Kavelmora Inks Årskrönika

Nästa år måste bli bättre.
Längtar efter att få se i backspegeln och känna att jag är på väg framåt.
Med en massa kunskap i bagaget.
Nästa år ska bli bättre.

En tokig Pappa

Det här var en bra dag.
Snön föll, det var minus fem grader och jag fick sova ut. Ingen sol, men väl en härlig vinterdag. En skoter körde förbi och doften från den var gudomlig.
Vi gick ut och åkte bob, hela familjen. Täckbyxor och handskar - hela grejen, allihop. Vi gick till backen ner mot bäcken. Den var för långsam. Vi gick till backen bortanför grannarna, ner mot sjön. Den branta.
Vi åkte. Turades om med sparken. Ibland åkte vi tillsammans, ibland åkte vi själva. Röda boben, blåa boben. Vi skrattade när vi kom långt, grät när vi åkte kort.
En vända när jag åkte med Leonard och vi sladdade nerför backen märkte jag att Henry skrattade väldigt. "Du är så tokig, Pappa" sa han.
Det gjorde mig hög och lycklig.
Viskade till grabbarna att jag skulle putta deras mamma i snödrivan, så fort hon hade instagrammat klart och stoppat ner sin iPhone i fickan. Det lyste ur deras ögon och jag kastade mig över deras mamma och puttade ut henne i snödrivan. Kastade snö på hennes, sådär som man gör när man leker i snön.
"Du är så tokig, Pappa."

När den mesta tiden går åt att försöka hålla humöret någorlunda uppe och inte sjunka ner i det gråa så är såna här dagar ganska värdefulla. Väldigt värdefulla. Det går inte att veta hur länge det håller i.

Den största rädslan är att minnet av mig när våra barn växer upp kommer vara att jag var nere den största delen av tiden. Alla dagarna när jag inte följde med ut och lekte. Alla gångerna när jag tappade tålamodet, bara för att våra barn var barn och jag inte mådde så bra.

Jag vill att de ska minnas den här dagen. När jag var så tokig, deras Pappa.

Ett inlägg om dagens gig

Idag var jag sådär nära att vara en rockstjärna som jag alltid drömt om att vara.
Vi skulle sjunga för DHR i grannstan. Julsånger, enligt konstens alla regler.
Vår kompis skulle spela gitarr och det var han som gjorde framträdandet möjligt. Han och det här faktumet att våra yngsta barn var med och var sådär bedårande söta som barn lätt blir när de är iklädda tomtekostymer. Utan dem tre hade det inte blivit så mycket till framträdande.
Roligast var nog när gitarristen hittade på en anekdot om oss och luciatåg. Önskar att jag kunde återge den här, men ni får fantisera själva.
Tråkigast var nog stämmorna som inte stämde.
Men, som de säger: ömsom vin, ömsom vatten.
Så sa säker rockstjärnorna på sin tid också.

Läget?

Inget nytt under solen.
Jag jobbar.
Längtar tillbaka.
Vill framåt. Uppåt.

Snart.

Ett inlägg om humor

Förr i världen skrev jag om humor här på den här bloggen.
Det var kul.
Jag har alltid tyckt att humor är det roligaste som finns.
Jag har skämtat och skojat om vartannat till mångens förtret, och kanske till någons glädje.
Men så har ju saker och ting ändrat sig lite. Jag har blivit lite allvarsammare, åtminstone för mig själv. Jag har märkt att jag slutat skratta åt saker som jag förr tyckte var hysteriskt roliga. Jag har fått kämpa med att hålla upp min egen skämtnivå - så att folk inte tror att jag tappat konceptet helt.
Det har varit trist att märka att saker och ting inte är roliga längre. Jag har sörjt min humor lite.
Mitt eget skämtande har inte ens roat mig som det i alla fall gjorde förr i tiden.

Ikväll hade jag förmånen att jobba. Jag gjorde det med glädje trots att det var första avsnittet av På Spåret på TV för jag skulle får träffa en personlig favorit. En komiker, en av landets roligaste.

Såklart blev jag lite star struck när jag mötte honom i foajén. (Varför han presenterade sig förstår jag fortfarande inte.) Vi hälsade och jag började leda honom mot trappen upp till sceningången.
Jag frågade om hans rosa rullresväska var tung och om han behövde ta hissen varpå han svarade, lite tyst: "Nä den är inte tung, den är bara rosa."

Jag skrattade men jag vet inte om han märkte det.
Sen hade jag förmånen att få lyssna på delar av föreställningen och jag försökte pinpointa det roligaste skämtet i repertoaren, och det fanns många att välja mellan.

Men det roligaste var ändå det om väskan.

Och det ger mig lite hopp om att min humor inte är borta.
Tack och lov.

Ikväll har jag...

.. druckit kvällskaffe med två pensionärer inne i Falun.
Det kostade 1500 kronor men då ingick två skorpor och en kaffemaskin.
Skorporna åt jag upp och maskinen tog jag med hem.

Så vem vill smaka?

Platå.

Endera dagen kommer jag säga att jag inte bloggar längre.
Det är som ett knep för mig att få tillbaka skrivlustan. För nästa dag skulle jag vara där igen, skrivande och tänkande. Och delande.
Det är verkligen inte det att det inte händer något. Det händer nåt hela tiden.
Roliga grejer på jobbet, som det här med att skämta med föreläsare om Nakna Pistolen och headsets.
Tråkiga grejer hemma, som det här att man skäller och bråkar över småsaker. När man skriker åt barnen att de ska vara tysta. Såna grejer händer hela tiden.
Trevliga saker man gör. Sånt händer hela tiden. Typ som att åka till Säter på ett helt galet kalas. (Ja, det är ungefär den här nivån på humor som jag håller.)
Nya jeans. Sånt kan man kanske egentligen skriva om.

Hoppas jag inte slutar blogga innan dess bara.
Och att det fortsätter hända grejer även när jag är på den här platån av oskrivlust.

Ett inlägg om ett disco

När min gode vän och kompis som har den här bloggen frågade om jag skulle skriva om det här discot på Kavelmora Ink ikväll så visste jag inte riktigt hur jag skulle svara.
Jag visste nämligen inte riktigt hur jag skulle förmedla känslan av att vara i en klassisk, lite halvsliten föreningslokal med ett par andra föräldrar och ett gäng 6-7-8-åringar med mer eller mindre skrämmande halloweenutklädnader på sig.
Jag visste inte heller hur jag skulle kunna beskriva det här blyga känslan som grabbar och tjejer i den där åldern utstrålar när de upplever nåt de inte varit med om förut.
En till sak som jag var osäker på hur jag skulle skriva om det var det här med att ha sin fine son sittandes i ens knä nästan hela kvällen. (Så att ens ben domnade bort.)
Hur skulle jag med ord beskriva hur snabbt en påse med popcorn för fem kronor faktiskt kan inmundigas av en sexårig grabb iklädd en Spidermandräkt?
Och det här om hur fint det är när två till vardags kompisar inte riktigt vågar ta kontakt. Fastän de sitter två meter ifrån varandra och det bara osar av längtan efter att få prata. När ingen vill vara den som går över till den andre. Det är svårt att göra den iakttagelsen rättvisa genom en torftig beskrivning på nån blogg.

Sen det här med grabbar som har suttit i hörnet av lokalen med ett par farsor som mest snackat lite fotboll och småtwittrat. De grabbarna, eller den grabben i det här fallet, som går och vinner ett tredjepris i maskeradtävlingen så att hans pappa faktiskt får tårar i ögonen. De. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem och göra det rättvist. Så att alla förstår.

Och sen när kvällen är på väg att ta slut och alla sexorna har haft sina danstävlingar där "alla har varit jätteduktiga" (vilket inte är en lögn) och alla borttappade tiokronor är upphandlade eftersom de hittats och har återbördats till sina rättmätiga ägare och danserna börjar ta slut. Och Spidermangrabben, han som suttit i sin pappas knä och längtat efter att åka hem, äntligen till slut vågar sig ut på dansgolvet. Och ler. Och dansar. Och kommer minnas det här discot, det första discot, som något kul.
Då känns det som att jag har vunnit en miljon på lotto och det är ju alltid lite svårt att skriva om såna saker, har jag erfarit. (För jag har ju aldrig gjort det.)

Men om jag hade vågat försöka beskriva den här discokvällen så hade jag gjort det.

Ett inlägg om morgondagen

Imorgon är det disco för f-klassarna. Jag ska vara med men göra mig osynlig.
Ganska bra att det är ett maskeraddisco, för då kan jag ju klä mig i grått utan att det märks.

Bild kanske kommer.

Stay tuned.

Det här skulle jag vilja berätta om idag:

Idag skulle jag vilja berätta om hur fint det ändå är när sexåriga grabbar ska ta skolfoto. Hur det för åtminstone en är rätt viktigt att frisyren ligger rätt. Och hur glad den här nygroomade killen blev när han fick ha på sig snyggskjortan. Och att han inte ville ha sin keps på sig, för frisyrens skull.
Eller så skulle jag vilja berätta om det här härliga med att gå på utvecklingssamtal för samme gosse som nu går i förskoleklass.
Går i förskoleklass och lär sig bokstäver, siffror och teckenspråk. Där det enda som gör en ledsen mun på utvärderingslappen är matsalen men där han ändå har börjat kunna äta en hel potatis.
Att få höra om hur han har kompisar. Att få höra om att det enda som han egentligen behöver träna på är att rita innanför linjerna. En kunskap som egentligen är ganska oviktig i det stora hela.

Eller så skulle jag vilja berätta om föräldramötet på kvällen. Det för småsyskonen. Det föräldramötet där dagbarnvårdarna bjöd på surdegsbrödsmackor och kvällskaffe från himmelriket och samtidigt med en inlevelse utan dess like berättade om hur mycket de uppskattar våra barn.
Där vi pratade om löss och mask i magen och det enda jag kunde tänka på vad bra det är att lyfta alla möjliga ämnen - de har ju en tendens att bli så ofarliga då. (Undra dock vad de andra föräldrarna hade sagt om jag delat min vetskap om att mask i magen kryper upp till munnen för att andas när deras härbärgare sover. Aja. Det får vi nog aldrig veta.)

Eller så skulle jag vilja berätta om att jag kommer få vara hemma med vår son imorgon. Och att jag, trots allt arbete som ligger i skåpet bakom mitt skrivbord - klent undanstädat bara för att skapa en illusion av kontroll - ser fram emot det nåt enormt.

För jag gillar mina barn. Även om jag skriker åt dem att dämpa rösten. Även om jag njuter av att vara utan dem för en kort stund. Även om jag ibland önskar att den pausen var längre än bara en kort stund.
Ja. Så gillar jag dem.

Det skulle jag vilja berätta, om jag fick.

Dagens konferensskola. Om att tro att saker och ting är gratis här i livet

Vi vet inte.
Antingen var det bara så att vi inte hade nåt blodsocker i kroppen där en stund runt normal men ändå lite för sen lunchtid eller så är det faktiskt så att folk tydligen behöver en konferensskola.

Vi kör på det senare.
Dagens lektion kommer vara ganska enkel och vi tänker att vi visar upp en del exempel för att förtydliga. Häng med.

Exempel:
In kommer en person. Personal på etablissemanget står och pratar med sin kollega, men självklart vänder hen sig till personen som kommer in. (Personalen står för övrigt med en tallrik mat i handen, men det är inte nödvändigt i alla situationer och inte alls ett unikt beteende.) 

Personen: Hej, har ni nåt rum som går att låna utan att det ska behöva kosta skjortan och halva benet. (Har faktiskt för oss att hen sa något liknande, eller så var personalen för blodsockerfattig så att denne uppfattade frågan såhär. Osäkert.) (Till saken hör att etablissemanget är en konferensanläggning som lite har som affärsidé att ha rum för uthyrning.)

Personalen: Ja, hur tänkte du då? (Hungrigt och lite blodsockerfattigt svar.)

Personen: Jo jag tänkte alltså om det fanns nåt gratisrum som vi kunde ha en stund. Vi tänkte ha ett litet möte, jag och min kollega, och skulle vilja kunna stänga in oss lite. Vi kanske kommer behöva prata lite om en del grejer och då skulle det vara bra med ett litet rum.

Vi stannar till här.
Ponera att personen hade gått in på en matvaruaffär. Hade hen sagt till personalen där: Jo hej, har ni nån gratismjölk att ge mig? Jag och min kompis tänkte äta lite bullar, och då kan man ju behöva lite mjölk.
Eller om personen hade gått in på en bensinmack. Hade hen sagt till personalen där: Jo hej, har ni nån gratisbensin att ge mig? Jag och min bil tänkte åka en sväng, och då kan man ju behöva lite bensin.
Tänk om personen hade gått in på ett apotek. Hade hen sagt till personalen där: Jo hej, har ni nån gratismedicin att ge mig? Jag har ju lite ont i halsen och då kan man ju behöva lite halstabletter.


Det kan ju definitivt ha varit så att vi hade lite för lågt blodsockernivå, det ger jag er. Eller så var det så att folk inte vet och då hoppas jag verkligen att den här lektionen har varit till hjälp.
(Nästa lektion kanske kommer handla om det här med att folk tror att saker och ting ska ingå för att citat de har ju redan köpt så mycket slutcitat.)

Frågor på det?


Epilog:
Personen och hens kollega gick och satte sig i ett allmänt utrymme.

Ett till gästinlägg. Ännu en skola.

Succén fortsätter.
Äntligen är det dags för min kompis LeonFender att servera sin myckna kunskap till både dig och mig. Vi på Kavelmora Ink är mycket hedrade att såna som han (alltså storstjärna inom twitterkorpen) bevärdigar oss med ett gästinlägg. Att det handlar om en skola där vi faktiskt kan lära oss något ser vi bara som ett oerhört plus!

Och med det sagt ger jag er :

Kundskola part 2 eller Handla rätt 

Hej klassen!

 

Idag är det så här att eran ordinarie föreläsare Fredrik var tvungen att rycka ut på ett brådskande ärende  (misstänker att Bärgarn tagit fel på Wasabi och Pistageglass igen och har orsakat trafikkaos i vardagsrummet eller så gick Fredrik bara och bryggde kaffe) så jag är vikarie här idag. 

Idag tänkte jag att vi skulle ha fortsättning på kursen Kundskola. Första delen hittar ni här (http://leonfender.wordpress.com/2011/10/17/kundskola/) där jag brukar föreläsa i vanliga fall. Återigen fokuserar vi på hur du som kund ska bete dig i olika situationer. Även denna gång passar många av exemplen in i en klädbutik men ni får försöka anpassa det till den typ av butik som ni själva besöker. 

Scen 1, Köpa skor

Inled samtalet med att du tycker att det är oerhört viktigt att man har bra, fotriktiga  bekväma skor och att de sitter bra på foten. När expediten frågar vilken storlek du har svarar du "Jag har ingen aning" och börjar kolla under skorna du har på dig för att se vilken storlek du har. När du sen får skorna du ska prova sätter du snabbt ner foten, utan att snöra skorna, och drar upp den innan den riktigt hunnit landa i skon. Sådär, nu är det bara betala, ta skorna och gå hem med kartongen under armen. 

Det här är egentligen överkurs men vill du verkligen göra rätt på den här punkten ska du komma tillbaka efter några dagar och klaga, gärna högljutt, att du får ont av de där skorna och att det måste vara något fel på dem. 

Scen 2, Prova jacka

Det första du gör när du kommer in i butiken är att berätta att du har hållit på i flera månader och varit runt hela stan utan att hitta en jacka som passar. När expediten tar fram 3-4 olika modeller på jackor sticker du in ena armen (OBS! Här är det viktigt att du bara sticker in armen och inte tar på dig jackan ordentligt) i alla modellerna och snabbt säger "Nej, den här passar inte" Gå ut ur butiken och på vägen ut är det bra om du suckar och gärna muttra något om att finns det ingen butik som har jackor som passar. 

Scen 3, Köpa byxor år någon annan

Påkalla uppmärksamhet från någon som verkar jobba i butiken du är inne i och berätta att du ska köpa byxor åt någon annan. Här delas bonuspoäng ut om du är mamma och ska handla kläder åt din vuxna son. När expediten frågar vilken storlek hen har berättar du hur lång personen i fråga är, gärna lite halvdiffust. Ett bra sätt här är att visa genom att hålla upp handen  för att visa hur lång personen är. Vad du än gör så säg absolut ingenting om personens omkrets då detta kan leda till att expediten faktiskt skulle kunna räkna ut vilken storlek det ska vara.  

Scen 4, Beställningsvaror eller slut i lager

I det här fallet har du redan varit inne i butiken och beställt något, (vi kan säga byxor och att det är tisdag) som de var tvungna att ta hem eftersom det inte är en lagervara eller var tillfälligt slut. Det sista personen du handlade av innan du gick därifrån sa var "Varan kommer på tisdag eller onsdag i nästa vecka. Jag ringer dig när vi fått den". Lyssna noga för nu kommer det knepiga här. På fredagen samma vecka som du var där ringer du och frågar om dina byxor har kommit. Vill du vara riktigt duktig och göra det här på helt rätt sätt presenterar du dig inte när du ringer till butiken (se punkt 5 på kundskola 1)

Scen 5, Kvitto

Nu när du gjort klart punkt 1 eller kanske till och med lyckats fått med dig något på punkt 3 (förmodligen har expediten i ett sista desperat försök att inte bryta ihop totalt gett dig ett par byxor i hopp om att vara på lunch när du kommer tillbaka för att byta eftersom det där blev ju inget bra, de var ju alldeles för små) är det dags för betalning. När expediten har packat ner varan/varorna i en påse, knappat in det i kassan, skrivit ut kvittot, godkänt kvittoutskriften, gått iväg till kassaskåpet för att hämta växel, gett dig växeln och kvittot, sammanbitet sagt tack så mycket och önskat en trevlig dag är det dags för dig att säga "Ja just det, jag skulle vilja ha mitt firmanamn på kvittot" Tänkt här på att inte säga det för tidigt som till exempel innan allt är klart. 

Efter fikat tänkte jag att vi skulle göra en rollspelsövning i smågrupper så para ihop er två och två och välj minst ett av dessa exempel att spela upp inför klassen.

Frågor på det?

Ett inlägg om ett skåp

Den här dagen kan vi väl kalla stora själavårdsdagen.
Idag har jag lärt mig att man mår som man mår, och det är inget fel med det. Är man glad så är man, är man ledsen så får man bli glad igen.
Det går att vinna tävlingar och det är ganska roligt att göra det. Och att då få fira med en torr bulle till tvåfikat - win på så många plan. Och man behöver inte skämmas för att man vinner.
Sen så ska vi som skriver här på Kavelmora Ink, alltså mest vi ordinarie - gästbloggarna har nog inte samma problem - bygga oss ett utrymme inombords där allt fint som sägs kan lagras.
Tydligen kan, bör och ska man göra det.
Det är inget fult att säga "Tack, vad snällt sagt" när nån säger nåt snällt till en. Till exempel om man gjort nåt bra eller så.
(Eftersom jag lärde mig detta först idag så tänker jag att det kanske är fler som inte vet, och därför skriver jag det här inlägget.)

Så nu tänkte jag inreda ett litet utrymme inombords. Eller litet och litet förresten, det är ju dumt. Lika bra att göra det stort så att jag kan försöka skotta in alla fina ord som ni som läser här (eller inte läser här för den delen) har sagt till mig genom tiderna.
Tänkte att det kanske skulle vara snyggt att göra det som ett vitrinskåp.

Tur att jag ändå sparat många av era fina ord i fickan.
Blir lite enklare att fylla upp skåpet.

Ett gästbloggsinlägg. En hiss-skola

Äntligen händer det igen. 
En favoritläsare har erbjudit sig att gästblogga här på Kavelmora Ink. Förra gången skrev hon det här och nu delar hon med sig av sin hisskunskap i Kavelmora Ink's nystartade Hiss-skola.
Hon vill också varna känsliga läsare att lektionen kan innehålla spår av ironi, stereotyper och visst raljerande. Alltså precis såna saker som vi gillar.

Vi på Kavelmora Ink ger er... Modedoktorns Hiss-skola!

Hiss-skolan

Är du också en av Caféskolans elever? Såg du, liksom jag fram emot varenda ny lärdom vår spetskompetente rektor så förtjänstfullt gav oss? Skämdes du lite granna inombords, och svor du med skammens rodnad blossande på kinderna dyra och heliga eder om att aldrig mer lämna ett tuggummi på fel ställe? Då kanske du också kan relatera till känslan av att vilja ge något tillbaka? Efter att helt gratis ha fått vara en Caféskole-elev erfors jag av en längtan att liksom dra mitt strå till den allmänna stacken. Frågan har bränt i mitt inre: vad kan jag bidraga för att göra världen en smula bättre?

Jag jobbar i ett stort hus. (Eller egentligen är det ett gäng hus som hör ihop. Men jag tänker kalla det för huset.) Huset hör till den sk. offentliga sektorn. Därmed kan en säga att det är allas hus. I huset finns några hissar, som därmed får betraktas som allas hissar. Det finns några oskrivna regler för vad som gäller om någon vill åka i allas hiss. Tydligen(jag baserar detta på egen, opublicerad forskning) är det ganska många som aldrig har hört de här reglerna. Så jag tänkte att jag drar dem, ok?

1. När valet står mellan ”pil upp”-knapp och ”pil ner”-knapp ska du trycka på knappen där pilen pekar åt det håll du vill åka. Du ska inte, jag upprepar, INTE försöka lista ut var hissen nu befinner sig och trycka på knappen där pilen pekar åt det håll du tror att hissen måste färdas för att komma till det plan du befinner dig på. Du ska inte försöka tänka som en hiss. Du ska bara tänka på om du vill åka upp eller ner. Inga konstigheter.

2. Om du misslyckats med punkt 1, så spelar det ingen roll hur hårt du trycker  på nollan, när du tryckt på ”pil upp”-knapp och klivit in på plan 7. Det spelar ingen som helst roll. Inte ens om du envisas med att hålla knappen inne i en hel minut spelar det någon roll! Hot, svordomar eller tårar, ingenting hjälper. Gå tillbaka till punkt 1. Gör om – gör rätt!

3. Ibland är det rusning. Då kan människor känna sig frestade att trängas. Men ta det bara lugnt, och tillämpa samma regel här som i kollektivtrafiken, dvs att avgång går före påstigning. Det är förvisso inte tråkigt att bevittna hur kavajklädd, korpulent, flintskallig man i övre medelåldern kör in fingrarna mellan dörrarna lite för tidigt och liksom drar upp dörren och kastar sig in lagom tills hissen har stannat, för att sedan tvingas backa ut, driven av en folkmur med rullator och till rullatorn hörande liten tant i spetsen. Det är kul när det händer, speciellt när gentlemannens åder i tinningen börjar bulta. Men det är ändå på något vis lika tröttsamt varje gång?

Ovanstående gäller generellt vid hissåkning. Nu tänkte jag svänga över på vad som gäller lite mer specifikt på mitt jobb. Där finns  ett stort gäng människor som har betalt för att vara i huset och göra olika saker. Jag kommer kort och gott referera till dem som ”personal”. Personalen har allt som oftast särskilda kläder, och är därmed lätta att urskilja.  Sen finns också ett stort antal människor som är på besök i huset av olika anledningar, och dem har jag valt att kalla ”gäster”.

4. Ibland vill personal och gäster åka i samma hiss, samtidigt.  Då kan det hända att inte alla får plats. Vissa av gästerna tycker då att det är helt självklart att personalen ska vänta på nästa hiss. Och när den kommer kanske det har kommit fler gäster, som också vill gå före personalen i kön. Jag säger inte att personalens tid  är viktigare än gästernas. Jag säger bara att den gäst som vill åka före mig aldrig någonsin får klaga på att det är för långa väntetider på Akuten eller för att ronden var sen!

5. Personalen har olika uppgifter. Mig veterligt bär ingen av oss tusentals anställda titeln ”hiss-förare”. Det funkar alltså inte, jag upprepar INTE, att gå in i hissen, stirra ut i tomma intet och med myndig stämma säga ”fyran”. Inte bara funkar det inte, det är därtill ohyfsat. Är det svårt att komma fram till knapp-panelen fungerar ”kan någon vara snäll och trycka på fyran, tack” alldeles utmärkt. (Är du en rullator med rullatorn tillhörande tant som inte vet var du ska så hjälper jag dig extra gärna! Jag kliver t.o.m. av på fel våningsplan för att se så att du kommer rätt.)

6. Den offentliga sektorn har bara billiga hissar. Billiga hissar kan inte styras av tankekraft. Det spelar således ingen roll hur intensivt du tänker på det våningsplan du vill åka till. Du måste ändå trycka på knappen med siffran som motsvarar detta våningsplan. Annars åker hissen förbi. Om så sker, låtsas som ingenting och gör ett nytt försök. Vänligen notera att it´s frowned upon att verbalt fara ut mot ev personal som befinner sig i hissen, för att den inte stannar där du tänkt. I.ö. se punkt 5.

Slutligen vill jag bjuda på ett universaltips, som gäller i alla hissar och andra avskilda hörn i det offentliga utrymmet.

7. Känner du dig ensam i hissen? Då ska du bara lugnt släppa en liten, liten fis.  Någon kommer garanterat, helt idiosäkert att göra dig sällskap inom några sekunder.

Väl mött i världens hissar! Stay sane out there.

Ett inlägg om några funderingar jag har

Ibland måste man bara fråga sig några saker.

Till exempel det här med att jag var ljudtekniker idag när vi hade celebert besök av välmeriterad talare. Med tanke på att min egentliga erfarenhet från ljudteknik kommer från kapellet i Betania där jag var "ljudtekniker" (vid sidan av mitt egentliga gig som kollektör) vilket innebar att jag slog på en strömbrytare och satt längst bak i lokalen så var det lite en högoddsare att jag fick uppdraget idag. Men det gick bra. Kanske är jag en naturbegåvning utan min egen vetskap? Nä. Det tror jag egentligen inte.

Och sen har vi den här grejen med glassbilen. (Jag vet, jag brukar skriva om glassbilen. Det ligger mig varmt (kallt?) om hjärtat. Hoppas ni står ut.)
Visst är det fullständigt normalt att det varannan tisdag ska väntas på glassbilen? Och att man som förälder förväntas säga "Nej, idag ska vi inte köpa nån glass" och barnen ger lite blandade reaktioner beroende på om de ätit middag ordentligt eller inte. Och. Visst är det normalt att barnen, mitt i middagen, när "glassen-är-slut-jingeln" spelas utanför huset, springer ut "för att prata med killen" som de brukar säga.
Visst?
Eller?

Ett inlägg om dagens gräsklippning

Idag sken solen från en fläckvis klarblå himmel.
Vi cykelpromenerade ner till sjön och pratade med några av de åretruntboende pensionärerna där.
Jag blev ohemult sugen på att klippa gräset, men först var det dags för vårt traditionsenliga söndagsbesök hos Svärfars. Alltid lika skönt att få äta. God mat. Hemlagad mat. Fast borta.

Efter lite friluftsdans med dotter på gräsmattan så åkte vi hemåt. Väg 293. Förmodligen den väg jag kört flest gånger i mitt liv. Jag gillar den vägen, allra helst i höstskrud klädd med rödgula träd i skarp kontrast mot den mellanblå himlen.

Gräsklipparen startade på första draget. Tre tryck på flödningen var allt som behövdes. Kåporna med Danko Jones i iPhonelurarna där under, och jag var redo. Yngstgrabben tog plastmaskinen. Vi skulle klippa gräs.

Två varv hann vi innan klipparn stannade. Happ, bensinstopp, tänkte jag och gick direkt till garaget för att hämta dunken. Kom tillbaka, öppnade locket och insåg att det ju faktiskt fanns bensin kvar i tanken - men såg dessvärre att en del av motorn hade lossnat.
Jag är ju ingen mekaniker men, det var inte kardanförgasarsnöret som var av, så mycket kunde jag se. Låtsades inför Henry att jag visste hur jag skulle laga maskinen och gick in för att hämta verktygslådan. Tog en stjärnmejsel och tog bort kåpan över själva motorn och försökte lokalisera vad som hade hänt. Tryckte ihop lite grejer, såg till att slangarna satt där de skulle och tänkte för mig själv "alltså, om det här går vägen nu så kan jag verkligen klassa mig som ett geni" och så skruvade jag dit kåpan igen.
Och drog i snöret.
Jag var inget geni, har aldrig varit ett geni och kommer säkerligen inte att bli nåt geni heller.

Vår granne på andra sidan vägen hade precis klippt sin gräsmatta. Vi hade skojat lite om det innan jag började klippa vår, och min första tanke var att "hey, jag kan ju låna deras maskin!" och så började jag gå ut från vår gård. Henry i släptåg frågande vad som höll på att hända.

Men så fick jag en sån här klassisk kris. En sån här som jag brukar drabbas av med väldigt jämna mellanrum. Typ hela tiden.
Jag började tänka på att "nej, inte kan väl jag låna deras gräsklippare? Han vill väl inte låna ut den till mig? Och tänk om jag går dit och frågar och så säger han att - Nej, det passar inte så bra för vi brukar inte låna ut gräsklippare till grannar och jag har ju precis kört den och den behöver nog få vila lite så det är bäst att du går hem igen - det vore ju fruktansvärt."
Och så vände jag hemåt igen.
Var villrådig. Jag behövde verkligen klippa gräset men jag hade ingen maskin. Jag ville inte klippa med sax. Jag började tänka på att jag såklart skulle ha lånat ut gräsklipparen till vem som helst som hade kommit förbi, men att det förmodligen inte gällde samma villkor för mig.

Det är det som är det stora problemet. Att tro att inte samma villkor gäller för alla. Att vara rädd för vad andra ska säga eller tycka. Och att bry sig om de grejerna i onödan.

Självklart fick jag låna gräsklipparn. "Vad har man annars grannar till?" var hans replik.

Jag blev både nöjd med gräsklippningen och med mig själv.

Ett inlägg om mitt jobb

Tänk att jag skriver så lite om mitt jobb nuförtiden.
Det som jag var så glad för förut. Som jag är så glad åt nuförtiden. Som jag kommer vara glad för imorgon när jag är ledig.
Märkligt.
Det är ju inte som om jag inte har haft nåt att berätta om heller, det händer ju liksom saker hela tiden.
Fick förslag av Stråtenbos (Aspebodas? Falu Kommuns? Dalarnas? Sveriges!) finest blogger att det kanske skulle behövas minst en Konferensskola eller Biljettrivarskola, och det är jag väl böjd att hålla med om. Känns som såna grejer som vi på Kavelmora Ink skulle kunna skriva lite om.

Eller så kan vi skriva om att det idag avslutades en turné med 12 slutsålda konserttillfällen på mitt jobb. Mina huvudansvarsområden på den här turnén har varit att ge *tummen upp* till ljudteknikern när alla besökare satt sig, riva biljetter, räkna biljetter, sälja teaterfika, öppna lite dörrar, fixa logen, prata med merch-folket och räkna cash. Jag har kort och gott varit en slags kyrkvaktmästare (fast emellanåt kanske jag har sålt lite alkohol, och det är väl inte SÅ vanligt för kyrkvaktmästare).

Det vi har lärt oss på den här turnén är att drömmen om att vara med i ett rockband inte har mattats nämnvärt den senaste tiden och att drömmar kanske aldrig heller kommer slå in.

Men på resan dit, mot mina drömmars mål, så trivs jag. Resan är vindlande, likt en berg-och-dalbana. Ibland blir jag åksjuk. Andra gånger njuter jag.

Och tills jag vet vart resan leder gör jag väl vad jag kan.
Mitt jobb.
För the show must go on. Även om turnén tar slut.

Ett inlägg om min favorithattfabrik

Det verkar som att det enda som gör att en så här dålig dag vänds till något bra är ett besök på en riktig hattfabrik.
Ett besök på en hattfabrik som resulterade i att vi åkte hem med en kasse full med kepsar och hattar.
Ett besök på en hattfabrik som var som balsam för själen.
Där trygga människor bjuder på sin väldoft och päronsaft, bara sådär.
Där en vuxen person tar sig tid att leka med ens barn så att man får rekreera sig, om så bara för en stund. Att han tar sig tid att tejpa ihop ens barn med packtejp och skjutsa omkring dem med en pallyft innan det är dags för att leka "Bananen". (Ja, det låter ofattbart. Jag fattade inte heller reglerna - men barnen var lyriska. Pruttkuddsskratten var obetalbara.)
Förmånen att få samtala med någon som lyssnar och ger energi bara genom samtalet - jag finner inte ord för hur värdefullt det var idag.

Sen att vi stannade kvar sådär länge så att vi inte skulle hinna hem innan middagen utan att barnen skulle ha somnat i bilen gjorde inget, eftersom vi fick skäl att stanna till på Helenas Restaurang.
Att den restaurangen tydligen är den finaste restaurang vår äldste son har varit på gjorde inte situationen så mycket sämre.

Jag avskyr dåliga dagar av hela min själ.
Jag gillar dock bra slut på dåliga dagar väldigt mycket.
Och jag gillar CTH Ericson hattfabrik väldigt mycket. (Mest de som jobbar där.)

Ett inlägg om vad ett inlägg ska handla om?

Förr i världen så visste jag ju precis vad jag skulle skriva om på den här internetsidan.
Nu, inte lika ofta.
Jag är liksom osäker på hur jag ska komma på lite roliga grejer som är fyndiga och vitsiga, och som sen kan ha nån liten tänkvärdhet - för att sen knytas ihop på slutet. Sådär som ett riktigt blogginlägg.

Det kan ju vara så att jag är slut som "bloggare". Att jag borde göra som Mellberg och lägga av i landslaget, som jag för övrigt aldrig har hävdat mig spela i, innan det är för sent. Skillnaden skulle dock bli att han var grym i sin sista landskamp medan jag bara fortsatte likt Ronaldinho, fast utan frisyren eller de ändå emellanåt gudabenådade finterna (läs ordkomponeringarna).

Eller så är det som vanligt bara en liten fas.
En sån här fas som bara måste gås igenom där jag klagar lite på mitt bloggeri och så kanske det känns lite bättre en period.
Synd bara att jag inte vet hur man lägger ut såna här inlägg så att inga andra behöver läsa dem.

Kruxet är ju också att jag inte vet vad jag ska skriva om på den här internetsidan.
För att det ska bli nåt.

Men oavsett om jag är slut som bloggare eller inte så är i alla fall det här inlägget slut nu.
Tackochlov?

Ett inlägg om argstenen

Var på väg till argstenen idag.
Ni vet, när måndagskänslan bara tröttar ut en in absurdum och inget flyter på som man önskar.

Men så hände nåt. Jag vet inte vad.

Struntar i det.

Njuter i stället.

Ett inlägg för att komma vidare

Har lovat mig själv att aldrig be om ursäkt för att jag inte skriver så himla ofta.
Tänker inte göra det nu heller.

När Kavelmora Ink började sin bana så vågade skribenten här tycka en massa saker. Att han (för ja, det är en han som skriver här allt som oftast) kunde en del grejer, att han hade intressen för saker som intresserade honom. Jag skämdes inte för att använda "man" även om en lärare vi hade i Västerås strängeligen förbjöd oss att använda det i våra arbeten.
Jag brydde mig inte om syftningsfel.

Det var väldigt kul att skriva. Det är väldigt kul att skriva.
Jag ansåg att jag kunde skriva, drömde till och med om att göra det mer. Oftare.
Vågade säga vad jag gillar för musik. Säga vilket hockeylag jag hejar på och kanske till och med säga vilken favoriträtt jag har. Allt sånt vågade jag skriva.


Sen vet jag inte vad som hände. Jag började tro att folk skulle bry sig, på ett trist sätt, om vad jag egentligen tyckte.
Jag tystnade lite. Pratade lika mycket, skrev nästan mer. Men bara om harmlösa saker. Minnen. Sånt som egentligen inte betydde nåt, annat än för mig. Men jag tystnade lite.
Självkänslan mattades av enormt, trots terapi och fina medmänniskor.

Rädslan att inte få vara med. Det var väl den som hände. Att sticka ut. Osäkerheten.

Jag tänker att om jag berättar det här så kanske jag slipper be om ursäkt för att jag inte skriver så ofta.
Och så hoppas jag att nästa inlägg blir bättre. Samma hoppning som vanligt.

Ett inlägg om saker jag inte kan sluta tänka på

Jag kan inte sluta tänka på det här faktumet att vi var uppe vid gruvan idag.
Eller ja, det kanske jag kan sluta tänka på när jag tänker efter. Men det här med fiskdammspåsen kan jag verkligen inte sluta tänka på.
Det var Geologins dag idag. Stenar. Skatter. Allt sånt.
När det kommer till stenar brukar jag i vanlig ordning tänka på mina kompisar som bodde på Forsdala där var och varannan gata hette nåt med stennamn. Gnejsvägen, Sandstensvägen och allt vad de hette. (Ni som läser och har nån anknytning till Forsdala, skriv gärna ner era favoritgator i kommentatorsfältet nedan.)
Fina minnen.
Minns också att min kära syster har läst osteologi och är arkeolog. Hon är så himla smart, min syster. (Hon fick den slängen av sleven, kan man säga. Jag fick nåt annat och det har vi pratat om i så många inlägg så det struntar vi i nu.) Jag skulle så gärna vilja få veta vad hon hade haft att säga om det här som jag tänker på.
Det här faktumet att barnen för en tia kunde få sig en liten påse i fiskdammen innehållandes en ökenros, en creol (som för övrigt verkar vara bra för självkänslan vilket kan resultera i att jag kommer låna alla mina barns fiskdammspåsar bara för att bättra på självkänslan) och en 60 miljoner år gammal hajtand som de hade vaskat fram ur nån öken.

Alltså. Hur kan en 60 miljoner gammal hajtand framvaskad ur nån öken nånstans få plats i en påse värd 10 kronor?
Och hur mysigt är det inte att få somna till lite bredvid en son som är tyckte att filmen om Fet-Mats tydligen var lite läskig?

Det är såna saker som jag inte riktigt kan sluta tänka på idag.

Ett inlägg om skam

Ibland visslar inspirationen iväg.
Man har tänkt skriva något fint, användbart, djupsinnigt, humoristiskt - och så är texten i huvudet bara borta.

Vad beror det på?
Jag vet egentligen inte, sådär spot on, vad det kan bero på. Men jag har mina aningar.

Träffade min psykolog idag igen. Brukar göra det. Brukar inte berätta det, för jag tycker det är lite skämmigt. På tal om skam så berättade han en grej för mig idag.
Det finns studier (jag vet inte egentligen var) som visar att det är på nåt vis inbyggt i oss att känna skam. Detta, säger studierna och teorierna som vi kan ha eller mista, blev till samtidigt som vi fick förmågan att känna glädje, skräck, fascination osv - alla känslor som är inbyggda.
Skammen kände man när man gjort nåt fel. Nåt fel som gjorde att man inte fick vara med längre. Då skämdes man.

Skam är alltså inbyggt. Från början. Det går liksom inte att tvätta bort förmågan att känna skam.

Men vi lär oss vad vi ska skämmas för. Det är inget medfött där, inte. Allt sånt lär vi oss.

Tack och lov att man kan lära om sig.
Jag håller på och lär mig att jag kan säga, utan att skämmas, att jag går till en psykolog för att må lite bättre.

Och det behöver man väl inte skämmas för.

Ett inlägg om att vara nervös

Idag åkte han buss till skolan.
Idag var frun på jobbet.

Jag vet inte vem som var mest nervös idag.
Förmodligen min fru.

Ett informationsinlägg

Imorgon ska vi åka på utflykt, mina kollegor och jag.
Det ska bli kul.
Vi ska åka tåg och så ska vi bo på hotell. Göra studiobesök, ska vi göra.
Äta middag. Nätverka, sådär som man gör.
Vi ska åka till Göteborg och det är inte utan att jag undrar: behöver jag ställa om klockan eller inte? Vad är det som gäller där?
Jag tycker dock lite synd om mina kollegor. Jag är ju på sånt skojhumör just för tillfället.

Jaja. Det går väl över.

Får de hoppas.

Men nu måste jag packa.
Roligare än så blir det inte.

Ett inlägg om nötknäckande

Nu är jag sådär sugen igen på att köpa en kaffemaskin.
En espressomaskin. Ingen dyr för hundratusen utan kanske bara en liten fin halvautomatisk maskin för kanske två tusen.
"Du kan ju lägga dina tior i en burk" säger min hulda hustru då.

Men vad gör jag om jag inte har några tior då?

Där, mina vänner. Där har vi en svår nöt att knäcka.

Ett inlägg om den här dagen och om allt som hänt

En sån där händelserik dag när man knappt fattar vad som har hänt.
Ni vet när man får lämna gossen på skolan för första gången.
När man vid tvåfikat sitter och pratar och Bossen tycker att "ska vi inte sätta ihop ett lag till företagstafetten under skidspelen i vår?" och man hör sig själv säga "Jag är på" innan man inser att man inte har en enda mil skidåkning i benen på den här sidan av millenieskiftet plus att den berömda "formen" är väldigt långt borta. (Visst kan man vila sig i form?)
Eller en sån där dag när man får boka in en massa roliga arrangemang framöver och man känner att livet liksom leker, om än så bara för en liten stund.
Alltså, jag menar en sån där dag när man kommer hem och huset inte är som en krigszon av bråkande syskon och en fru som inte är helt tröttgrå av tjat och höga barnröster som det brukar vara, utan en sån där dag när man faktiskt kan ställa sig i lugn och ro och göra lite coleslaw till middagen. En sån dag.
En sån dag när det enda som barnen egentligen tjatar om när man kliver in genom dörren är att de vill ha ett tuggummi för det fick de hos sin kompis som de har lekt hos hela dagen.
Och då blir det lätt att man funderar vad som egentligen hände där i grannbyn och om han som hade hand om barnen under dagen bytt ut dem mot några andra eller om det var nån form av bra knark i tuggummina.

Men det kommer vi nog aldrig att få svar på.

Och vi kommer nog heller aldrig få svar på hur jag har kunnat surfa slut på internet i både mobilen och på stordatorn idag. Men vi kan spekulera.

Och så kan vi konstatera att det är skönt med bra dagar emellanåt.

Ett inlägg om första dagen i fklass

Första dagen i fklass är över.
"Baja bja" om man ska citera. Ibland är tårar också bra. Tydligen.

Det frestar på att skola in barn.
Har vi gjort rätt i förberedelserna? Kommer han att klara sig?
Men det kommer han. Bara vi kan släppa taget så han får flyga lite själv.
Vi kommer inte att kunna fånga honom när han faller, men vi kan försöka trösta och sätta på plåster om det behövs.

Imorgon ska jag lämna.
Jag klippte en navelsträng för snart sex år sen på Falu BB.
Men hjärtats navelsträng, det är en helt annan grej.

Men det kommer gå bra. Bara bra.




*skriver upp plåster på inköpslistan*

Ett inlägg om den här bloggen som är som en dagbok

Det här ju som en dagbok, liksom.
Jag kan skriva sånt som jag vill komma ihåg eller sånt jag vill glömma bort.

Semestern är över. Jag var nervös igår. Vet egentligen inte varför, men det ska man väl vara efter en semester? Ingen söndagsångestdeluxe var det, men väl en lite molande oro.
Semestern har varit bra och dålig. Lite som livet. Vi har haft regn i sinne, sol i sinne, tack och lov bara regn ute men väl sol både ute och inne i sinne. Jag grämer mig bara att vi gav dem o'boy till frukostarna.

Nu börjar vardagen. Leonard skolas in på fritids och på onsdag börjar skolan. Förskoleklass. Idag spelade de brännboll och det fanns regler för barn från förskoleklass att man fick kasta bollen. Han testade dock att skjuta med slagträt, inte det blåa utan det andra, en gång. Även fast jag inte var där så är jag så stolt som en pappa kan vara. Tror jag. (Inte bara för att brännboll är min favoritsport.)

Det är fortfarande lite sommar kvar, tänker jag. Och medan den svävar kvar tar jag mitt själsdis och möter måndagar och andra med en förhoppningsfull känsla, i stället för att oroa mig.

Och imorgon hoppas jag komma ihåg mitt inloggningsnummer till stämpelklockan.
Borde skriva ner det nånstans, så jag inte glömmer.

Ett inlägg om Furuvik

Självklart har väl de flesta minnen från Furuvik, konstigt vore det väl annars.
Jag tänkte lista mina bästa så att jag inte glömmer bort dem:

• På Furuvik bodde det en kille som hette Erik. Han hade ett så sjukt bra löpsteg, kanske det bästa jag sett sen Mo Farrah sprang iväg ifrån saker senast. Han (Erik alltså) gick i min klass på högstadiet och jag såg honom inte idag på Furuvik. Är inte helt säker på att han hade känt igen mig heller.
   
• På Furuvik bodde en av sveriges bästa bloggares nuvarande make. Han hade en så sjukt stor hund att när hen viftade på svansen fick man nästan blåmärken om man kom för nära svansen. (Jag var såklart lite rädd för hunden, inte för killen. Han är topp-tre på sveriges lista av schyssta killar.) Jag såg varken honom eller hunden på Furuvik idag.
  
• På Furuvik bodde några fina tjejer. Jag såg ingen av dem idag.
  
• På Furuvik bodde en kille som hette Andreas. Han hade en sköldpadda som brukade äta clementiner och aprikoser, om jag inte missminner mig. Idag såg jag flera sköldpaddor men inte Andreas. De sköldpaddor jag såg idag åt något som såg ut som rester från personalmatsalen, eller som vi brukade säga: Smått och gott ur frysen.

Det här var mina bästa gamla minnen från Furuvik. Idag skapade jag några nya och nu när jag ändå har ångan uppe tänkte jag lista dem också:

• På Furuvik idag var det kul att åka farfarsbilar med Henry. Sen att han ville åka hem hela tiden (förmodligen för att få gå ner och hälsa på Mästersnickaren A. Blomid som han träffar i stort sett dagligen) och gnällde därefter hoppas jag kunna glömma.
  
• På Furuvik idag sken solen. Den värmde också. Det var typ första sommardagen den här sommaren och det passade ju bra att den kom idag.
  
• På Furuvik idag fick jag åka bikarusell med min äldste son. Hans fnittrande skratt när det kittlade i magen av centrifugalkraften gjorde att det kittlade i min mage.
  
• På Furuvik idag så badade vi på äventyrsbadet. När lilla barnpoolen fick stänga pga "för många leksaker i poolen" som jag brukar beskriva det som, kunde vi gå till den lite djupare poolen. Att där få se Signes omisskännliga leende när hon var i sitt rätta element hör till toppenminnena. (Sen kan jag även tycka att Vattenrutschkaneåkning lätt skulle kunna vara en OS-gren.)

Så. Det var mina minnen om Furuvik. Om jag har missat något så öppnar jag kommentarsfältet här nedan så kan du fylla i sånt du minns om Furuvik.

Ett inlägg om ett litet tips

Om man har haft en dålig dag med sina barn.
Om man har varit lite sådär extra sur på dem och de har bjudit upp till dans genom att vara lite extra gnälliga och tjafsiga, då kan ju kvällen sluta lite tråkigt.
Kanske med att man som förälder knappt pussar sonen godnatt och att han efter att ha fått sitta uppe lite extra med ritboken, bara för att man som förälder inte orkat få honom i säng.
Då kan det kännas lite kymigt för oss som föräldrar. Och det ska kännas så, för så är dealen.
Särskilt illa ska det kännas om grabben har lagt ihop ritboken lite extra prydligt med tuschpennorna alla samlade i burken, som de ska vara. Han ska gärna också ha släckt lampan och krupit ihop till en liten boll, gärna med täcket vid fotknölarna så att man som förälder ser att han är lite kall när man till slut går in för att kolla till honom innan man själv går till sängs.

Men då, när det känns så lite extra jobbigt för samvetet, då tror jag (intalar jag mig själv för att om möjligt kunna överleva som förälder) att man kan viska i grabbens öra att man älskar honom och att han faktiskt hör det och att han inte kommer att ta skada av att man har bråkat med honom i stort sett hela dagen.

Det är vad jag tror alltså. Och jag tror att det funkar. I alla fall hoppas jag det.
Om inte så är det ju en dag imorgon också.
Hoppas jag.

Ett inlägg om bio och paus

Jag har hört att man inte får säga att det är jobbigt att ha barn.
Man får skämmas om man ens tänker så.
Det är så många som kämpar för att få barn och en del har förlorat barn och så verkar ju alla på facebook ha det så himla bra hela tiden.
Men är man trött av livet så är man. Då är det bra med paus.

Vi har turen, den omätbara och fantastiska lyxen, att ha min frus föräldrar i närheten. Dom hjälper oss och avlastar så mycket dom orkar, och vi är milsvitt tacksamma för detta. (Hoppas dom vet och fattar det...)
Den här helgen så erbjöd dom sig att låna våra barn ett par nätter och vi accepterade detta erbjudande. Vi hade varit korkade (eller mer korkade än vanlig) om vi inte gjort det.

Igår lånade vi ut Sig och Leonard till deras morföräldrar. Att Henry, som skulle få dras med oss, blev sjukt besviken på att han inte skulle få stanna kvar hos Morfarsch gjorde att vi inte kände så dåligt samvete för att vi lämnade kvar hans syskon - uppenbarligen så har dom det bra och kul där.
Vi hade en lyxdag med Henry igår. Glass, bibliotek och rulltrappa - en lyxdag. Att han sen tillsammans med sin bäste vän Mästersnickaren A. Blomid fick göra en träbil på kvällen gjorde ju inget sämre, om en säger..

Idag var det skiftbyte. Efter en lugn och behaglig förmiddag, och förmodligen tråkig om du frågar gossen som var tvungen att hänga med sina föräldrar, så åkte vi för att hämta storgossen. Vi skulle gå på bio, det var ju ändå ett år sen sist.
Det var lika trevligt den här gången också.

(Jag väljer att inte skriva något om cafébesöket vi gjorde med baristan som inte bjöd på nåt leende och som kom och praktiskt taget plockade kaffekoppen ur handen på mig när jag hade halva kaffet kvar bara för att hon ville diska, för det skulle dra ner på stämningen i det här inlägget. Men jag säger i alla fall att jag hoppas att ni inte var på ett café med en brygga här i stan runt kvart i fem, det är allt jag säger.)


När man sen kommer hem och får gå över till grannarna som bjuder på trivsel och fika, då är ju inte livet så väldigt jobbigt ändå.
Och då inser man att det inte är barnen som är dom jobbiga i det här läget av livet.

Det är bara det att man ibland måste få tillåta sig att ha en paus.
Utan att skämmas.

Ett inlägg om infravärme och deppighet

Det är jättetrist att skriva om när man är deppig.
Därför har Kavelmora Ink och jag hållit klaffen i en vecka. Man vet ju aldrig vem som kanske läser och blir irriterad på att man fläker ut sitt inre och så. Så tänker man.

Men så helt plötsligt så sitter man och dricker kaffe med en granne och känner att hoppet återvänder. Att skrivlusten kommer tillbaka, att man mår lite bättre. Om så än bara för en liten sekund. Och så struntar man i vem som läser för det är nog ändå ingen som bryr sig om hundra år.

Och när man får den här inspirationen så kan det medföra att man går hem från grannen med en skruvdragare och fyra skruvar i fickan. Dessa ska användas till att sätta upp en infravärmegrej som man haft liggande i sju år, utan att ha blivit uppsatt. Alls.

Och sen tar man allt sitt mindervärdeskomplex och alla sina tvångstankar och stoppar upp dem nånstans och sätter upp den där infravärmesgrejen. Som funkar och kommer komma i funktion.

Och så känner man lite stolthet över sig själv och att man faktiskt kommer fixa grejer framöver. Och så hoppas man att det kanske finns nån liten mening med att man ibland får må lite såhär dåligt, för kanske kan det hjälpa någon annan. Också.

Och helt plötsligt så är det roligt att skriva igen.

Ett inlägg om att sminka semestern

Vi har semester.
Det är inte alla förunnat, det fattar jag.
Vädret har varit extremt växlande men idag sken solen. Åtminstone på utsidan. Jag somnade på bryggan medan familjen badade. Jag behövde nog vila.
När man har semester så ska allt vara så toppen. Vädret ska vara soligt, lekarna ska flyta på och alla ska vara glada. Så verkar det i alla fall vara på facebook.
Men så är det inte alltid. Tydligen. Jag har first-hand-information. Allt är inte guld och gröna skogar, även om man är på semester.
Och jag fattar. Jag har sjukt mycket att vara lycklig över, glad för, och nöjd med. Det fattar jag.
Därför är det lite frustrerande, i vanlig ordning, att skriva det här.
Men jag gör det ändå.
För det här är verkligheten också, och jag vill beskriva den.
Kavelmora Ink ska rymma verkligheten. Annars förgås jag.
Jag bara sminkar den lite. Verkligheten alltså.

Så ni kan ju få veta att vi har haft sol idag. Och ätit pizza. Och spelat mjuktennis.
Men resten har också varit här.

Vi har semester.

En efterlysning

En av pudelns kärnor måste vara att jag bryr mig för mycket om vad jag tror att andra tänker om mig.

Nån som har nåt universaltips för att komma undan denna frustrerande metod?

Ett inlägg om fotboll

I lördags spelade jag fotboll.
Jag är ingen Zlatan, på nåt vis. Det visste vi nog alla så förvåningen över detta blev inte så stor.
Skulle nog mer kanske vilja likna mig vid Cassano. Alltså rent kroppshyddemässigt, efter att han har varit sparkad från nån klubb och precis kommit tillbaka till spel och innan han läggs i hårdträning av coachen. Fast en skillnad oss emellan (förutom alla miljoner och att jag har begåvats med en lenare hy i ansiktet) är ju att han har lite annan teknik än mig och så har han nog lite mer grundkondition. Från födseln, typ.

Nåväl.

Det gick i alla fall ganska bra. Jag kunde såklart låtsas att jag spelade på en högre nivå än jag kanske klarar av eftersom det var tre tvättäkta brassar med och spelade och jag gjorde nån pass. Och ett mål.

Sen var det också det här att det ena laget skulle spela utan tröjor. Sånt gillar jag egentligen inte, för jag vill inte skrämma motståndare av planen bara pga min uppenbarelse, men jag bet ihop och hoppades att jag skulle hamna i laget MED tröjor.
Det gjorde jag inte.
Så jag skrämde folk av planen till höger och vänster med min bleka och lite rundnätta lekamen och tro mig eller ej, jag gjorde nåt mål också. (Tänk tåfjuttare.)

Och så har vi det här med blogging och fotboll. Det ÄR inte samma sak med inlägg på en blogg och i fotboll.

Ett inlägg om ÄNTLIGEN

Jag är som ni kanske inte vet pyttelite drygt 34 år gammal.
34 år som jag har levt i ganska stort överflöd. Mina första år förvisso i ett östafrikanskt land, men ändå med mer mat för dagen än vad jag kanske behövde.
Jag är uppvuxen i en liten stad i inre Västerbotten med långt både till hav och sand men med fyra äldre syskon. Mina föräldrar försörjde sig som missionärer, pastorspar och hemmafruar och min frikyrkliga uppväxt har format mig till den jag är idag. (Med allt vad det innebär.)

Men idag hände det.

Vi hade åkt till några vänner för att fira vilodagen. Självklart stressade vi som små gnuer för att hinna i tid till fikat som skulle bjudas på bryggan klockan 14.00
Det var tre familjer som skulle mötas. Tre trebarnsfamiljer. (För att göra det här inlägget till lite av ett matematiskt inlägg så kan jag som ledtråd till vilka de här familjerna var säga att det var nio barn mellan 1 och 12 år samlade idag. På alla de här barnen sammantaget så har alla föräldrarna, alltså de sex stycken som var där, varit inblandade i 4 stycken BB-besök. Nu är det bara att gnugga geniknölarna. Fina priser om ni gissar rätt.)

Efter fikat som vi avnjöt i blåsten gick vi ut i skogen för att kolla efter spöken. Man gör sånt när man har barn. (Det är också lite viktigt att man såklart viskar till oroliga femåringar att det självklart inte finns några spöken egentligen, men att man kan låtsas.)

Vi såg inga spöken, tack och lov, men väl ett ödehus utan tak. Sånt förgyller lätt en skogspromenad.

Men så plötsligt hände det!
Vi gick där i godan ro. Myggen bet oss sådär som bara myggor kan och så plötsligt hörde jag: "Fredrik, här har du några!"

Och där var de. Skogens guld.
För första gången i mitt 34-åriga liv såg jag kantareller. Livs levande. Och inte nog med det - med hjälp av allemansrätten så fick jag äran att plocka några! FÖR FÖRSTA GÅNGEN!!! Förstår ni hur stort det här är?

Nej. Troligen inte.
Men det tar jag inget extra för.
Jag har ju svamp att steka som räcker till en macka imorgon.

Och jag kan äntligen bocka av "plocka svamp för första gången" på listan.

Ett inlägg om en regnig promenad

Jag tänkte ta en promenad ikväll.
Vädret var fint. Solen sken bakom Chryslern och grannen och jag möttes och samtalade medan vi viftade bort en massa schviar'n*. Han skulle hjälpa en annan granne med en ringklocka så våra vägar skiljdes.
Runkeepern var igångkickad och jag var laddad. Kände ett litet regnstänk, men det hindrade mig inte. Jag var på "G".
Lite längre fram på grusvägen som leder bort genom skogen mot Skog, mötte jag en annan granne. Självklart pausade jag Runkeepern (man vill ju inte få dåliga stats så här i början) och vi började prata. Han pekade på den vackra, dubbla regnbågen som skymtade ovanför tallarna och vi njöt.

"Nej, nu kommer regnet. Hej på dig!" sa min granne och vinkade åt mig.

Jag kände såklart att han hade rätt, men det går ju inte att avbryta en promenad efter 450 meter bara för lite regn. Det är ju lite mesigt, tänkte jag och fortsatte bortåt skogen. Jag kryssade fram mellan vattenpölarna och kände regndropparna dugga mot mitt huvud och mina axlar.

"Den andra nedfarten har inte lika högt gräs, så på den blir du nog inte lika blöt tror jag. Jag och mitt barnbarn gick där förra veckan och fick se en älgko med kalv där nere!" hade min granne sagt innan han skyndade hemåt.
Två grejer som lockade mig 1. älgar 2. torra kläder gjorde att jag valde den andra avtagsvägen.

Det hade jag inget för. Regnet började falla med allt tyngre droppar och om jag inte misstar mig så var dessa droppar som föll på mig lite extra blöta jämfört med andra droppar. Som vanligt, när man går på promenad i regn, så tänkte jag att det nog skulle sluta snart. Det gjorde det inte.

Jag blev jätteblöt. Sådär gammeldags blöt som man blev förr i världen när man blev blöt. Typ som en disktrasa innan man vrider ur den. Så blöt. (Tur att man inte är så söt.)

Men. Om vi nu ska försöka hitta NÅNTING positivt med den här regniga promenaden så måste det nog bli att det är ganska roligt, när man till slut insett att man inte kommer kunna hålla sig nåt torr alls, att bara gå rakt igenom pölarna. (Men det var också det enda och egentligen är det väl inte så mycket att hänga i julgranen.)

Så, om jag nu ska försöka betygsätta den här promenaden så får den 0 älgar.


*Folk envisas med att kalla dem för knott. Det är inte det, utan det är mindre kryp än KNORT (som det faktiskt heter på riktimeusmål) och de är lömska små rackare. Syns inte, men känns när de gnager sig fast i huden på en.

18 juli. Ett inlägg om dèja vú (som vanligt, och som vanligt blir jag sjukt osäker på stavningen. Igen.)

Ja, min skrivkramp verkar sitta i som berget.
Men det gör ingenting, när saker och ting verkar återupprepa sig med jämna mellanrum. Då kan man ta fram "gammal skåpmat" och bjuda på det. (Tänk "radhustapas" så förstår du vad jag menar.)

Du kanske tycker det är tråkigt att jag bara bjuder på samma gamla makaroner och korv, men hey - sån är jag. Och när det tydligen är som så att saker och ting blir EXAKT på samma vis som förut, då passar det väl perfekt att bjuda på samma sak igen? Det är väl inte mitt fel att saker och ting blir som det var förut? (Ja, skyll på mig nu när Zlatan gått och bytt klubb igen, gör det bara.)

Men. Det här hände alltså idag. Klicka --> här <--

10årsfirande

Vi har varit på Mellanfjärdens Pensionat.
Dit åker vi igen.

Ett inlägg om superkrafter

Tänkte skriva ett inlägg om alternativa superkrafter, typ som att kunna micra mat jättebra eller det här att köpa onödigt många burkar skånsk senap, men jag vet inte.

Jag är på ett osedvanligt bra humör.

Kanske beror det på att jag har lyckats klättra upp ur hålet för en stund, kanske beror det på att jag fixade en ny mobil igår, kanske beror det på att vi får finbesök imorgon, kanske beror det på att jag har fina kollegor och vänner - jag vet inte.

Men det spelar ingen roll.
Jag håller på och blir trygg. Tryggare. Det är det jag gör, och jag lär mig allt eftersom. Det är kanske därför jag är lite tyst här emellanåt för att bearbetningen gör sig bäst inombords.

Och under tiden så går jag ut i frysen och hämtar in lite älgstek.
Min superkraft skulle med fördel kunna vara att grilla även om det regnar.

Ett kort inlägg

De här små, små sekunderna när jag känner mig bra och har lite skrivlusta så njuter jag.

Ett inlägg om semester

Mitt närminne är kort men jag är en hejare på nostalgi.
Har suttit 45 minuter sen jag skrev förra meningen utan att komma på en fortsättning.
Listar lite stödord så får ni brodera er en egen tavla av dessa.

Midnattssol. Eldrök. Sena nätter. Samtal med viktiga personer om viktiga saker. Barn som jobbar med sin farfar. Mammas frukost. Angry birds. Radioskugga. Tystnad. Vila. Utedass. Smörbollar. Pilbågsskytte. Mygg. Vila. Uppbrott.

Resa på favoritväg, E12. Att kunna alla kurvor.

Anlända till vänner. Vandra i hemkvarter. Minnen. Nostalgifrossa. Vila. Skogsmuseum. Lek. Mottagning via Wifi. Kusinträff. Samtal. Upptäckter. Glädje. Vila. Uppbrott.

Resa på krokig väg.

Anlända till vänner. Skratt. Utsikt. Go'mat. Vaknatt. Vila. Uppbrott.

Hemfärd.

Glädje. Saknad. Vederkvickt.
Några dagar kvar.

Ett inlägg om att fokusera rätt

Det svåraste jag vet är att fokusera på de positiva delarna, istället för de negativa.
Om jag får en komplimang, så väljer jag hellre att fokusera på mina tankar på att den som ger komplimangen kanske inte egentligen menar vad han eller hon säger.
Det är jättejobbigt och det är något som jag jobbar med.

Det går faktiskt jättebra att jobba med det här just nu.
Jag lär mig att inte alla behöver tycka om mig, och att jag inte behöver tycka om alla.
Jag gör fel, hela tiden. Det är för att jag är människa.
Jag försöker lära mig, ibland tar det tid. Det är för att jag är människa.
Jag är en bra pappa som skäller på mina barn ibland. Ibland för att jag har rätt, ibland för att jag har fel. Har jag fel så ber jag om ursäkt. Har jag rätt så kramar jag mina barn om de blir ledsna.

Det går alltid att lära sig nytt, det är aldrig för sent att bryta upp gamla mönster och skapa nya, bättre varianter.
Det är inte fel att ändra sig.

Jag behöver mycket träning i det här, jag kommer nog trilla ner i brunnen av depp igen. Nu har jag däremot sett att det finns en stege och vetskapen om att man kan klättra upp ger mig ytterligare kraft.

En kollega sa att man blir starkare av motgångar och det är sant. Smärtsamt, men sant.

Jag fick en komplimang härom dagen. Nån sa att jag skrev bra.
Det får jag försöka fokusera på.

Nu har jag semester.

Ett inlägg om semester

Jag behöver semester:

- så jag kan uppskatta att min bror och pappa är här och hjälper oss med huset
- så jag kan förstå att uppskatta den fantastiska kaffemarinerade älgsteken jag lyckades perfekt med till middagen ikväll
- så jag kan se hur underbart det är när Henry får på sina jobbarbyxor och med sina tre skruvar i fickan kan "hjälpa" sin farbror och farfar att bära de där pinnarna i garaget
- så jag kan njuta av Signes saktfärdiga prat med perfekta omvärldsanalyser lite bättre
- så att jag kan se Leonards utvecklingsfas utan att bli frustrerad och irriterad hela tiden
- så jag kan se det undersköna i hur tre krabater under femochetthalvt kan samarbeta i sandlådan i mer än 45 minuter medan solen går ner
- så jag kan förnimma rhododendrons färg mot det solstänkta gröna
- så jag kan höra göken
- så jag kan vara den pappa och make jag vill vara
- så jag kan orka tänka klart mina tankar.

Helst nu på en gång.

Ett argt inlägg

Jag blev arg idag.

Sådär arg så jag var tvungen att gå ut i skogen när jag kom hem efter jobbet för att få slå i träd, kasta stenar eller riva i gamla grenar. Det hjälpte lite.

Sen åkte jag och kollade på fotboll. Inramningen var perfekt, tröjorna på Swe var snygga och jag var laddad.

Sen slutade det ändå med att jag nästan var tvungen att gå till argstenen igen när jag kom hem.

Så arg var jag. (Är jag.)

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett inlägg om sport och humor

Fotbolls-EM är här.
Jag är också här, men är mest orolig för att jag inte tycker ordvitsar är roliga idag.
Kanske låter märkligt, men jag ska sova på saken och återkommer så snart jag vet mer.

Ett inlägg om inskolning

Idag skulle Leonard besöka förskoleklass.
Jag skulle få följa med, grabben kan ju inte ta bussen så här i början direkt!
Det var nog bland det nervösaste jag har varit med om. Skulle det märkas på mig att jag var nervös? Min lilla, lilla, lilla grabb som nu skulle få träffa nya kamrater och äta i matsalen. Tredje inskolningstillfället för honom, första gången för mig.

Det började bra. Eller egentligen inte, för han trillade lite på Bystugan och tappade lite av peppet inför att åka till skolan, men vi hann få tillbaka det under bilfärden ner.
Fröknarna kunde namnen på barnen och sånt imponerar på mig.
Han, min fine grabb, tog en av fröknarnas hand när ledet började formas på väg ner till fotbollsplanen.
Solen tittade fram.
Vi, ett par mammor och jag, följde efter och jag kämpade stenhårt för att göra mig osynlig. Osynlig, för jag ville inte påverka min grabbs upplevelse av inskolningen. Pappor har ju ofta en tendens att störa, det är ju allmänt känt.
Sånglek i ring, typ 40 barn, alla hand i hand.
Han i sin keps, galonbyxor och Blixtenstövlar. Säger sitt namn med klar röst.
De börjar med lekar. Under hökens vingar.
Grabbens föräldrar har varit orutinerade och erbjudit enfärgade, typ svarta, kläder och det är ju till dags dato ingen som vunnit den leken (förutom Usain Bolt) iklädd den utstyrseln.
Min fina son, med ett empatiskt hjärta utom denna värld, väljer att inte vara med. Hans pappa, alltså jag, blir lite kall när jag tänker att han inte någonsin kommer vilja vara med. Som tur är står jag för långt bort för att kunna ropa något uppmuntrande, istället låter jag honom stå och betrakta. Han har sagt vad han känner och det imponerar på mig.
Mitt i mitt twittrande så höll jag på att bli omkulltacklad av en sjuåring och det var tur att de avbröt leken ungefär då.
Sen började nästa lek. Nån slags katt-och-råtta-lek där barnen stod i par. Min fina grabb stod armkrok med en tjej i rosa jacka och helt plötsligt blev det hans tur att springa. Efter de här två obligatoriska stilla-sekunderna som blir när en femåring reagerar och agerar så sprang han iväg, i sina stövlar och galonisar. Jag såg stressen i hans ögon och besvikelsen när han blev fångad. Jag såg Fröken som snabbt var framme och tröstade och jag hörde hans ord: "...jag kan faktiskt spjinga fotaje,men jag haj ju stövlaj på mig.." och det stockade sig lite i min hals.
Han gav inte upp.
Jag sa inget till de andra mammorna, för då hade nog rösten svikit mig.

Leken avbröts. De ställde upp sig i led, två och två. Jag gjorde mig osynlig, så osynlig det nu går att göra sig när man står på en grusplan en solig tisdag tillsammans med två andra föräldrar.
Lämmeltåget med barn gick förbi ner för backen mot skogsbrynet. Min fina grabb koncentrerad, hand i hand med en annan ungefär lika stor pojke som han själv.

Vi föräldrar fördrev tiden. Pratade om hur skolan kanske ska byggas om, hur skolbussen funkar och när barnen blir så stora att de blir stora.

I min värld växte min grabb upp jättemycket idag. Hur läskigt han än tyckte att matsalen var, hur mycket han än ville tanka min kärlek när han väl fick syn på mig, hur gärna han än ville åka hem och strunta i att leka på klätterställningen, så var jag stolt som en tupp över honom när vi åkte tillbaka till Bystugan.

När jag sen frågade honom om han var nöjd med dagen så var hans svar: ja.
Jag tror han är redo för förskoleklass, frågan är om jag är det.

Ett inlägg om namn

Nya Terran får vi kalla för Terrje tycker jag.
Och glöm inte att det går att bygga om neurologiska motorvägar.

Ett inlägg om de här deppiga dagarna

De här deppiga dagarna.
När man bara är less, irriterad, ledsen, arg, besviken, frustrerad och deppad.
Då hjälper det inte att tänka på att det finns dom som har det värre. För det finns det verkligen. Jag vet flera exempel på människor, precis som jag, som har det ETTER värre. Som har problem som verkligen är problem.

Det hjälper inte alltid att tänka att det kommer ordna sig, att det finns någon som bryr sig. Även om man vet det så går det ibland inte.
Så har det varit ett par dagar. Jag tycker det är tråkigt att skriva såna här gråa inlägg, men tydligen så kommer dom med jämna mellanrum. Det stör dock.

Men jag tänker att det är jag, just nu. Jag tänker att jag lär mig nåt, även om det är lite oskönt när det här händer.

Jag försöker intala mig att jag duger, att jag kan och får. (Det är dock inte så lätt att höra mig själv intala mig detta eftersom jag överröstar mig själv med nedvärdering hela tiden.)

Så jag skriver det här inlägget, publicerar det och så hoppas jag att den här ventilen funkar.

Och så ber jag en extra bön för dom som faktiskt har det värre än mig.
Det kan jag. De här deppiga dagarna.

Ett inlägg om stafett och räkning

Skriver tydligen väldigt dåligt när jag är frustrerad.
Skulle helst vilja skriva om härskartekniker och väljer att berätta den här historien som kanske är skåpmat vid det här laget för vissa:
Ni vet när man sitter vid fikabordet, halvtrekaffet i koppen (ja, det blev förskjutet idag) och lite halvtrivselkänsla i kroppen och så börjar kollegorna prata stafettvasan. Man lyssnar lite med ett halvt öra, tills bossen börjar räkna in vilka som ska vara med i laget.

Och hoppar över en.

Då känns det i alla fall som att det är en ganska rolig form av härskarteknik, om nu det fenomenet kan vara det. Någonsin.

(Och till protokollet ska väl föras att jag skrattade mig löjlig, den här gången. Tydligen kommer jag att få nån enkel sträcka, om jag är intresserad, nån gång.)

Jag blir lite mindre frustrerad. Väldigt lite, mindre frustrerad. Men snart är det helg.

Ack Värmeland, Du Varma

När jag gick folkhögskola så hade jag en klasskompis.
Markus hette han, och han var (ÄR) en toppenkille. Lite lättskrämd och kittlig, men det var bara bra.
Han var, och är, en av de smartaste jag känner.
Han är otroligt berest, och det var han som lärde mig och våra klasskompisar att "man måste ha gått på mark eller gräs i ett land för att det ska räknas". Därför, har jag fått berättat för mig av tillförlitliga källor, så klev Markus på en bussresa genom USA av på varje hållplats för att få kliva på mark (som inte var asfalt) bara för att kunna säga att han hade varit i den staten. Det skulle inte förvåna mig om han har varit i typ 300 länder i världen vid det här laget.

I helgen var jag också i ett land, för första gången: Värmland.
Vi var bjudna dit på bröllop och landet gjorde skäl för sitt namn - det var JÄTTEVARMT. Trettio grader, minst, och jag ondgjorde mig över att det inte finns nån sval högtidsdräkt för män att ta till på kalas (förutom kilt och det  hade jag inte packat ner någon).
Men det gjorde egentligen ingenting för det var ett fantastiskt bröllop. Gudomlig vigsel + trevlig fest (i AC-sval hembygdsgård) = fantastiskt bröllop, det vet ju alla.

Väldigt mycket hände såklart den här helgen, men ni vet vad dom säger: "What happens in Värmland, stays in Värmland."

Men jag kan bocka av det på min lista av länder i alla fall.
Undra om Markus har varit där?

Ett inlägg om en bra dag

Dagen efter födelsedagen är alltid lite tom.
Presenterna ramlar inte in i samma takt, grattishälsningarna är inte lika många (även om det är några senkomihågare som vågar säga grattis dagen efter - starkt vågat till er!) och tårtan ÄR ju faktiskt inte lika stor som igår.
Men den här dagen var ändå en toppendag. För mig, åtminstone.
Vaknade en minut innan klockan ringde och huset sov. Solen gick upp.
Jag fick ett brev av min vän. Det gjorde mig mycket glad.
Jag gick till bilen och passade på att träffa min granne vid postlådan. Det gjorde mig mycket glad.
Samtalade med en kund som bad mig faxa honom på hans adress fornamn.efternamn@falun.se. Det gjorde mig mycket glad.
Stressen jag känt på jobbet de senaste dagarna försvann idag, om än så bara för en stund, så ändå. Det gjorde mig glad.
Spatserade ner på stan och köpte en ny skjorta. Det gjorde mig mycket glad.
Fick jobba med att servera middag till ett gäng glada pensionärer som klappade händerna i otakt till musiken. Det gjorde mig mycket glad.
Tappade en bordskniv på en av tanterna. Det gjorde mig inte så glad. Men hennes respons när jag bad om ursäkt gjorde mig glad.
Solen sken varmt idag. Så varmt så jag kvart över åtta kunde stå ute i trädgården i shorts och t-shirt utan att svalkas. Det gjorde mig mycket glad.
Har kommunicerat med fina människor ikväll. Det har gjort mig mycket glad.

Och tårtan från igår, den gjorde mig också glad.
Men nu är det tack och lov tomt på ena tårtfatet. (Bara en kvar, men det är ju en dag imorgon också.)