Det här med autografer

Jag har inget autografblock.
Men jag tycker det är fränt med kända människor, och det finns några som det vore kul att träffa och kanske be om deras autograf.

Nu är det ju sportlovstider här i Mellansverige. Eftersom vi har barn som bara går i Livets skola än så länge, så påverkas vi inte nämnvärt av det här med sportlov annat än att det kanske kommer komma mer stoff till Caféskolan nästa vecka...

Men jag har haft sportlov.
Och med sportlov kommer läger.
Lägger man ihop det, så blir det sportlovsläger och då kommer jag osökt att tänka på när ungdomarna från LSE åkte till Åre ett par vintrar i streck. Vecka 10 brukade vi ha sportlov på den tiden, men det är inte relevant för det här inlägget.
Vi åkte till Åre. Vi landade i en liten ort utanför Åre som heter Duved, och där fanns det en stugby där vi skulle bo.
Jag hamnade i en stuga med tre äldre grabbar, och vår stuga låg längst bort. Det fanns ett skoterspår som vi fick gå på för att komma till vårt hem, men det skulle nog gå bra.
På måndagen började vi vår skidåkning. Jag var grymt taggad för att åka och vi satte fart ner för Åreskutan. De säger ju att man ska stå över första och sista åket för att minimera risken för skador, och det skulle jag ha lyssnat till.
För typ i sista åket hände det.
Jag åkte med mina polare och det gick hur bra som helst. Vädret var inte på topp, det var lite dimmigt och jag vill minnas att det småsnöade - men jag hade bra kläder och humöret var på topp.
Tills vi skulle hoppa lite.
Ni vet hur det kan bli, när man åker i ett litet spår utanför den preparerade backen och sen svänger in i pisten igen - då kan det bli som ett litet hopp som man kan hoppa i. Vi gjorde det.
De jag åkte med tog ett litet mysigt hopp och skuttade in i backen. Jag valde ett annat hopp.
Under vintern, där i åttan, så hade jag fått glasögon. Dessa gjorde att mitt avståndsbedömande blev lite sisådär och när jag var mitt i hoppet insåg jag att jag hade missbedömt storleken på hoppet kontra min hastighet kontra min förmåga att landa bra vilket resulterade i att jag svävade iväg som en liten twittrande fågel.
Men jag landade på fötterna. Fast jag tappade balansen och föll bakåt.
Den ena staven fastnade i snön och gjorde att min tumme hamnade i en tokig vinkel och det gjorde lite ont. Mina kompisar kom med staven jag tappat och jag åkte ner till liftstugan, med smärtande vänsterhand. Vi tog linbanan upp till toppen igen eftersom jag trodde att det stukningen skulle lägga sig, men det gjorde den inte. (Nu kommer jag inte ihåg om jag åkte med linbanan ner igen direkt eller om jag åkte ner i pisten - men det spelar ingen roll. Ont gjorde det i alla fall.)

När vi kommit ner igen så tog vi bussen till sjukan. Alltså, vi tog hela stora bussen till sjukan och där konstaterades det att jag hade fått en spricka i vänster tumme och som belöning för det så fick jag gips upp till armbågen! Grattis mig!
Jag frågad doktorn om jag skulle få åka nåt mer den veckan, och han tyckte att jag skulle vila på tisdagen så att gipset skulle få stelna ordentligt men att jag kunde åka igen på onsdagen. Om jag höll mig i barnbacken...

Kul. Barnbacken när man är typ 14 och på läger med en massa fräna, äldre tonåringar - det är ju inte det man vill, liksom.
Så jag kom på en plan för att trotsa doktorns rekommendation.
Jag bestämde mig för att åka med min syster och hennes kompisar - eftersom de i mitt tänkande kanske skulle åka lite lugnare än mina omogna kompisar.
Och till viss del så funkade det resonemanget. Ända tills vi hade käkat vår medhavda matsäck och skulle förflytta oss till den andra sidan av liftsystemet och hamnade i den svarta backen. Inte den svarta barnbacken, utan verkligen den svarta backen. Tur att inte doktorn var där...
Eller otur, eftersom mina stålkanter slant mitt i branten och jag sträckte ut knät och det började svida där i stället för vänsterhanden. Eller ja, den sved ju fortfarande - men nu fick jag ont i knät också som grädde på moset!
Fast det som var dumt med det här att jag inte kunde stödja på knät var att vi var så långt upp i backen och att det var så långt ner till botten. Plus att jag hade ont.

Men men.

Jag tog av mig skidorna och hasade mig ner för backen, tillsammans med Marcus och Bengt som var vänliga nog att hjälpa mig ner. När det var typ 250 meter kvar ner till liftstugan så kom en skoter och hämtade mig, och så fick jag användning för mitt motto "Potius sero quam numquam".
Och så tog vi bussen till sjukan igen.
Och jag fick samma doktor igen.

Att ljuga har aldrig varit min starka sida, så jag erkände i skadeformuläret man måste fylla i att jag kanske hade testat nån annan backe än barnbacken också - och doktorn skällde lite på mig och gav mig en krycka.

Sen var det färdigåkt.
Men då fick jag tid för annat, bland annat autografjagande!
På torget där i Åre så höll de på med en TV-inspelning av nåt program med Staffan Ling - och vips så fick jag hans autograf på mitt gips! (Eftersom jag inte hade nåt autografblock då heller.)

Det var på det hela sammantaget ett bra sportlovsläger.