Jag tänker att det här måste vara ett klassiskt blogginlägg enligt konstens alla regler?

Nu är det dags att rapportera status här i Kavelmora. Tänker att jag kör som ett klassiskt dagboksinlägg, kanske såsom Blogginlägg var tänkta som från början?

Vi mår ganska prima. Hank är förkyld och Leonard har nyst hela dagen. Signe är som vanligt en järnlady med matchande vilja och jag var tvungen att laga lunch iförd hörselkåpor idag.

Barnen sover på nätterna (just nu men det är säkert ingen trend *knackar febrilt på alla trägrejer inom räckhåll*) och det gör att livet sakta har återvänt till oss. Känns det som.
Husfrun sover i tvättstugan.

Vi är lyckliga.

Jag kokar kaffe på dagarna och försöker filtrera runt alla mina tankar och de hamnar lite varstans. Ibland önskar jag att min Överanalysator gick att kalibrera, men det kommer nog aldrig bli så.
Det jag tränar mest på är att tycka saker och samtidigt förmedla med ord vad jag tänker kring detta. Det går framåt.

Om jag hade fått önska en låt i radion så hade jag vetat vilken låt det skulle bli.

Till hösten vet jag inte vad jag kommer jobba med och jag har börjat fundera på det de senaste dagarna. Mer.
Jag vill jobba med möten och jag vill kunna vara kreativ medans jag jobbar med det. Helst vill jag ha kul också, samtidigt.

Tänk om det gick att samla alla människor jag tycker om på samma ställe och att jag där fick chansen att prata med dem och säga att jag gillar dem. Det vore fett.

Nu är sommaren snart här och vi har inget staket. Det oroar. Idag när jag var på väg ut till bilen för att packa den för utflykt märkte jag att det stod en liten pojke med grå mössa i ena hörnet av tomten, spejandes på en slambil hos grannen. Jag hann tänka: "Vad är det där för pojke?" innan jag insåg att det var vår lilla pojke som inte låg kvar i vagnen längre.

Men vi mår bra. Fast ibland är det inte bara kul.
Även om det är roligare då.