
Jo, det vill jag härmed berätta.
När du står och pratar med en barista (och det spelar ingen roll hur trevlig du är, för det var du verkligen) så är det YTTERST olämpligt att ta ut ditt tuggummi och lägga det på brickan. TO MY FACE!
Inte okej.
Varför då? kanske du undrar.
Låt mig utveckla:
Tuggummi är något som man har i munnen. Man tuggar på det tills man är nöjd, ska stoppa något ätbart däri, eller tills det har blivit så hårt att det känns som sten. Man kan också göra som jag gjorde när jag var yngre - det är något som jag inte sätter så högt upp på CV-n då jag av insikt har slutat göra det - och spara tuggummit på till exempel sitt nattduksbord. Eller nattygsbord. Jag lär mig aldrig vilket.
Hursomhelst. Man bör inte spara det. Tycker jag. Numera.
Alltså, när du har tuggat ditt tuggummi klart så är det jättelämpligt att kasta det i någon närliggande papperskorg. Saknar du en papperskorg (som förmodligen står inom ett avstånd av 7-10 meter men kanske bakom en pelare så att du inte tror att den finns) så finns det flera sätt att lösa problemet. Att göra sig av med tuggummit.
1. Är du på ett fik, vilket du är när du läser Caféskolan, så har du säkert redan tagit för många servetter. Använd en av dem.
2. Saknar du en servett, leta reda på en. Och lägg tuggummit i servetten.
Vad du INTE bör göra (och här kanske nån psykolog tycker att jag använder fel taktik eftersom man säkert ska vända sitt handlande till något positivt men det vill jag inte) är följande:
1. "Gömma" tuggummit under bordsskivan. Klart obra lösning på problemet. Inga vinnare.
2. Kasta det på väggen. Guschelov har Caféskolan sluppit denna "lösning" men vi jobbar också med förebyggande verksamhet.
3. Tro att du gör rätt när du lägger det på din tallrik bland chokladkakeresterna alt bland sylten till pannkakorna som du säkert köpt fastän de är för barnen. Du gör FEL när du gör så, eftersom tuggummi inte är så himlans bra som kompost. Tycker jag.
4. Lägg det ALDRIG direkt på brickan. INGEN Barista är jättesugen på att krångla med att få bort tuggummit från brickan, så är det bara. Det är inte så fräscht. Tycker jag.
Så alltså, som sammanfattning:
Tugga gärna tuggummi men ta EN servett och baka in ditt färdigtuggade tuggummi i denna. Gör gärna en liten boll av servetten, men lägg den helst inte hårt nertryckt i kaffekoppen där det fortfarande är kaffe kvar utan placera den helst bara lite lätt på brickan. (Kolla gärna så att inte servettbollen rullar upp sig särskilt lätt. Pluspoäng om den håller ihop.) Och bär gärna undan brickan, om inte brickstället är överfullt.
Och till sist: Vet ni att vegetarisk sallad är gjord på odjur. Det har min kompis Virre sagt.
Plus att man kommer långt med en trevlig attityd. Och vi ska sprida kärlek, inte hat.
Frågor på det?
Natttankar
När man ska sova jobbar hjärnan. Skulle ha kunnat vara nån vis person som sagt det, men det var jag som kom på det nyss.
Jag har fått superfin feedback senaste dagarna, men ändå känner jag att svackan är annalkande. Nån säger med jämna mellanrum till mig att jag inte är så intresant, att jag har tappat flytet och så vidare plus.
Jag vill kunna skriva lika bra som min kompis Nigge (som jag för övrigt tycker ska åka på resa snart så han kan dra igång en resedagbok!), lika målande som min du som bor på södermalm, lika kreativt som du som är husbilssemester, lika djupt och genomtänkt som min finske bloggare och så härligt smart av min kollega inom skolbranschen aka mackskolrektorn, lika minnesgrannt som ett missionärsbarn med samma namn som mig. Eller lika fint som min fru.
Jag vill skriva. Hela tiden. Men jag vet inte vad jag ska skriva om. Och jag är rädd för att helt plötsligt märka att jag har slutat, och det gör mig illa till mods.
Så därför fortsätter jag. Och hoppas att du står ut.
För förr eller senare (troligtvis då) så kanske det kommer nåt bra härifrån igen.
(De har klagomålsinläggen kommer väl inte för ofta, hoppas jag? Isåfall förlåt för det också.)
Jag har fått superfin feedback senaste dagarna, men ändå känner jag att svackan är annalkande. Nån säger med jämna mellanrum till mig att jag inte är så intresant, att jag har tappat flytet och så vidare plus.
Jag vill kunna skriva lika bra som min kompis Nigge (som jag för övrigt tycker ska åka på resa snart så han kan dra igång en resedagbok!), lika målande som min du som bor på södermalm, lika kreativt som du som är husbilssemester, lika djupt och genomtänkt som min finske bloggare och så härligt smart av min kollega inom skolbranschen aka mackskolrektorn, lika minnesgrannt som ett missionärsbarn med samma namn som mig. Eller lika fint som min fru.
Jag vill skriva. Hela tiden. Men jag vet inte vad jag ska skriva om. Och jag är rädd för att helt plötsligt märka att jag har slutat, och det gör mig illa till mods.
Så därför fortsätter jag. Och hoppas att du står ut.
För förr eller senare (troligtvis då) så kanske det kommer nåt bra härifrån igen.
(De har klagomålsinläggen kommer väl inte för ofta, hoppas jag? Isåfall förlåt för det också.)
Published with Blogger-droid v1.7.4
tisdag 26 juli 2011
Dagens Tankesmedja. Om att hälsa.
Idag tänkte jag på en grej:
Varför sa jag aldrig hej till den där tjejen på Västerås Central den där gången? Jag visste ju vem hon var, vi hade umgåtts med gemensamma vänner och det enda jag hade behövt göra var att säga "Hej, men är du här?"
Om hon inte hade känt igen mig så hade det väl inte varit hela världen. Eller? Då hade jag kunnat påminna. Eller om jag hade sett fel (vilket jag inte hade) så hade jag kunna skämta bort det lite.
Nu är det iochförsig åtta år sedan, så hon kanske inte bryr sig om något som hon inte vet, men jag stör mig på det ibland.
Säkert flera gånger i månaden.
Så om du träffar henne så kan du väl ändå hälsa från mig.
Han killen, som tydligen inte vågar hälsa.
Varför sa jag aldrig hej till den där tjejen på Västerås Central den där gången? Jag visste ju vem hon var, vi hade umgåtts med gemensamma vänner och det enda jag hade behövt göra var att säga "Hej, men är du här?"
Om hon inte hade känt igen mig så hade det väl inte varit hela världen. Eller? Då hade jag kunnat påminna. Eller om jag hade sett fel (vilket jag inte hade) så hade jag kunna skämta bort det lite.
Nu är det iochförsig åtta år sedan, så hon kanske inte bryr sig om något som hon inte vet, men jag stör mig på det ibland.
Säkert flera gånger i månaden.
Så om du träffar henne så kan du väl ändå hälsa från mig.
Han killen, som tydligen inte vågar hälsa.
måndag 25 juli 2011
Vem i fåglarna är det?
Vet alla ni som läser här vem jag är?
Tänkte att det kanske är på sin plats att berätta. Så att jag själv får veta.
Alla sociala medier (och med alla menar jag typ Facebook, Twitter och Google+) har ett syfte, och det är att man ska berätta om sig själv. Presentera sig. Så är det även här på Kavelmora Ink.
Lite som ett CV. Fast kanske mer som ett personligt brev.
Jag satt i bilen hem från jobbet i lördags. Inte i min bil, för den hade svimmat. Jag fick samåka med två fina grabbar. Vi pratade (tydligen gör man det när man samåker - lite ny info för mig som alltid kör själv och ensam) och jag berättade att jag har läst latin och visste typ vad björn heter på Latin.
De blev förvånade och började kanske undra vad jag var för filur och vad jag hade för dolda egenskaper.
Själv anser jag mig vara en öppen kille som inte känner för att dölja särskilt mycket, och om någon frågar mig så berättar jag självklart. (Om jag inte vill hålla det hemligt av nån anledning.)
Men du kanske inte vet vem jag är så nu kör jag en liten presentation. Om du sen undrar nåt så är det bara att höra av dig. (Självklart kanske jag inte berättar hela historien om mig, för jag vill såklart att du ska hinna läsa klart innan sängdags.)
Fredrik (aka jag) är...
Vem är du?
Tänkte att det kanske är på sin plats att berätta. Så att jag själv får veta.
Alla sociala medier (och med alla menar jag typ Facebook, Twitter och Google+) har ett syfte, och det är att man ska berätta om sig själv. Presentera sig. Så är det även här på Kavelmora Ink.
Lite som ett CV. Fast kanske mer som ett personligt brev.
Jag satt i bilen hem från jobbet i lördags. Inte i min bil, för den hade svimmat. Jag fick samåka med två fina grabbar. Vi pratade (tydligen gör man det när man samåker - lite ny info för mig som alltid kör själv och ensam) och jag berättade att jag har läst latin och visste typ vad björn heter på Latin.
De blev förvånade och började kanske undra vad jag var för filur och vad jag hade för dolda egenskaper.
Själv anser jag mig vara en öppen kille som inte känner för att dölja särskilt mycket, och om någon frågar mig så berättar jag självklart. (Om jag inte vill hålla det hemligt av nån anledning.)
Men du kanske inte vet vem jag är så nu kör jag en liten presentation. Om du sen undrar nåt så är det bara att höra av dig. (Självklart kanske jag inte berättar hela historien om mig, för jag vill såklart att du ska hinna läsa klart innan sängdags.)
Fredrik (aka jag) är...
- lillebror. Känner mig ofta som en sådan. Och är en.
- humorbegåvad. Tycker inte alla. Men några, inklusive mig själv.
- ödmjuk. Nästan så det stör ibland.
- och blir uppslukad av grejer. Och då blir jag verkligen uppslukad. Just nu är det mycket kaffe, jeans och tatueringar.
- snäll. No need for explanations va?
- autodidakt. Men skulle gärna gå kurser. Olika kurser. Helst en skrivakurs och baristakurs.
- idrottsintresserad. Lite lagom sjukligt sådär.
- inte men har idag liknats vid Jonas Jonasson. Det tog jag som en komplimang men jag vet inte hur jag ska bemöta det riktigt. Men det gjorde mig glad.
- en som tror på kärlek. Alltså Gud.
- otroligt vanlig. Om du frågar mig alltså.
- jättedålig på att ge vägbeskrivningar. Om du frågar min fru.
- ofta glad.
- ibland jättearg. Jo. Så är det.
- rädd att göra fel och bort mig. Extremt.
- blyg men samtidigt framåt.
- flexibel, men inte ryggradslös.
- mån.
Vem är du?
söndag 24 juli 2011
Dagens Tankesmedja. Om kärlek.
Kärlek är temat. Och det ska spridas, det har vi bestämt tillsammans nu. Det känns så bra.
Men vad är kärlek då?
Jag tänker att det kan vara så oerhört många saker och min vana trogen tänker jag lista några. (Ur min bok om kärlek alltså. Du har nog din egen bok, och den är lika bra.)
Idag har jag fått så mycket kärlek. Bara sådär. Out of the blue.
Men imorgon ska jag ge mer.
Men vad är kärlek då?
Jag tänker att det kan vara så oerhört många saker och min vana trogen tänker jag lista några. (Ur min bok om kärlek alltså. Du har nog din egen bok, och den är lika bra.)
- Humor. Att kunna skoja och bli skojad med är äkta kärlek. Simple as that.
- SMS. Att få ett SMS från en vän gör mig gärna helt varm.
- En klapp på axeln. Kanske något av det bästa.
- Ord. Det finns så mycket kärlek i ord. Om man använder kärleksrösten eller kärlekspennan.
- Tystnaden. Respekt går hand i hand med kärlek, och ibland talas den bäst med tystnad.
- Uppmärksamhet. Det är en av de viktigaste typerna av kärlek. Kan rädda liv.
- Leendet. Eller bara en vänlig blick.
Idag har jag fått så mycket kärlek. Bara sådär. Out of the blue.
Men imorgon ska jag ge mer.
lördag 23 juli 2011
Kärlek vinner
Imorse kollade jag telefonen och förstod väldigt lite.
80 döda.
Sen har siffran stigit, fastän den var så sjukt onödigt hög redan från början. Det borde ha stått 0 döda. Det hade varit lämpligare.
***
Jag råkade skriva en tanke som jag hade där i morse. "
80 döda.
Sen har siffran stigit, fastän den var så sjukt onödigt hög redan från början. Det borde ha stått 0 döda. Det hade varit lämpligare.
***
Jag råkade skriva en tanke som jag hade där i morse. "
fredag 22 juli 2011
Dagens Caféskola. Ett gästbloggsinlägg som säger mer än tusen ord. Åsså lite annat. Viktigt.
När ens trogna (?) läsare och vän Modedoktorn MMS:ar in en sån här bild så känner jag att Caféskolan gör skillnad. Men det är ändå tråkigt när det är få som läser ens uppmaningar och upplysningar om att "Det är roligare att möta en TREVLIG kund än en sur", även om det står om det på hela Internet.
Men egentligen så är det ganska futtigt att bli störd av magontstanter som bara gnäller för att de är hungriga och inte förstår att det är en svettig, stressad Barista på andra sidan.
När det händer saker i Norge som är så obeskrivbart fruktansvärda.
Då känns det ovärt att fascineras av att en fjärdedel av vägen tillochfrån jobbet hade rasat när jag åkte hem och att jag körde genom en översvämning.
För det finns dem som verkligen lider och är rädda och fruktansvärt ledsna ikväll. För att de har drabbats. Av någon som hade större problem än bara lite ont i magen.
 |
| "Se där ja! (Chokladbollar i andra änden av montern. Med kokos på. Som sig bör.) Bild tagen av Modedoktorn om inget annat anges. |
Men egentligen så är det ganska futtigt att bli störd av magontstanter som bara gnäller för att de är hungriga och inte förstår att det är en svettig, stressad Barista på andra sidan.
När det händer saker i Norge som är så obeskrivbart fruktansvärda.
Då känns det ovärt att fascineras av att en fjärdedel av vägen tillochfrån jobbet hade rasat när jag åkte hem och att jag körde genom en översvämning.
För det finns dem som verkligen lider och är rädda och fruktansvärt ledsna ikväll. För att de har drabbats. Av någon som hade större problem än bara lite ont i magen.
Ett inlägg om besök
Det här med att det är så gammeldags trevligt med besök.
Av syskon och av vänner.
Det är så fet-win på det så det är nästan löjligt.
Av syskon och av vänner.
Det är så fet-win på det så det är nästan löjligt.
onsdag 20 juli 2011
Storfiskarn II
Ingen fisk, inget kort på Storfiskarn heller.
Så jag lär knåpa ihop minst tusen ord, alltså.
Jag minns när jag fick mitt första metspö. Det invigdes hos mina kusiner i Välvsjöliden. Mammas föräldrahem. Det var en gammal gård med lada, sommarhus och en fotbollsplan som på den tiden var stor som en ... fotbollsplan. Av den stora sorten.
Det fanns en åker också, mellan gården och den lilla sjön. Det kan ha varit ett potatisland, jag minns inte så noga. Nere vid sjön fanns min kusins lilla båt. Den hade motor och jag var alltid så fascinerad att det var en hare och en sköldpadda, beroende på hur snabbt man ville köra.
Den första abborren jag drog upp var den största.
Och vi fick aldrig gäddan vi sökte efter.
Ingen av somrarna vi fiskade där.
Så jag lär knåpa ihop minst tusen ord, alltså.
Jag minns när jag fick mitt första metspö. Det invigdes hos mina kusiner i Välvsjöliden. Mammas föräldrahem. Det var en gammal gård med lada, sommarhus och en fotbollsplan som på den tiden var stor som en ... fotbollsplan. Av den stora sorten.
Det fanns en åker också, mellan gården och den lilla sjön. Det kan ha varit ett potatisland, jag minns inte så noga. Nere vid sjön fanns min kusins lilla båt. Den hade motor och jag var alltid så fascinerad att det var en hare och en sköldpadda, beroende på hur snabbt man ville köra.
Den första abborren jag drog upp var den största.
Och vi fick aldrig gäddan vi sökte efter.
Ingen av somrarna vi fiskade där.
Storfiskarn
I ryggsäcken som inte syns bakom flytvästen ligger en tröja, en jacka (ja, han har en orolig och överbeskyddande far) och en påse bilar.
Som Storfiskarn använde som lockbete när den yngre av storkusinerna hellre ville stanna hemma och spela dataspel. Det spel som spelas i bakgrunden. Nåt med Lego.
Ett inlägg om mode
tisdag 19 juli 2011
Minns jag det här?
Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut. Det kan jag ha gjort, men jag skyller på att jag har drabbats av minneslucka.
Det var en sommareftermiddag. Det var tennisdags, jag skulle bara cykla bort till tennisbanan vid Tannens IP. På den tiden hade jag inte hjälm när jag cyklade, utan jag bara klättrade upp på min sexväxlade citybike och drog iväg. Jag hade racketet i ena handen, liksom ovanpå styret. Jag var ganska duktig på att cykla, jag var 12-13 år.
Bredvid Södermalmsskolan låg ett dagis med en parkering. Eftersom jag skulle gena över skolgården hade jag kört upp på trottoaren på vänster sida - och helt plötsligt hör jag en bil tvärbromsa och jag ramlar av cykeln.
Jag hör ett skrik långt borta, men inser att det är jag själv som skriker. En bildörr öppnas och chauffören kommer fram till mig och hjälper mig in i bilens framsäte. Han frågar var jag bor och jag pekar på vårt hus, bara 50 meter bort i korsningen.
Jag spänner fast säkerhetsbältet och vaknar upp på mammas och pappas säng.
Med hjärnskakning.
Idag stod jag på jobbet när det kom in några kunder som såg bekanta ut.
Det var en gammal klasskompis från fem-sexan på Södermalmsskolan. Sonen till mannen som skjutsade hem mig.
Och det som var märkligast av allt i den här historien är att han sa att han mindes mig också.
Det var en sommareftermiddag. Det var tennisdags, jag skulle bara cykla bort till tennisbanan vid Tannens IP. På den tiden hade jag inte hjälm när jag cyklade, utan jag bara klättrade upp på min sexväxlade citybike och drog iväg. Jag hade racketet i ena handen, liksom ovanpå styret. Jag var ganska duktig på att cykla, jag var 12-13 år.
Bredvid Södermalmsskolan låg ett dagis med en parkering. Eftersom jag skulle gena över skolgården hade jag kört upp på trottoaren på vänster sida - och helt plötsligt hör jag en bil tvärbromsa och jag ramlar av cykeln.
Jag hör ett skrik långt borta, men inser att det är jag själv som skriker. En bildörr öppnas och chauffören kommer fram till mig och hjälper mig in i bilens framsäte. Han frågar var jag bor och jag pekar på vårt hus, bara 50 meter bort i korsningen.
Jag spänner fast säkerhetsbältet och vaknar upp på mammas och pappas säng.
Med hjärnskakning.
Idag stod jag på jobbet när det kom in några kunder som såg bekanta ut.
Det var en gammal klasskompis från fem-sexan på Södermalmsskolan. Sonen till mannen som skjutsade hem mig.
Och det som var märkligast av allt i den här historien är att han sa att han mindes mig också.
19 Juli. Del II. Ett inlägg om siffror och år.
För snart tretton år sedan träffades Helena och jag. Tiden flyger, kanske du tänker - och med rätta.
För snart tretton år sedan föddes min brors son, och jag blev Uncle Fredrik (sagt med ryskengelskt uttal pga internationell klass) med hela klassen. Och halva Mariannelund, Lettland och Uzbekistan.
För typ tretton timmar sedan så träffade vår snart femårige son sin snart trettonårige kusin, och mötet dem emellan blev sådär förvånat. Coolt förvånat (inte särskilt förvånat kanske) från trettonåringen, lite överraskat och blygt från femåringen. Men glatt.
För femtio år sedan förlovade sig deras farföräldrar i Skansnäs, vårt sommarställe uppe i Lapplands fjällvärld och idag fyller även deras farfar (och fajfaj) år. Han säger att det är typ 65 han fyller, och det kan han väl få tycka.
Hursomhelst så är det väldig roligt när ens brors son lär ens tio år äldre bror hur han ska göra med sin nya telefon.
Såsom min femåring säkert kommer göra om ett par år gentemot mig.
För snart tretton år sedan föddes min brors son, och jag blev Uncle Fredrik (sagt med ryskengelskt uttal pga internationell klass) med hela klassen. Och halva Mariannelund, Lettland och Uzbekistan.
För typ tretton timmar sedan så träffade vår snart femårige son sin snart trettonårige kusin, och mötet dem emellan blev sådär förvånat. Coolt förvånat (inte särskilt förvånat kanske) från trettonåringen, lite överraskat och blygt från femåringen. Men glatt.
För femtio år sedan förlovade sig deras farföräldrar i Skansnäs, vårt sommarställe uppe i Lapplands fjällvärld och idag fyller även deras farfar (och fajfaj) år. Han säger att det är typ 65 han fyller, och det kan han väl få tycka.
Hursomhelst så är det väldig roligt när ens brors son lär ens tio år äldre bror hur han ska göra med sin nya telefon.
Såsom min femåring säkert kommer göra om ett par år gentemot mig.
måndag 18 juli 2011
18 juli, del II
Vilken dag.
Sms från morgon till kväll.
En kasse bilar.
En massa facebookmeddelanden.
Kunder som både gav en ris och ros. Säkert för att det var Fredrikdagen.
Och så kommer en bror med söner på besök till natten.
Vilken dag.
Sms från morgon till kväll.
En kasse bilar.
En massa facebookmeddelanden.
Kunder som både gav en ris och ros. Säkert för att det var Fredrikdagen.
Och så kommer en bror med söner på besök till natten.
Vilken dag.
söndag 17 juli 2011
Ett inlägg om svensexor och en del om Sveavägen
Jag kan ha varit med på svensexa för sista gången. Egentligen så är det väl due eftersom jag själv varit gift i typ hundra år, men ändå. Det är ju så roligt. Att umgås med grabbar, lite lagom hormonstinna (även om alla som var med igår var över 25 och gifta) och fulla av upptåg.
Igår handlade det om en kille som kallas Kakan. Jag hoppas han hade en bra dag - det är ändå såhär i efterhand det viktigaste. Att brudgummen har haft kul. Det är inte alltid så, jag vet och det är jättetrist. Och eftersom jag gillar roliga saker så tänkte jag lista lite olika svensexeminnen - både från min egen men också från andras. Eftersom det heter "what happens att svensexa, stays at svensexa" kommer jag kanske att ändra lite namn (om det behövs) på inblandade.
Here goes några minnen:
Och kom ihåg att det som sägs på Kavelmora Ink, stays at Kavelmora Ink.
Igår handlade det om en kille som kallas Kakan. Jag hoppas han hade en bra dag - det är ändå såhär i efterhand det viktigaste. Att brudgummen har haft kul. Det är inte alltid så, jag vet och det är jättetrist. Och eftersom jag gillar roliga saker så tänkte jag lista lite olika svensexeminnen - både från min egen men också från andras. Eftersom det heter "what happens att svensexa, stays at svensexa" kommer jag kanske att ändra lite namn (om det behövs) på inblandade.
Here goes några minnen:
- Jägarns indianoutfit och när han blev attackerad av kamphundar på Sveavägen. Samma svensexa som jag och han som gav namn till Thomaskurvan här i Kavelmora fick hjälpa en överförfriskad man upp till sin lägenhet i samma veva som Görel Crona frågade mig om vi skulle på maskerad. När vi som bäst kånkade på en hundrakilos farbror utan stöd i benen. Och med dålig andedräkt.
- Min egen svensexa när jag blev haffad av mina kompisar som hade gömt sig i skafferiet på jobbet. Tänk 6-8 unga män i ett rum på tre kvadrat bland mjölpåsar, frukt och flingor.
- Att han som namngav Thomaskurvan fick köra Cowboytema på sin svensexa och fick en mjukishäst när han gick in på Hästens butik på Sveavägen.
- När Kakan igår iklädd sin Sumodräkt som gjorde att han fick en diameter på en kubikmeter gick fram till några personer sittandes på en bänk, frågade om det var ledigt där och sedan satte sig mellan dem.
Och kom ihåg att det som sägs på Kavelmora Ink, stays at Kavelmora Ink.
lördag 16 juli 2011
600
Om jag har någon kreativ press på mig själv om att det här är inlägg nummer 600?
Du känner väl mig?
*Ritsch*
Som ett plåster. Klart och betart.
600.
Så. Cirkulera.
Vi ses på 601:an.
Du känner väl mig?
*Ritsch*
Som ett plåster. Klart och betart.
600.
Så. Cirkulera.
Vi ses på 601:an.
Dagens caféskola. Om hur lektionsunderlag kommer upp
Det är dagar som de här som gör att Caféskolan behövs.
När rektor och Barista lär sig hur man ska bete sig på café.
Dagar som de här.
När rektor och Barista lär sig hur man ska bete sig på café.
Dagar som de här.
En tanke om att starta en fond
Det finns hastighetsbegränsningar. Dessa ska man följa. Jag brukar göra det eftersom jag vet att det är dyrt att inte följa dem och sen att det är farten som dödar.
Och ibland har jag bråttom. Oftast till jobbet, och ni som läser här vet att jag ibland brukar ondgöra mig över Subaruförare som inte har trafikvett osv plus.
Det här är något som jag tycker vi ska diskutera. (Jag tog upp det på lunchen igår och fick medhåll av mina kamrater, så jag känner att det finns lite fog för att ta upp det här.)
I förrgår (läs i onsdags eller annan valfri dag) så var jag på väg till jobbet. Jag hade budgeterat min restid så att det inte fanns så stora marginaler för eventualiteter, och därför fann jag det frustrerande när jag hamnade bakom en fulgrön Volvo XC70.
Hastighetsbegränsningen är 70 km/timme på den vägen som vi färdades, och jag har hört att det går att köra lite fortare på den vägen om man kan. Men det får man självklart inte.
Den här surVolvon som låg framför mig valde att inte följa hastighetsbegränsningen. Den valde att köra FÖR långsamt. Typ i 40-45 km/timme, och det var inte den hastigheten jag hade tänkt använda. Solen sken, vägen var torr och vinden låg helt rätt för att åtminstone kunna brassa på upp till en 67-68 km/timme om man hade velat, men se det ville inte surVolvon.
Den puttrade på så sakteliga mitt på vägen, utan några som helst tider att passa.
Det hade jag.
Vägen som jag kör till jobbet är ganska krokig, smal och vindlande så det är inte så många tillfällen då det är möjligt att passera framförvarande bilar utan att riskera både sitt eget liv och andras.
Jag brukar köra säkert, som Johan Kempes svärmor alltid brukade instruera honom att köra när han hade varit och friat hos hans tjej.
Jag ligger inte i bakändan på den framförvarande bilen för att hetsa - det tycker jag är lite fult.
Jag kör inte om när jag inte är helt säker på att det är säkert - det tycker jag är lite osäkert.
Men jag sitter och tänker, där bak i kön. Och nu vill jag höra vad ni tänker om min tanke:
De som kör FÖR långsamt och inte släpper förbi medtrafikanter på ett underlättande sätt bör och måste betala in en viss summa pengar till en fond, där vi, som pga deras långsamhetskörning kommer för sent till jobbet och på så vis tappar inkomst, kan bli kompenserade rent monetärt.
Bra eller Bu?
Frågor och synpunkter emottages vänligt och bestämt.
Och ibland har jag bråttom. Oftast till jobbet, och ni som läser här vet att jag ibland brukar ondgöra mig över Subaruförare som inte har trafikvett osv plus.
Det här är något som jag tycker vi ska diskutera. (Jag tog upp det på lunchen igår och fick medhåll av mina kamrater, så jag känner att det finns lite fog för att ta upp det här.)
I förrgår (läs i onsdags eller annan valfri dag) så var jag på väg till jobbet. Jag hade budgeterat min restid så att det inte fanns så stora marginaler för eventualiteter, och därför fann jag det frustrerande när jag hamnade bakom en fulgrön Volvo XC70.
Hastighetsbegränsningen är 70 km/timme på den vägen som vi färdades, och jag har hört att det går att köra lite fortare på den vägen om man kan. Men det får man självklart inte.
Den här surVolvon som låg framför mig valde att inte följa hastighetsbegränsningen. Den valde att köra FÖR långsamt. Typ i 40-45 km/timme, och det var inte den hastigheten jag hade tänkt använda. Solen sken, vägen var torr och vinden låg helt rätt för att åtminstone kunna brassa på upp till en 67-68 km/timme om man hade velat, men se det ville inte surVolvon.
Den puttrade på så sakteliga mitt på vägen, utan några som helst tider att passa.
Det hade jag.
Vägen som jag kör till jobbet är ganska krokig, smal och vindlande så det är inte så många tillfällen då det är möjligt att passera framförvarande bilar utan att riskera både sitt eget liv och andras.
Jag brukar köra säkert, som Johan Kempes svärmor alltid brukade instruera honom att köra när han hade varit och friat hos hans tjej.
Jag ligger inte i bakändan på den framförvarande bilen för att hetsa - det tycker jag är lite fult.
Jag kör inte om när jag inte är helt säker på att det är säkert - det tycker jag är lite osäkert.
Men jag sitter och tänker, där bak i kön. Och nu vill jag höra vad ni tänker om min tanke:
De som kör FÖR långsamt och inte släpper förbi medtrafikanter på ett underlättande sätt bör och måste betala in en viss summa pengar till en fond, där vi, som pga deras långsamhetskörning kommer för sent till jobbet och på så vis tappar inkomst, kan bli kompenserade rent monetärt.
Bra eller Bu?
Frågor och synpunkter emottages vänligt och bestämt.
fredag 15 juli 2011
Ett inlägg om att minnas
En nygammal kollega har dykt upp på jobbet igen. Trevligt, kan man tycka. Och det tycker jag.
Vi stod och arbetade (!) igår och rullade lite chokladbollar. Då började hon berätta om en tävling som hon varit med på när hon började sin förra utbildning. De skulle ta en näve sand och den skulle väga 100 gram, och den som var närmast 100 vann. Eftersom våra chokladbollar väger 100 gram kärlek och godhet så hade hon väldigt lätt i den där tävlingen och hennes lag vann.
Det var väl inget konstigt med det, kanske du tycker.
Nej. Förutom att jag mindes den här historien från förra året, första gången vi stod och rullade chokladbollar tillsammans. Då.
Lite som när min andra snart föredetta kollega idag berättade om när hon jobbade på ett annat café och hon hade haft en kund. (Ja, man har ofta det när man jobbar. På café.)
Den här kunden hade önskat att "få beställa en grillad macka med mozarella och lite sånt. Fast utan bröd. Mer som en sallad."
Det är också en sån där historia som jag kommer ihåg.
Och jag tycker det är märkligt. Inte att jag kommer ihåg bra historier, det är ju jättebra.
Men jag minns inte hur man korrigerar ett kvitto. Eller vilken momssats saker och ting har. Eller hur man kopplar en CTEK-laddare.
Nu ska jag bara minnas att ta med laddaren imorgon. Killen med tidningarna vill ha den tillbaka.
Vi stod och arbetade (!) igår och rullade lite chokladbollar. Då började hon berätta om en tävling som hon varit med på när hon började sin förra utbildning. De skulle ta en näve sand och den skulle väga 100 gram, och den som var närmast 100 vann. Eftersom våra chokladbollar väger 100 gram kärlek och godhet så hade hon väldigt lätt i den där tävlingen och hennes lag vann.
Det var väl inget konstigt med det, kanske du tycker.
Nej. Förutom att jag mindes den här historien från förra året, första gången vi stod och rullade chokladbollar tillsammans. Då.
Lite som när min andra snart föredetta kollega idag berättade om när hon jobbade på ett annat café och hon hade haft en kund. (Ja, man har ofta det när man jobbar. På café.)
Den här kunden hade önskat att "få beställa en grillad macka med mozarella och lite sånt. Fast utan bröd. Mer som en sallad."
Det är också en sån där historia som jag kommer ihåg.
Och jag tycker det är märkligt. Inte att jag kommer ihåg bra historier, det är ju jättebra.
Men jag minns inte hur man korrigerar ett kvitto. Eller vilken momssats saker och ting har. Eller hur man kopplar en CTEK-laddare.
Nu ska jag bara minnas att ta med laddaren imorgon. Killen med tidningarna vill ha den tillbaka.
torsdag 14 juli 2011
När man...
... haft så trevligt med vänner från förr så man inte hinner skriva av sig.
Då är det dags att njuta av inomhuvudstankarna istället.
Och gå till sängs.
Då är det dags att njuta av inomhuvudstankarna istället.
Och gå till sängs.
onsdag 13 juli 2011
Nio år
I Alfta gifte vi oss för nio år sedan. Det gick bra. Vi gillar det ibland, det här att vara gifta. Andra stunder så är det lite körigare, men det kallas livet tror jag.
Vi firade lite ikväll. Jag fick ett paket kaffe, en färgglad tärning som man kunde slå och ha turen att vinna frukost på säng med, och så fick jag en liten ljuslykta med en dikt på. "För att jag är lite av en ordsmed" sa min fru. Det gör mig väldigt glad.
Hennes SMS ifrån i morse gjorde mig också glad. Där stod det att jag var hennes bästa och roligaste vän. Jag har nog aldrig fått ett finare SMS av henne.
Jag har en väldigt svag kamera i min mobil. Det syns kanske inte att det var jättegott, men det borde framgå att det var trevligt.
Att fira bröllopsdag med sin fru.
Vi firade lite ikväll. Jag fick ett paket kaffe, en färgglad tärning som man kunde slå och ha turen att vinna frukost på säng med, och så fick jag en liten ljuslykta med en dikt på. "För att jag är lite av en ordsmed" sa min fru. Det gör mig väldigt glad.
Hennes SMS ifrån i morse gjorde mig också glad. Där stod det att jag var hennes bästa och roligaste vän. Jag har nog aldrig fått ett finare SMS av henne.
Jag har en väldigt svag kamera i min mobil. Det syns kanske inte att det var jättegott, men det borde framgå att det var trevligt.
Att fira bröllopsdag med sin fru.
tisdag 12 juli 2011
Dagens Caféskola. Om semestertempo
Idag var det andra dagen efter att Baristans semester tog slut. Första dagen på jobbet.
För många var det andra dagen på semestern, om man inte räknar lördag och söndag. Och det gör man väl inte? Det var tydligt att turisterna hade hittat hemifrån, till exempel så fanns det idag minst två personer som hade anknytning till Lycksele. En i diasporan och en från Vargstigen.
Det hördes Skånska och Stockholmska. Alla var på café idag.
Men få hade läst Caféskolan.
Vi i skolledningen har under de senaste konferenserna ifrågasatt Caféskolans vara eller icke vara, då vi har betvivlat att det finns något mer att ta upp här på Kavelmora Ink och Caféskolan.
Idag har vi fått bevis på att Caféskolan behövs. Tydligen. Och om Du vill så får du jättegärna sprida denna skola vidare till andra så att vi tillsammans blir bättre på att gå på caféer, för det blir ju så mycket trevligare då!
Nu efter denna inledning så kommer vi till lektionen. Tänk dig in i följande:
Du är ledig. Väldigt få måsten. Du är fikasugen och kanske lite hungrig. Du är inte ensam i världen. Vädret är ganska grått och hällregnigt så det gör inget att du tvingas spendera en stund inomhus. Du kommer till ett fik. Tiden är precis runt lunchtid. Du kan ha lite hungriga barn, men det är inte ett krav. Tack vare tidpunkten så hamnar du i en kö. Kanske en lång kö, kanske en kort kö. Du står där och ser att Baristan jobbar så snabbt som möjligt. Baristan hjälper folk i tur och ordning, lite som systemet ofta är uppbyggt på en del moderna caféer. Du är inte längst fram i kön, utan har kanske fyra eller fem minuter kvar tills du ska få beställa.
Då är det inte okej att över montern med fika lite stöddigt och argt fråga om det inte finns mer personal som kan komma och jobba, så att saker och ting kan gå lite fortare.
Det kan rendera i att Baristan blir lite provocerad och med orden säger "Nej, vi är precis så här många och vi jobbar så snabbt vi hinner och det är snart din tur" men i tanken säger "Absolut! Vi har ju en tre fyra fullfjädrade Baristas som sitter här bakom och hinkar latte men som låter oss som jobbar springa häcken av oss bara för att det ska ta lite längre tid för kunderna. Tack för att du sa det så att jag kan gå och hämta dem! Genast." (Tanken tänks med ett visst mått av ilsken ironi.)
Slutsats: Om det fanns mer personal, så skulle den jobba. Och om det ser ut som om nån bara står i köket eller springer med disk så beror det på att de också jobbar. Det är få Baristas som liksom retas med kunderna och jobbar extra långsamt. Faktiskt.
Och sen är det samma gamla vanliga:
För många var det andra dagen på semestern, om man inte räknar lördag och söndag. Och det gör man väl inte? Det var tydligt att turisterna hade hittat hemifrån, till exempel så fanns det idag minst två personer som hade anknytning till Lycksele. En i diasporan och en från Vargstigen.
Det hördes Skånska och Stockholmska. Alla var på café idag.
Men få hade läst Caféskolan.
Vi i skolledningen har under de senaste konferenserna ifrågasatt Caféskolans vara eller icke vara, då vi har betvivlat att det finns något mer att ta upp här på Kavelmora Ink och Caféskolan.
Idag har vi fått bevis på att Caféskolan behövs. Tydligen. Och om Du vill så får du jättegärna sprida denna skola vidare till andra så att vi tillsammans blir bättre på att gå på caféer, för det blir ju så mycket trevligare då!
Nu efter denna inledning så kommer vi till lektionen. Tänk dig in i följande:
Du är ledig. Väldigt få måsten. Du är fikasugen och kanske lite hungrig. Du är inte ensam i världen. Vädret är ganska grått och hällregnigt så det gör inget att du tvingas spendera en stund inomhus. Du kommer till ett fik. Tiden är precis runt lunchtid. Du kan ha lite hungriga barn, men det är inte ett krav. Tack vare tidpunkten så hamnar du i en kö. Kanske en lång kö, kanske en kort kö. Du står där och ser att Baristan jobbar så snabbt som möjligt. Baristan hjälper folk i tur och ordning, lite som systemet ofta är uppbyggt på en del moderna caféer. Du är inte längst fram i kön, utan har kanske fyra eller fem minuter kvar tills du ska få beställa.
Då är det inte okej att över montern med fika lite stöddigt och argt fråga om det inte finns mer personal som kan komma och jobba, så att saker och ting kan gå lite fortare.
Det kan rendera i att Baristan blir lite provocerad och med orden säger "Nej, vi är precis så här många och vi jobbar så snabbt vi hinner och det är snart din tur" men i tanken säger "Absolut! Vi har ju en tre fyra fullfjädrade Baristas som sitter här bakom och hinkar latte men som låter oss som jobbar springa häcken av oss bara för att det ska ta lite längre tid för kunderna. Tack för att du sa det så att jag kan gå och hämta dem! Genast." (Tanken tänks med ett visst mått av ilsken ironi.)
Slutsats: Om det fanns mer personal, så skulle den jobba. Och om det ser ut som om nån bara står i köket eller springer med disk så beror det på att de också jobbar. Det är få Baristas som liksom retas med kunderna och jobbar extra långsamt. Faktiskt.
Och sen är det samma gamla vanliga:
- Brickor får gärna flyttas till brickställ. Vi kan alltid utgå från att om det är ett etablissemang utan bordsplacering av en hovmästare så är det uppskattat från Baristan om brickan tas undan. Inte för att denne är lat, utan för att du som kund har chansen att få lite bättre service om Baristan hinner med det också. (Undantag är om brickställ saknas. Såklart.)
- Kom gärna ihåg vad du vill beställa när du kommer fram till kassan.
- Attityden, attityden, attityden. Ett leende ger energi, ett oleende tar energi. Simple as that.
måndag 11 juli 2011
En vardag och en semesterresumé
När man som jag har en vardagsblogg så förväntar jag mig i alla fall lite uppdateringar. Från vardagen.
Den här vardagen var egentligen första dagen tillbaka på jobbet. Men jag var ledig. Kalla det timing eller smartness, jag tyckte det var skönt.
Men det ska bli kul med jobb.
Fast det är också kul när vänner man har ger en fina ord om att ens blogg förgyller deras dagar. Även om det var sagt med ironi (vilket jag inte tror) så väljer jag att ta det åt mig, lägga komplimangen i min ficka och så tar jag fram den om jag behöver den igen.
Det kommer jag göra.
Det kanske borde ha varit ett semesterresuméinlägg, det här. Och det får det bli:
Den här vardagen var egentligen första dagen tillbaka på jobbet. Men jag var ledig. Kalla det timing eller smartness, jag tyckte det var skönt.
Men det ska bli kul med jobb.
Fast det är också kul när vänner man har ger en fina ord om att ens blogg förgyller deras dagar. Även om det var sagt med ironi (vilket jag inte tror) så väljer jag att ta det åt mig, lägga komplimangen i min ficka och så tar jag fram den om jag behöver den igen.
Det kommer jag göra.
Det kanske borde ha varit ett semesterresuméinlägg, det här. Och det får det bli:
- Varmt
- Social första vecka = trevlig
- Far och Bror här för att sminka huset
- Midsommar med kalas
- Nabban
- Tio år som förlovad
- En ledig vecka
- Maffiafest
- ... plus en massa mer som jag spar.
söndag 10 juli 2011
Carlo Maffioso
Jag är ungefär så farlig som jag ser ut.
Och jag ser ut sådär. Men det kan vi nog råda bot på.
Fast mustaschen får sitta kvar lite. Som en påminnelse av semesterskägget. Och av att festen var fenomenalt trevlig.
lördag 9 juli 2011
En sovmorgon
Kattungarna väckte mig lite för tidigt.
Jag kan inte somna om. Har varvat internet redan. Läst om gamla blogginlägg.
Tänker att det kanske är någon annan som sitter i samma sits så jag tar och skriver lite. Så att det finns nåt nytt på internet.
Kattungarna har såklart somnat om. Det gjorde de lagom till att jag hade vaknat ordentligt. Sen vaknade barnen.
Klockan är ganska mycket, jag vet.
Men det var min sovmorgonsmorgon idag.
Jag kan inte somna om. Har varvat internet redan. Läst om gamla blogginlägg.
Tänker att det kanske är någon annan som sitter i samma sits så jag tar och skriver lite. Så att det finns nåt nytt på internet.
Kattungarna har såklart somnat om. Det gjorde de lagom till att jag hade vaknat ordentligt. Sen vaknade barnen.
Klockan är ganska mycket, jag vet.
Men det var min sovmorgonsmorgon idag.
Published with Blogger-droid v1.7.2
En sammanfattning
180 000 personer som läser ett inlägg av en Fredrik.
Ett av de bättre blogginläggen som Internet har bjudit på de senaste dagarna.
Nu har jag idag gjort mitt för att några till ska läsa det.
Och så har jag fikat med min frus kollega, ätit lunch hos svärföräldrar, fikat hos Modedoktorn och Killen med tidningarna, ätit middag med min familj, åkt och hämtat lite rekvisita till maffiafesten imorgon, ätit godis för kanske sista gången på väldigt länge, gått in i barnens sovrum för att finna Hank sittandes i sin spjälsäng med några böcker och tänd lampa - vaken som en piggelin - och sen försökt söva denne son med nästan olyckad utgång tills vi gick ut, kollat på Ernst och skrattat åt hans poesi men samtidigt blivit lite inspirerad av hans utekök från förra programmet som jag inte såg och nu ska jag sova.
Det är så tokigt att inspirationen ska komma så sent på kvällen. Och så skulle jag vilja kunna skriva bättre. Även om jag kan lite.
Ett av de bättre blogginläggen som Internet har bjudit på de senaste dagarna.
Nu har jag idag gjort mitt för att några till ska läsa det.
Och så har jag fikat med min frus kollega, ätit lunch hos svärföräldrar, fikat hos Modedoktorn och Killen med tidningarna, ätit middag med min familj, åkt och hämtat lite rekvisita till maffiafesten imorgon, ätit godis för kanske sista gången på väldigt länge, gått in i barnens sovrum för att finna Hank sittandes i sin spjälsäng med några böcker och tänd lampa - vaken som en piggelin - och sen försökt söva denne son med nästan olyckad utgång tills vi gick ut, kollat på Ernst och skrattat åt hans poesi men samtidigt blivit lite inspirerad av hans utekök från förra programmet som jag inte såg och nu ska jag sova.
Det är så tokigt att inspirationen ska komma så sent på kvällen. Och så skulle jag vilja kunna skriva bättre. Även om jag kan lite.
torsdag 7 juli 2011
Ett grattis är på sin plats
För 10 år sedan blev jag ryckt i slipsen när jag var på ett kalas.
Det var på bröllopet mellan Killen med tidningarna och Modedoktorn och Kavelmora Ink vill med det här inlägget säga ett stort GRATTIS till Er!
Vi är glada att ni är våra vänner.
Det var på bröllopet mellan Killen med tidningarna och Modedoktorn och Kavelmora Ink vill med det här inlägget säga ett stort GRATTIS till Er!
Vi är glada att ni är våra vänner.
Published with Blogger-droid v1.7.2
onsdag 6 juli 2011
10 eller 50. Saker som ändå har lite samband
Idag har jag för första gången någonsin varit förlovad i tio år. Det är en ganska skön känsla.
Vi förlovade oss mellan Lappland och Dalarna, på en strand. "Ni borde varit med" brukar man ju säga, men inte den här gången. Det var bara jag och min nuvarande fru. Då fästmö. Och om du inte känner mig så väl så har jag bara gift mig en gång.
Pratade med min Mamma idag. Hon och Pappa är i Skansnäs, vårt sommarställe. Pappas uppväxtplats. Där förlovade de sig, för nästan 50 år sedan. Nu den 19:e är det deras förlovningsdag, och Pappas födelsedag. 75 bast blir han.
Om du som jag är svag på matte kan jag berätta att han var 25 när de förlovade sig, där på backen bakom lagårn. Jag kan tänka mig att det var myggigt.
Min pappa hade lovat min Farmor Inez att vänta tills han fyllde 25 innan han förlovade sig. Varför har jag aldrig frågat om skälet till det? Och om jag frågat och fått svar så har jag glömt.
Vi får tills vidare spekulera om det.
Den här dagen, som min fru och fd fästmö firat som tioårsförlovade har varit varm. Jag skickade ett SMS till henne fastän hon satt i samma hus som mig, bara för att på så vis visa att jag minsann kom ihåg bemärkelsedagen först. För kärlek är ju en tävling, det vet väl alla?
Vi har idag hunnit missförstå varandra, bli lite sura på varandra, prata med varandra, säga exakt samma saker samtidigt till våra barn, skotta grus tillsammans, komma fram till att vi gillar varandra och så har vi njutit av en underbar middag bestående av lite för få våfflor, uppvärmd fläskpannkaka med för lite sylt och mackor.
Men till våfflorna firade vi med färska, nyplockade jordgubbar som vår granne kom upp med.
Min spontana tanke är att köra vidare. Vi är ju snart uppe i femtio. Rekord liksom.
Barn bortskänkes
måndag 4 juli 2011
Apropå det här med att kolla på en film om Amelia Earhart
Så var det faktiskt så att jag en gång fick flyga en Cessna från Lycksele till Vilhelmina och tillbaka igen. Han jag flög med hette K-G.B. och kom från Tuvträsk. Jag fick styra lite.
Jag hade som liten en dröm om att bli pilot.
Tänker att drömmen kanske finns kvar. Men att jag inte har bråttom med just den drömmen.
Jag hade som liten en dröm om att bli pilot.
Tänker att drömmen kanske finns kvar. Men att jag inte har bråttom med just den drömmen.
Ett inlägg om gåvor
Idag var det vi som var de som igår var vi idag.
Vi skulle bara hälsa på några vänner. Lite spontant. I samband med ett gräsklipparköp. Vi blev kvar hela dagen. Fika, studsmatta, tacos, fika - hela tjottaballongen. Bara sådär.
Igår hade de som kom förbi oss med sig fina kepsar från CTH Mini och vi bjöd på knappt en kanelgiffel var och lite sporadiska äppelklyftor. Och lite pannkakor.
Idag fick vi grejer. Utan att ha med oss något. En Buzz Lightyear, Toy Story 2, ett par rosa flipflops och två dartset. Det ena lite finare än det andra, men väl två stycken.
"Sysslar du med dart?" frågade Dalarnas kanske generösaste gåvogivare.
"Jag gjorde..." svarade jag och mindes tillbaka till högstadietiden.
Finnbacksskolan. Blåskolan. Duvan. Darttavlan. Tryckeriet. Bröderna Pärnänen som drev det och sålde pilar och flights och allt vad det nu hette.
Det var jag och Nisse, Mima och Isak som vanligt. Jag kommer inte ihåg vem av oss som fastnade för det först, men förmodligen var det Mima och Isak. Jag minns att det var lite vintrigt när vi gick till Tryckeriet på rasterna och kollade i lådan som var fylld till brädden med flights, shafts och pilar. Det luktade cigarettrök i rummet.
Man ville ha tungsten/mässing. Det var det bästa, men det var svårt att köpa dem eftersom de var dyrast. Mina favoritflights var Powerflite Vortex, och jag vill minnas att de var silvriga och blå. Pilarna jag till slut köpte vägde 22 gram tror jag, och de var lite för smala för min smak egentligen. Men jag hade råd med dem, och det var ju ett plus.
Jag fick en egen tavla i julklapp, och den satte jag på insidan av dörren till mitt lilla rum på Linnévägen. På golvet märkte jag upp kastavståndet med en en frystapebit.
Dart var en kul sport, men jag blev aldrig riktigt bra.
Men nu har jag chansen igen, eftersom jag fick en darttavla idag.
Leonard sover med sin Buzz Lightyear inatt.
Vi skulle bara hälsa på några vänner. Lite spontant. I samband med ett gräsklipparköp. Vi blev kvar hela dagen. Fika, studsmatta, tacos, fika - hela tjottaballongen. Bara sådär.
Igår hade de som kom förbi oss med sig fina kepsar från CTH Mini och vi bjöd på knappt en kanelgiffel var och lite sporadiska äppelklyftor. Och lite pannkakor.
Idag fick vi grejer. Utan att ha med oss något. En Buzz Lightyear, Toy Story 2, ett par rosa flipflops och två dartset. Det ena lite finare än det andra, men väl två stycken.
"Sysslar du med dart?" frågade Dalarnas kanske generösaste gåvogivare.
"Jag gjorde..." svarade jag och mindes tillbaka till högstadietiden.
Finnbacksskolan. Blåskolan. Duvan. Darttavlan. Tryckeriet. Bröderna Pärnänen som drev det och sålde pilar och flights och allt vad det nu hette.
Det var jag och Nisse, Mima och Isak som vanligt. Jag kommer inte ihåg vem av oss som fastnade för det först, men förmodligen var det Mima och Isak. Jag minns att det var lite vintrigt när vi gick till Tryckeriet på rasterna och kollade i lådan som var fylld till brädden med flights, shafts och pilar. Det luktade cigarettrök i rummet.
Man ville ha tungsten/mässing. Det var det bästa, men det var svårt att köpa dem eftersom de var dyrast. Mina favoritflights var Powerflite Vortex, och jag vill minnas att de var silvriga och blå. Pilarna jag till slut köpte vägde 22 gram tror jag, och de var lite för smala för min smak egentligen. Men jag hade råd med dem, och det var ju ett plus.
Jag fick en egen tavla i julklapp, och den satte jag på insidan av dörren till mitt lilla rum på Linnévägen. På golvet märkte jag upp kastavståndet med en en frystapebit.
Dart var en kul sport, men jag blev aldrig riktigt bra.
Men nu har jag chansen igen, eftersom jag fick en darttavla idag.
Leonard sover med sin Buzz Lightyear inatt.
Att njuta. Ett blogginlägg om detta.
Det finns mycket bra på Internet just nu. Bara så ni vet.
Men jag är glad att du läser här också, det vet du väl?
Idag hade vi besök. Av en tvillingfamilj.
Ja, de växer lite på träd. Nästan kryllar av dem. Och de är trevliga också, de tvillingfamiljer vi känner.
De skulle komma hit för att kolla på kattungarna. The Small 5 (i motsats till the Big 4 som spelade musik på tv ikväll).
Klockan fyra skulle de komma, och sen åka efter ett tag. De hade en agenda. Nästa punkt på den var klockan sex.
De kom precis i första set av Wimbeldonfinalen och Jokovic spelade jättebra. Vi började prata och insåg att det frånsett ett kortare fotomöte förra veckan med frun var ganska länge sen vi sågs. De skulle hämta upp lite kläder också.
Vi gick husesyn och jag bryggde kaffe. Inget barn misstyckte när vi frågade om de ville fika kaka och äpple. Det är ganska tomt i vårt skafferi. Vi satte oss i uterummet. Pensionärskuvösen.
Sen njöt jag. Av trevligt umgänge. Av att få prata. Av att Leonard bjöd med sin nya kompis på upptäcktsfärd i trädgården. Av att Henry körde plastgräsklippare runt hela tomten och ibland genom huset. Av att tiden gick.Av att klockan blev fem i sex och att barnen satt i vår två kvadratmeterstora sandlåda och lekte. Av att klockan vips var förbi matdags och vi frågade om det var okej att bjuda på pannkakor. Av att vi tog glass till pannkakorna eftersom vi har snålt med sylt. Av att få hjälpa en sötblyg flicka med hennes trånga skor. Av att vi hade det så trevligt att den andra frun trodde att klockan var tio över sju när den egentligen var tio över åtta. Av att ett krullhårigt barn kan låta som ett monster ena hundradelen och nästa hundradel kikna av skratt när han får de vuxna runt bordet att verka förfärat rädda.
Av att det var en vanlig söndag.
Av att jag får berätta om det här på internet. Och tänka vidare på hur härligt det var.
Men jag är glad att du läser här också, det vet du väl?
Idag hade vi besök. Av en tvillingfamilj.
Ja, de växer lite på träd. Nästan kryllar av dem. Och de är trevliga också, de tvillingfamiljer vi känner.
De skulle komma hit för att kolla på kattungarna. The Small 5 (i motsats till the Big 4 som spelade musik på tv ikväll).
Klockan fyra skulle de komma, och sen åka efter ett tag. De hade en agenda. Nästa punkt på den var klockan sex.
De kom precis i första set av Wimbeldonfinalen och Jokovic spelade jättebra. Vi började prata och insåg att det frånsett ett kortare fotomöte förra veckan med frun var ganska länge sen vi sågs. De skulle hämta upp lite kläder också.
Vi gick husesyn och jag bryggde kaffe. Inget barn misstyckte när vi frågade om de ville fika kaka och äpple. Det är ganska tomt i vårt skafferi. Vi satte oss i uterummet. Pensionärskuvösen.
Sen njöt jag. Av trevligt umgänge. Av att få prata. Av att Leonard bjöd med sin nya kompis på upptäcktsfärd i trädgården. Av att Henry körde plastgräsklippare runt hela tomten och ibland genom huset. Av att tiden gick.Av att klockan blev fem i sex och att barnen satt i vår två kvadratmeterstora sandlåda och lekte. Av att klockan vips var förbi matdags och vi frågade om det var okej att bjuda på pannkakor. Av att vi tog glass till pannkakorna eftersom vi har snålt med sylt. Av att få hjälpa en sötblyg flicka med hennes trånga skor. Av att vi hade det så trevligt att den andra frun trodde att klockan var tio över sju när den egentligen var tio över åtta. Av att ett krullhårigt barn kan låta som ett monster ena hundradelen och nästa hundradel kikna av skratt när han får de vuxna runt bordet att verka förfärat rädda.
Av att det var en vanlig söndag.
Av att jag får berätta om det här på internet. Och tänka vidare på hur härligt det var.
söndag 3 juli 2011
En bloggare som skriver tills han blir utbytt.
Jag, en bloggare?
Det blev så. Har kommit på att jag måste skriva lite nu och då.
Ibland långt. Jag har ingen twittercoach.
Ibland kort. Jag lider lite av SUA. Social Update Anxiety.
Är räddast för att upprepa mig. Men om jag gör det, förlåt mig.
Vill dela livet. Men är blyg.
Har alltid avskytt ordet "BLOGG". Det låter äckligt.
Läser gärna. Blir glad när det dimper in nåt nytt i RSS:en.
Tycker att Internet behöver vara en positiv plats. Vill bidra till det.
Men är lite för anspråkslös ibland. Jobbar hårt. Har varit lillebror lite väl länge. Fast jag älskar mina syskon.
När Leonard skulle födas ville jag att han skulle heta "Henke Larsson" i mellannamn. Han är en vinnare, han Henke Larsson.
Jag är lite för ödmjuk för att vara den vinnare som behövs för att lyckas i "världen". Men jag ger mig inte. Jag vill vara den jag är.
Och nu är jag en bloggare. Nybörjare, kanske. Men det är sån här jag är.
Henke Larsson älskade också sin lillebror.
Jag har mina syskon kvar.
John Gideon.
Heter han i stället i mellannamn. Det passar honom bättre.
Och jag är bloggare, pappa och nyfiken.
Jag tänker springa tills jag blir utbytt.
Det blev så. Har kommit på att jag måste skriva lite nu och då.
Ibland långt. Jag har ingen twittercoach.
Ibland kort. Jag lider lite av SUA. Social Update Anxiety.
Är räddast för att upprepa mig. Men om jag gör det, förlåt mig.
Vill dela livet. Men är blyg.
Har alltid avskytt ordet "BLOGG". Det låter äckligt.
Läser gärna. Blir glad när det dimper in nåt nytt i RSS:en.
Tycker att Internet behöver vara en positiv plats. Vill bidra till det.
Men är lite för anspråkslös ibland. Jobbar hårt. Har varit lillebror lite väl länge. Fast jag älskar mina syskon.
När Leonard skulle födas ville jag att han skulle heta "Henke Larsson" i mellannamn. Han är en vinnare, han Henke Larsson.
Jag är lite för ödmjuk för att vara den vinnare som behövs för att lyckas i "världen". Men jag ger mig inte. Jag vill vara den jag är.
Och nu är jag en bloggare. Nybörjare, kanske. Men det är sån här jag är.
Henke Larsson älskade också sin lillebror.
Jag har mina syskon kvar.
John Gideon.
Heter han i stället i mellannamn. Det passar honom bättre.
Och jag är bloggare, pappa och nyfiken.
Jag tänker springa tills jag blir utbytt.
lördag 2 juli 2011
En semesterresumé
"Jaha, har ni haft det bra på semestern?"
Skulle man kunna fråga. Och vi kommer nog få frågan. Den är befogad - man vill ju veta hur folk haft det. Men är man beredd att höra svaret, om det kommer helt onyanserat?
Jag är osäker, men jag tänker beskriva lite hur vi haft det de senaste dagarna.
Vi har varit i Nabban. På Nabban. Jag vet inte exakt, men Leonard har i alla fall sagt att vi varit i Alva. Jag tror han menar Alfta.
Där vi gifte oss. I härbret på andra sidan sjön från kyrkan sett. I det lilla härbret, bör tilläggas. Vi gifte oss i kyrkan, som är av normalstorlek - men ni fattar var vi varit va?
En vacker plats.
Det har den här veckan varit en varm plats också. Vi har blivit förkylda och barnen har lekt tre gånger i harmoni. Om man räknar "att leka" de stunder när de försvunnit ut i fantasins värld längre än fyra minuter. (Två av de gångerna skedde i morse, samma dag som vi skulle åka hem.)
Nattningsproceduren har gått sämre än hemma. Vi har haft en resesäng och den fick Hank använda. Signe kunde således vandra omkring lite fritt uppe på loftet, och det störde rutinerna något. Den äldste brodern har haft lite svårt att få tänka ifred innan sömnen eftersom en pappa hela tiden har schh:at honom, men han (sonen) har varit tapper.
Det har varit ca 30 grader varmt vid kvällningsproceduren. Det gör inte det hela lättare.
Men vi har åkt och badat. Jag har badat. Ja. Det är sant. Två gånger trotsade jag smärtornas smärta och doppade mig. Nästan utan att tveka. (Nästan.)
Vi har ätit glass. Som smält (smultit?, smältat?) i värmen. Vi har ätit pizza. Vi har köpt nötter. Igår kväll åkte jag till (på?) byn (stan?, samhället?) när klockan slagit 21 och OKQ8 hade stängt och köpte godis.
För vi har semester.
Vi har sett tre brittiska deckare. Nya Morden i Midsumer, gamla Morden i Midsumer och Kommisarie Lewis. Vi har semester.
Vi har varit trötta och lessa och gnälliga. Och baren också.
Men vi bestämde oss idag för en sak.
Vi tog hela vistelsen och silade ner den i en tratt, och längst ner hamnade det vi ville minnas.
Så jag minns det som en skön semester med sol, bad, lekande barn, en glad fru och god mat.
"Jotack, vi har haft det rätt bra på semestern. Tackar som frågar..."
Skulle man kunna fråga. Och vi kommer nog få frågan. Den är befogad - man vill ju veta hur folk haft det. Men är man beredd att höra svaret, om det kommer helt onyanserat?
Jag är osäker, men jag tänker beskriva lite hur vi haft det de senaste dagarna.
Vi har varit i Nabban. På Nabban. Jag vet inte exakt, men Leonard har i alla fall sagt att vi varit i Alva. Jag tror han menar Alfta.
Där vi gifte oss. I härbret på andra sidan sjön från kyrkan sett. I det lilla härbret, bör tilläggas. Vi gifte oss i kyrkan, som är av normalstorlek - men ni fattar var vi varit va?
En vacker plats.
Det har den här veckan varit en varm plats också. Vi har blivit förkylda och barnen har lekt tre gånger i harmoni. Om man räknar "att leka" de stunder när de försvunnit ut i fantasins värld längre än fyra minuter. (Två av de gångerna skedde i morse, samma dag som vi skulle åka hem.)
Nattningsproceduren har gått sämre än hemma. Vi har haft en resesäng och den fick Hank använda. Signe kunde således vandra omkring lite fritt uppe på loftet, och det störde rutinerna något. Den äldste brodern har haft lite svårt att få tänka ifred innan sömnen eftersom en pappa hela tiden har schh:at honom, men han (sonen) har varit tapper.
Det har varit ca 30 grader varmt vid kvällningsproceduren. Det gör inte det hela lättare.
Men vi har åkt och badat. Jag har badat. Ja. Det är sant. Två gånger trotsade jag smärtornas smärta och doppade mig. Nästan utan att tveka. (Nästan.)
Vi har ätit glass. Som smält (smultit?, smältat?) i värmen. Vi har ätit pizza. Vi har köpt nötter. Igår kväll åkte jag till (på?) byn (stan?, samhället?) när klockan slagit 21 och OKQ8 hade stängt och köpte godis.
För vi har semester.
Vi har sett tre brittiska deckare. Nya Morden i Midsumer, gamla Morden i Midsumer och Kommisarie Lewis. Vi har semester.
Vi har varit trötta och lessa och gnälliga. Och baren också.
Men vi bestämde oss idag för en sak.
Vi tog hela vistelsen och silade ner den i en tratt, och längst ner hamnade det vi ville minnas.
Så jag minns det som en skön semester med sol, bad, lekande barn, en glad fru och god mat.
"Jotack, vi har haft det rätt bra på semestern. Tackar som frågar..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
