Synkronicitet och arbetskläder

Det är som så att jag brukar tänka lite på folk ibland. Fd kollegor, fd kunder, gamla kompisar som jag såg i förrgår eller för 5 år sedan, unga kompisar, syskon och annat löst folk. Det är lite olika vilka det är, och det kan nästan vara vem som helst.

Härom dagen så tänkte jag på en affärsbekant som jag hade när jag jobbade på Tellmans (och för att inte röja hennes identitet kommer jag inte skriva hennes namn - men som ledtråd till vem det var så kan jag säga att hon jobbar på min kompis Mickes favoritbutiks huvudkontor). Det var inga stalkertankar, utan mer liksom "jaha, undra om hon jobbar kvar där eller om de har flyttat nånstans..." och egentligen inget mer än så.

Men så idag, så kom hon för att köpa pastasallad med sina barn.

Hon kände inte igen mig, men det hindrade inte riktigt mig.

"Jag tänkte på dig härom dan..." sa jag till henne medans jag började lasta på sallad i deras skålar.

Ni vet hur folk ser ut när de febrilt letar i sitt minne efter vem det är som står framför dem utan att riktigt kunna placera personen i rätt fack?
Så såg hon ut.
Så jag presenterade mig, och då kom hon på vem jag var.

Och jag kom på vad det var som gjorde att hon inte kände igen mig:
Jag hade inte min gröna väst på mig.