Det är mycket svärta här på Kavelmora Ink nuförtiden. Eller ja, det är ju kanske alltid är när jag tänker efter, rent färgmässigt - men jag tänkte nu på det här innehållet liksom.
Men så är det.
"Take it or leave it" som jag hade kunnat säga om jag hade haft nåt mod innanför västen...
Men jag kommer på saker hela tiden - och i min Terapiserie här på Kavelmora Ink så ingår det att skriva av sig.
Och det gör jag. Tänker och skriver.
Idag tänker jag på det här med mental stamning.
Stamning kan innebära att det blir paus i talflödet - och det är lite så i mina tankar ibland. Det låser sig och jag vet INTE vad jag ska svara. Detta brukar hända när jag hamnar i en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla, typ om nån kommer med en hetsig fråga eller en stark åsikt som jag inte har hunnit tänka igenom tidigare.
Det kan hända när jag pratar med min fru eller när chefer eller kollegor pratar med mig - och det är mycket obehagligt.
Därför brukar jag välja the safe road i olika sammanhang. Bara prata om sånt jag tänkt igenom tidigare och liksom vet hur jag ska förhålla mig till.
En gång så kom kallade ett par chefer in mig på sitt kontor och ifrågasatte min kompetens och lite sånt, och jag bara stelnade till och visste inte vad jag skulle säga. Man kan säga att min hjärna stammade till - och när jag kom ut därifrån hade jag tusentals saker att säga men då var dörren redan stängd.
Det här drabbar mig ibland, och det är enormt frustrerande.
Jag jobbar med det, och som sagt så är den här Terapiserien här ett litet verktyg för mig att bemöta det här problemet och laga till det - för jag vet att det går.
Tack för att du lyssnar, även om jag är tyst.
måndag 21 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där kan nog de flesta känna igen, förutom några få som alltid har mål i mun. Själv kan jag ibland, i en situation som gjort mig lite paff, klämma fram ett svar som jag sedan ångrar och efteråt kommer jag på det allra bästa svaret som jag borde kommit på i den aktuella situationen - och så blir jag lite sur på mig själv för att jag är så trögtänkt. När jag har delat dessa tankar med andra, har jag aldrig fått kommentaren "det där har aldrig hänt mig". Till och med det mest smorda munläder har vetat vad jag pratar om. Det är alltså mänskligt och mycket vanligt att fungera på detta vis.
SvaraRaderaOch de där gångerna när tillfället gick förbi, när dörren stängdes - är det verkligen för sent att ta upp tråden igen? En klok människa sa till mig en gång, att man kan alltid gå tillbaka till personen och säga: "du, jag har tänkt på det där du sa igår, och jag skulle vilja säga så här...." Det är sällan för sent. Själv tänker jag som så, att det är svårt för mig att ändra på min tankehastighet (och det finns fördelar med att inte tänka för snabbt - har man tänkt några extra varv blir slutsatsen säkerligen mer välgrundad), däremot kan jag jobba på det jag nämnde ovan, nämligen att våga ta upp ärendet igen. Det kan visa sig att personen som fick en förstummad också har tänkt några varv till - och har lite andra, icke-förstummande, saker att säga.
För mig så har dörren stängts ett par gånger och det har inte (jag har inte vågat) gått att ta upp frågan igen. (Där har jag en sak till att jobba med…) Men du har rätt - man kan gå tillbaka och oftast har man nåt bra svar då.
SvaraRaderaDet är bara så frustrerande att inte ha nåt att säga precis i tillfället - och när man lagt på luren eller gått ut ur rummet (med svansen mellan benen) så har man 50 smarta saker att säga!
Jag brukar inte säga oöverlagda saker tack vare hjärnstamningen så lite bra är den väl...
Min ursprungstanke var gällande situationer som är lite spontana - typ om nån frågar vad jag tycker om att få sparken eller vad jag tänker om att inte få jobbet jag sökt eller vad jag tycker om den sortens musik som spelas - och där skulle jag vilja slippa stamma.
Och jag får träna på det. Så är det bara.