Man vill ju inte spoila nåt ... men jag tar chansen och skriver lite om det. Och om lite annat.
Först lite Caféskola.
- Om dina kunder tar med grädde till kaffet så behöver det inte betyda att de automatiskt har humorn med sig.
- Sen kan det vara bra för oss baristor att tänka på att vi laktoskänsliga/intolleranta kan bli MYCKET upprörda om det fik vi/de besöker saknar laktosfria produkter (annat än mjölkfria chokladbollar). Eller måste varje fik ha en massa allergialternativ? Om det bara försöker vara fyrstjärnigt? Nån som vet?
Igår tog jag så många frågor så det var nästan fränt. Osteologi (hade jag inte kunnat om jag inte haft en syster som är arkeolog), Preussen (gissade jag rätt till svärfars förtjusning) och handkontrollerna var några av svaren jag kunde.
Men det jag blev mest imponerad av mig själv var Seattle som jag tog på andra meningen (Space Needle). Jag fattar knappt hur det gick till!
Men det ledde mina tankar till en annan gång som Seattle var på tapeten.
2002 så var det ett kalas i Bollnäs som jag inte var bjuden på, men som jag ändå deltog på. Där var också min bror, min fine storebror. Mina andra syskon var också där, och de är också fina - men nu tänkte jag mest på min bror.
I vår familj så brukar vi när nån av oss gifter sig spela upp en liten sketch (eller drama) om den som gifter sig. När min bror gifte sig så spelade jag till exempel honom när han lekte Kung och hade en annan syster som slav. Min bror satt på en tron på ett bord och vår syster satt under bordet och gjorde allt som vår bror bad henne om.
Jaja.
Den här festen i Bollnäs hade också ett skådespel utan dess like, framfört av mina syskon och föräldrar. Min bror, som är tio år äldre och mycket snyggare än mig, spelade mig.
Han hade en orange tröja som jag brukade ha, han hade samma cowboyhatt som jag hade när jag följde med på älgjakt och han låtsades vara mig. Och han gjorde det bra!
I sketchen så användes olika skyltar med namn på ställen jag varit på eller städer jag bott i och det visade hur många olika platser jag hade hunnit med under mina 24 levnadsår.
Skansnäs, Lycksele, Stockholm, Mariannelund, Eureka och Seattle.
Det enda konstiga i den här raden av skyltar var den sista.
Jag hade aldrig varit i Seattle. Eller ja, det stämmer inte riktigt. Jag och min fina fru hade mellanlandat på Seattles flygplats och eftersom det var många förseningar den resan fick vi i stort sett obegränsat med bananchips (som renderade i något som skulle kunna bli ett eget inlägg faktiskt.)
Men varför stod det Seattle på skylten?
Jag hade fått en liten slags trumpet eller tuta att låta i om jag tyckte att deras gestaltning var felaktig av mig, och när Seattleskylten kom upp så tutade jag och ifrågasatte varför de hade skrivit det!
Min bror var så inne i sitt agerande (som han gjorde fenomenalt) så han struntade i att svara på mina frågor varför de skrivit Seattle på skylten och bara fortsatte.
Jag har än idag inte fått svar på hur de kom på att skriva Seattle på skylten.
Är det nåt av mina syskon eller nån annan som kan svara på det nu? Ni får 10 poäng.
Seriöst, visst borde alla alltid ha humorn med sig? Inte många som hade den med sig hit till mitt jobb idag iaf. Beklagligt. Vet de inte att ett skratt förklänger livet?
SvaraRaderaDet är drygt när folk inte är på skämthumör... men jag brukar se det som att det är ditt och mitt ansvar att se till att vi har roligt - så får andra sköta sig själva.
SvaraRaderaKanske lite pretto, men jag har den senaste tiden testat att samla på leenden (så jag kan stoppa dem i fickan och kika på dem när jag möter laktosintolleranta tanter med blodsockerfall) och det är lite kul. Det är inte alltid det går, men ibland - och då är de jättevärdefulla!
Hoppas du orkar testa det nån gång också, det är rätt kul. (Fast det är nog en större utmaning att locka en sjukling till leende än en kaffesugen... så tänk att du kör på Game B.) Huvudsaken är att du har roligt..
Lycka till!
Faktiskt helt sant. Jag är min egen lyckas smed. Och de suraste, mest blängande patienterna var inte mina, hurry!
SvaraRaderaSe där! Du lyckades!
SvaraRaderaDet är inte alltid det lättaste (tell me about it) men det är så skönt när man lyckas... Keep it up!
Det var inte så mkt min förtjänst som det faktum att de inte hade kirurgiska problem. Surkartarna alltså. Mina patienter var ganska fina, men akuten var verkligen fullproppad med gnällande grinollar. (Så jag låste min dörr!)
SvaraRaderaJag gillar att du tänker kreativt - att låsa dörren är klockrent! Och i ditt jobb finns ju verkligen argumenten att "kunderna" har ont i magen (eller nån annanstans).
SvaraRaderaSeattle, ja. Ja men det later ju nastan som Minneapolis, om man inte riktigt har tungan ratt i mun?
SvaraRaderaEller Eureka om man nu riktigt har svart med uttalet. Eller? Annars ar du ju ganska lik Tom Hanks sa du kanske rent ut av forvaxlades med Hollywoodstjarnan. For du ar ju en stjarna!
Kram fran syster Bernice
Du ska veta att jag har funderat på det där... fast är jag verkligen lik Tom Hanks? Och tack för kramen och att du kallar mig stjärna - det blir jag glad av.
SvaraRaderaKram från broder Fredrik