Tankar om humor

Humor är kul, men det är också skjukt svårt. (Obs, jag stavar fel på skoj.)
Jag bestämde häromsistens att jag skulle sluta skämta men dagen därpå så ångrade jag mig och gjorde en Mubarak - fast tvärtom.
Jag har blivit kallad på samtal med en kollega där h*n tyckte att jag inte behövde skoja så mycket.
Ibland när jag jobbade i telefonväxel (inte en så avancerad växel) så brukade jag skoja med de som ringde och jag visste aldrig om det föll i god jord eller inte - det var jättesvårt att förutsäga hur det skulle gå.

Men jag har aldrig kunnat sluta skoja. Det är bara för roligt.

Men.

Får man skoja om vad som helst? Vilka är reglerna? Finns det regler?
Tillåt mig dryfta lite om det här med dig:

För några dagar sen så var det en politiker som råkade göra en räknegroda i TV-sändning.

Det är ju lite tokigt att hon räknar helt käpprätt åt fel och hon tycker säkert att det är lite pinigt, men det är ju bara så roligt. Tycker jag.

Om man som jag läser på twitter så har detta blivit ett skämt som används flitigt, jag har själv gjort det när jag skrev att jag "gärna ville sova 40.000 miljarder timmar en natt..." och jag tycker att det är roligt varje gång.

En annan rolig liten film är den här som handlar om pojken som läser in ett meddelande till sina föräldrar som är på restaurang medans han är hos Katrin och Samuel för att kolla på SimPsons... (skitblogger gör att jag inte kan få in filmen här i inlägget men du kan youtuba om du vill... eller klicka på länken här ovanför.)

Och en annan rolig film är den med Nicklas Bäckström från Lilla Sportspegeln som har varit med i ett tidigare humorinlägg här på Kavelmora Ink som också gör att jag drar på smilgroparna - varje gång!

Mitt dilemma i det här humorinlägget handlar alltså om vad man får skratta åt egentligen. Jag läste på Twitter (igen) en användares profil där h*n skrev att h*n gjorde sig rolig på sin egen bekostnad - och det tyckte jag var bra. Men jag lever inte BARA efter den devisen, obviously, eftersom jag kan skratta åt klippen här ovanför.

Jag fattar egentligen själv var gränsen går för att göra sig rolig på andras bekostnad - men hur ska man tänka? Det är kanske svårt att skriva här vad man tycker är okej att skratta åt och jag förstår att inte alla tycker samma saker som jag är roliga, men JAG tycker de är roliga i alla fall.

Och sen ett problem till - när blir humor mobbning?

Det kan gå hur fort som helst från skratt till hån, och där får vi hjälpas åt. Nätkärlek är ju bättre än Näthat och vi borde uppmärksamma Näthån också...

Åh, jag som tyckte det var så roligt med humor... nu har jag nästlat in mig i ett filosofiskt snickelisnack som jag inte själv vet hur jag ska ta mig ur!

Kan vi inte bara skratta lite i stället? Åt nåt kul?

Hjälp.

Jag tycker humor ska vara rolig, annars är den inget att ha.