Det skrivna ordet...

Det skrivs så mycket nu för tiden.
Det bloggas, twittras och fejsbookas och annat. Artiklar, inlägg, böcker, tidningar, SMS och fax - allt blir skrivet.
Hela tiden!

Jag har börjat skriva lite, har jag märkt. Du har kanske också märkt det?

Varför gör jag det egentligen?
För att jag tycker det är roligt och för att jag gillar att det.

Nu tänkte jag göra en grej som jag inte brukar göra: jag ska berätta vad några har skrivit till mig.
En twitterkompis skrev en gång ungefär nåt sånt här: "Du är helt i klass med svenska ståuppkomiker ju! Lika många followers!"
(Och då tänkte jag helt klart på de braiga svenska ståuppkomikerna.)
Min syster (kanske något partisk och lite storasysterblind) skrev också nån gång nåt i den här stilen: "...sluta aldrig skriva, Fredrik.." och då blev jag glad.

Jag blir glad när folk gillar det jag gör - och uppenbarligen så gillar du lite av det här jag skriver eftersom du brukar klicka in dig här ibland.

Fast jag har ju lite dåligt självförtroende också.

Min fru sa till mig häromdagen att hon fick ett fint SMS av mig, och det fick hon. Tyckte hon. Och kanske jag också, för jag menade vad jag skrev.

När hon sa det insåg jag två saker:
1. Jag är ganska bra på att skriva saker, folk verkar gilla det. Även min fru.
2. Tänk om jag är roligare och trevligare i skrivet format än vad jag är live?

Men då får det vara så.
Jag, en svensk ståuppkomiker. Fast med färre followers.
Eller bara jag.
Som tänker fortsätta skriva...